2017-03-18 06:00

2017-03-18 06:00

Tankar i ett skidspår

KRÖNIKA

Fin vinterdag, tre minusgrader – en dag som skapad för längdåkning uppe på Branäsberget. Skidorna glider lätt i dag i längdspåret runt myren. På andra sidan berget, ner mot dalen, susar utförsåkarna fram i branta pister ner mot dalen.

Vid sidan av längdspåret kommer bilar på rad på en ganska nybruten väg, och på andra sidan vägen ligger en lång räcka av flotta fritidshus. Bakom mig, väster om den höga Tornknölen ligger de dyraste husen, där man i stort sett kan kliva rakt ut till liftarna. I det norra området finns de lyxiga norskhusen i villastorlek med gräs på taket och byggda av grovt timmer. Tre trevåningshus har kommit upp vid norra backen under senaste året och vid Ladan, det stora centrumhuset, finns nu ett hotell, eller lodge som man numera säger i Branäs. Här planerar bolaget för en utbyggnad av för bygden okända mått. Längs en gata ska här bli hotell och butiker, parkeringarna kan komma att bli i underjordiska garage. Här, väster om själva toppen, finns tusentals bäddar, och fler ska det bli. Det redan stora villasamhället på berget ska bli stadsmiljö.

För några år sedan när vi skidade här gick spåret delvis där som husen med utsikt mot dalen nu ligger. Då fanns bara två mindre stugbyar här, men jag minns också hur det var ännu längre tillbaka. För trettio år sedan var här ödemark.

I århundraden sågs det höga berget mest som ett hinder. Förutom att det lade dalen i skugga en stor del av vintern var det också besvärligt att ta sig uppför. Till toppen var man tvungen ibland. Min far hade en tid i unga dagar arbete som timmerhuggare uppe på högsta berget och därmed ett styvt göra innan han var uppe och kunde påbörja förtjänstarbetet. Namnet Käpphelvetet på ett område söder om själva toppen har säkert sin historia.

Uppför berget måste man också när man drog till säters med kreaturen på försommaren. Sedan återstod för många av gårdarna en milslång vandring på mjuka myrar och hårda åsar innan man nådde slutmålet, där kullan skulle stanna över sommaren med sina djur. De avlägsnaste – och äldsta – sätrarna låg på andra sidan Ljusnedalen på gränsen mot finnskogen. Där hade Norra och Södra Branäs var sin säter, Norra respektive Södra Ljusnesätern. Leden dit avslutades med ytterligare en hög stigning. Från säter till säter var det en halvtimmes promenad och gränsdragningen mellan dem gav upphov till några tvister som finns noterade i domböcker från 1600-talet. Där tillbringade den sextonåriga Hanna Andersson hela sommaren 1902 tillsammans med gamla Knepp-Ola-Kerste. ”Vi såg ej många människor den sommaren. Knepp-Ola, som brukade fiska vid Gresjön, där han hade en liten koja, brukade komma ditupp ibland”, skriver Hanna i sina säterminnen.

I en dombok från 1692 omnämns att Södra Ljusnesätern brukats av uråldrig hävd. Den hade 12 delägare och nyttjades till 1902. Hanna Andersson och Knepp-Ola-Kerste var de sista som befolkade den. Norra Ljusnesätern, med åtminstone fem delägare, hölls igång till 1931, och det var Västgårdsbua som brukades längst. Om Tapperbua sa Tapper-Sofia: ”Ho va se näpen å fin å litta, denna bua”.

Stora och tungtrampade myrar finns där skidspåren idag bitvis går fram, och på någon plats kan jag se hur vattnet vill tränga upp genom snön. Där, under mina skidor, ligger de gamla stigarna där det strävsamma bondefolket drog till sina sätrar. Något lättare var vandringen till Kletten, där Södra Branäs hade sin andra säter. Dit var det inte riktigt lika långt, man ser bergssidan från 10-kilometern, men där påstods att bergfolket förde sådant oväsen att man fick flytta hela sätern några hundra meter.

Nord-Branäs hade betydligt närmre till sin närmaste säter, Hemmersätern, som fick sitt namn av att den låg närmare hem. Nära intill låg en säter på Häståsen. På det avlägsna Mörttjärnsberget hade Björsgården en säter. Nära dagens skidområde fanns några mindre sätrar, Lövåssätern, Systu-Olasätern och Nordstu-Oskar Perssons säter.

Längs sätervägen till Kletten, vid Villmyråsen, upptäckte Ingemar Gustafsson och Eric Andersson en märklig sten för några årtionden sedan. Den var full med inristade årtal ända från 1700-talet och framåt. Det var en så kallad vilsten, där säterfolket stannade och rastade på färden till och från Kletten och då tog sig tid att lämna sina hälsningar till eftervärlden i den lösa stenen.

De stora tungtrampade myrarna på berget var inte bara till besvär. Utdikade myrmarker gav möjligheter till odling och vid Nötmyren, där jag startade min skidtur, hade Nordstugan en sådan. Längre mot väster, på andra sidan Nötåsen fanns en till och närmare Kletten ytterligare några i närheten av sätrarna. Vid sätervägen fanns i östsluttningen intill pisterna en myrodling kallad Dyrsla. Myrodlingar hade större värde än skogen.

Högsta toppen, Tornknölen, var sedan länge ett utflyktsmål på grund av den imponerande utsikten. I 1917 års upplaga av Svenska Turistföreningens resehandböcker meddelas till och med att förare kan lejas i Södra Branäs. En och annan turist kan alltså ha funnits även för 100 år sedan. Att Tornknölen tidigare har varit försedd med torn överraskar nog ingen. Kartverket uppförde 1940 ett tio meter högt torn som triangelpunkt, och vidgade då vyerna ytterligare. Men även ett tidigare torn lär ha funnits. I dag finns inget sådant, men jämför man gamla kartor med nya ser man att berget i det stället har växt med en meter till 568 m ö h.

Från toppen ser man också det som återstår av Den bottenlösa tjärnen, dit två ungdomar enligt Dalbys käraste och sorgligaste sägen gick för att söka döden tillsammans.

Det är i dessa marker dagens vinterturister trängs. Kön är lång till serveringen, och bilparkeringen räcker inte till.

”Vi var ett rätt stort följe, som drog väst över bergen. Vi var lastade med kontar och hinkar i händerna, och karlarna hade hästar med klövjedon att lasta på. Det var mycket som skulle vara med, när vi for iväg på våren”. Så skriver Hanna Andersson om säterlivet för hundratalet år sedan. Då stod berget för allvar, idag för nöje. ”Stort följe”, skriver Hanna, och det var det säkert efter den tidens förhållanden. Men kära Hanna, vad skulle du ha sagt om du hade sett dagens stugor, folk och bilar vid gamla Nötmyren, där jag hade svårt att finna en parkeringsplats när jag anlände med mina skidor i bilen tidigare idag? Och vad vet dagens turister om dina gamla säterstigar?

Vid sidan av längdspåret kommer bilar på rad på en ganska nybruten väg, och på andra sidan vägen ligger en lång räcka av flotta fritidshus. Bakom mig, väster om den höga Tornknölen ligger de dyraste husen, där man i stort sett kan kliva rakt ut till liftarna. I det norra området finns de lyxiga norskhusen i villastorlek med gräs på taket och byggda av grovt timmer. Tre trevåningshus har kommit upp vid norra backen under senaste året och vid Ladan, det stora centrumhuset, finns nu ett hotell, eller lodge som man numera säger i Branäs. Här planerar bolaget för en utbyggnad av för bygden okända mått. Längs en gata ska här bli hotell och butiker, parkeringarna kan komma att bli i underjordiska garage. Här, väster om själva toppen, finns tusentals bäddar, och fler ska det bli. Det redan stora villasamhället på berget ska bli stadsmiljö.

För några år sedan när vi skidade här gick spåret delvis där som husen med utsikt mot dalen nu ligger. Då fanns bara två mindre stugbyar här, men jag minns också hur det var ännu längre tillbaka. För trettio år sedan var här ödemark.

I århundraden sågs det höga berget mest som ett hinder. Förutom att det lade dalen i skugga en stor del av vintern var det också besvärligt att ta sig uppför. Till toppen var man tvungen ibland. Min far hade en tid i unga dagar arbete som timmerhuggare uppe på högsta berget och därmed ett styvt göra innan han var uppe och kunde påbörja förtjänstarbetet. Namnet Käpphelvetet på ett område söder om själva toppen har säkert sin historia.

Uppför berget måste man också när man drog till säters med kreaturen på försommaren. Sedan återstod för många av gårdarna en milslång vandring på mjuka myrar och hårda åsar innan man nådde slutmålet, där kullan skulle stanna över sommaren med sina djur. De avlägsnaste – och äldsta – sätrarna låg på andra sidan Ljusnedalen på gränsen mot finnskogen. Där hade Norra och Södra Branäs var sin säter, Norra respektive Södra Ljusnesätern. Leden dit avslutades med ytterligare en hög stigning. Från säter till säter var det en halvtimmes promenad och gränsdragningen mellan dem gav upphov till några tvister som finns noterade i domböcker från 1600-talet. Där tillbringade den sextonåriga Hanna Andersson hela sommaren 1902 tillsammans med gamla Knepp-Ola-Kerste. ”Vi såg ej många människor den sommaren. Knepp-Ola, som brukade fiska vid Gresjön, där han hade en liten koja, brukade komma ditupp ibland”, skriver Hanna i sina säterminnen.

I en dombok från 1692 omnämns att Södra Ljusnesätern brukats av uråldrig hävd. Den hade 12 delägare och nyttjades till 1902. Hanna Andersson och Knepp-Ola-Kerste var de sista som befolkade den. Norra Ljusnesätern, med åtminstone fem delägare, hölls igång till 1931, och det var Västgårdsbua som brukades längst. Om Tapperbua sa Tapper-Sofia: ”Ho va se näpen å fin å litta, denna bua”.

Stora och tungtrampade myrar finns där skidspåren idag bitvis går fram, och på någon plats kan jag se hur vattnet vill tränga upp genom snön. Där, under mina skidor, ligger de gamla stigarna där det strävsamma bondefolket drog till sina sätrar. Något lättare var vandringen till Kletten, där Södra Branäs hade sin andra säter. Dit var det inte riktigt lika långt, man ser bergssidan från 10-kilometern, men där påstods att bergfolket förde sådant oväsen att man fick flytta hela sätern några hundra meter.

Nord-Branäs hade betydligt närmre till sin närmaste säter, Hemmersätern, som fick sitt namn av att den låg närmare hem. Nära intill låg en säter på Häståsen. På det avlägsna Mörttjärnsberget hade Björsgården en säter. Nära dagens skidområde fanns några mindre sätrar, Lövåssätern, Systu-Olasätern och Nordstu-Oskar Perssons säter.

Längs sätervägen till Kletten, vid Villmyråsen, upptäckte Ingemar Gustafsson och Eric Andersson en märklig sten för några årtionden sedan. Den var full med inristade årtal ända från 1700-talet och framåt. Det var en så kallad vilsten, där säterfolket stannade och rastade på färden till och från Kletten och då tog sig tid att lämna sina hälsningar till eftervärlden i den lösa stenen.

De stora tungtrampade myrarna på berget var inte bara till besvär. Utdikade myrmarker gav möjligheter till odling och vid Nötmyren, där jag startade min skidtur, hade Nordstugan en sådan. Längre mot väster, på andra sidan Nötåsen fanns en till och närmare Kletten ytterligare några i närheten av sätrarna. Vid sätervägen fanns i östsluttningen intill pisterna en myrodling kallad Dyrsla. Myrodlingar hade större värde än skogen.

Högsta toppen, Tornknölen, var sedan länge ett utflyktsmål på grund av den imponerande utsikten. I 1917 års upplaga av Svenska Turistföreningens resehandböcker meddelas till och med att förare kan lejas i Södra Branäs. En och annan turist kan alltså ha funnits även för 100 år sedan. Att Tornknölen tidigare har varit försedd med torn överraskar nog ingen. Kartverket uppförde 1940 ett tio meter högt torn som triangelpunkt, och vidgade då vyerna ytterligare. Men även ett tidigare torn lär ha funnits. I dag finns inget sådant, men jämför man gamla kartor med nya ser man att berget i det stället har växt med en meter till 568 m ö h.

Från toppen ser man också det som återstår av Den bottenlösa tjärnen, dit två ungdomar enligt Dalbys käraste och sorgligaste sägen gick för att söka döden tillsammans.

Det är i dessa marker dagens vinterturister trängs. Kön är lång till serveringen, och bilparkeringen räcker inte till.

”Vi var ett rätt stort följe, som drog väst över bergen. Vi var lastade med kontar och hinkar i händerna, och karlarna hade hästar med klövjedon att lasta på. Det var mycket som skulle vara med, när vi for iväg på våren”. Så skriver Hanna Andersson om säterlivet för hundratalet år sedan. Då stod berget för allvar, idag för nöje. ”Stort följe”, skriver Hanna, och det var det säkert efter den tidens förhållanden. Men kära Hanna, vad skulle du ha sagt om du hade sett dagens stugor, folk och bilar vid gamla Nötmyren, där jag hade svårt att finna en parkeringsplats när jag anlände med mina skidor i bilen tidigare idag? Och vad vet dagens turister om dina gamla säterstigar?

  • Torleif Styffe