2017-03-04 06:00

2017-03-04 06:00

Torsbys bokbuss 50 år

KRÖNIKA

2015 blev Torsby kommun först i landet med att erbjuda datahjälp via bokbuss. Bokbussen är kommunens förlängda arm och har ett stort symbolvärde, säger kulturchefen Annika Wredenberg. Ett mycket viktigt komplement till det fasta biblioteket.

I april fyller Torsby kommuns bokbuss 50 år och detta ska naturligtvis firas på ett eller annat sätt. Exakt hur det ska gå till är inte klart när dessa rader skrivs ner. Det var sålunda 1967, närmare bestämt den 17 april, som verksamheten startade med hjälp av ett statligt utvecklingsbidrag. Från och med detta år sorterade Östmarks och Vitsands bibliotek under Torsby, där ett nytt och modernt bibliotek fanns. Ytterområdena skulle nu betjänas av bokbuss som skulle ha hela 60 stoppställen.

Första turen gick till Sörmark och sedan dess har det rullat på. Mil efter mil. Tidningarna berättar om ökad utlåning och succé och visar bilder på chauffören Bertil Jonsson och bibliotekets Brita Hellgren, Anne-Marie Johansson och Anita Wannevik, som fyller bussen med litteratur.

Ett par år senare berättar tidningsrubriker att bokbussen blivit glesbygdens välsignelse.

1971 kom Finnskoga-Dalby med i sammanhanget. Denna nordliga länsdel hade dittills betjänats av bokbuss från Karlstad, som kom så långt norrut endast en gång i halvåret. Nu skulle det bli annat av – den 11 oktober 1971 kom det rullande biblioteket från Torsby upp i nordligaste Värmland för första gången. Även nu talades det om succé. Kan det sägas om en buss att den hade kommit för att stanna?

Vilket politiskt spel som föregick förlängningen av turerna till Finnskoga-Dalby vet vi inte, men man kan tänka sig att det ingick i planerna på att närma kommunerna inför den förestående sammanslagningen 1974. Andra alternativa kommunindelningar diskuterades, men det blev som bekant Torsby som drog till sig ytterområdena. Frikostiga bokbusstjänster kan ha haft sin betydelse. 1974, året för sammanslagningen, kom också dittillsvarande kommunen Norra Ny med på bokbussens turer.

I samband med att detta mobila bibliotek rullade runt i bygderna lades de små boklådorna i småbyarna ner. Filialerna blev kvar och dessa behöll eller till och med ökade sin lånefrekvens.

Under de 50 åren har verksamheten utvecklats, och till sommaren avslutas ett tvåårigt projekt, där man i bussen får hjälp med att lära sig använda en dator. Det är Nora Büttner som lotsar ovana datoranvändare in i IT-världen. Inte oväntat är det mest äldre personer som på detta vis ska kunna lära sig sköta egna bankärenden med mera.

Bokbussen idag följer i stort sett skolåret. Kommunens skolor besöks regelbundet, och övriga turer går i fyraveckorsschema till Fensbol-Vägsjöfors, Höljes, Sörmark-Lillskogshöjden, Bograngen, Bada-Rinn, Svenneby, Vitsand, Lekvattnet, Östmark-Metbäcken, Nyskoga, Röjdåfors, Ambjörby och Likenäs. Hållplatserna är nu omkring ett hundra. Det blir sammanlagt 150 mil som nuvarande chauffören Jörgen Axelsson kuskar runt månad efter månad. Dagarna blir ofta långa de fyra veckodagar bussen går.

Jörgen är inne på sitt fjärde år som bokbussens chaufför. Han stortrivs med jobbet och är en omtyckt och efterlängtad gäst ute i bygderna. De flesta turerna åker han ensam, men ibland, särskilt på skolturerna, är en bibliotekarie med. Han tycker om att prata med folk, och det är en viktig del av arbetet. Många av låntagarna lever ganska isolerat och ser fram emot bokbussens besök. Den sociala funktionen betyder mycket.

Under Jörgens tid har antalet lån ökat, vilket delvis kan förklaras med tillströmningen av asylsökande. I övrigt tycks det vara så att männen i större utsträckning än kvinnorna lånar faktaböcker, medan kvinnorna oftare väljer skönlitteratur.

Jörgen har också en och annan norrman på besök i bussen när han kommer på besök i gränsnära byar som Medskogen, Falltorp och Röjdåfors.

Om man ser bakåt i tiden finner man att bokbussar trafikerade länet även före Torsbybussens tillkomst, men då var det fråga om länsbuss som på sina långturer kom till de nordliga bygderna en gång i halvåret. Då gällde det att förse sig med böcker så de räckte till nästa besök. Några låntagare kom med resväskor. En som jobbade på en sådan buss redan 1969 (innan Torsbybussen hade turer till Finnskoga-Dalby) var bibliotekarien Eva Fredriksson i Karlstad. Med inhyrd buss och chaufför åkte man runt i länet två veckor på våren och två på hösten.

De tvåveckorsperioder man var ute på turné övernattade man på diverse hotell med rimliga priser. Vid frukosten bredde man smörgåsar för dagens behov, och till dessa dracks kaffe som tillagades över ett spritkök på golvet i bussen. På kvällen unnade man sig en rejäl middag.

Eftersom bussen saknade toalett fick man vid mer hastigt påkomna behov söka upp ett lämpligt buskage intill vägen.

Det hände att man gjorde en avstickare över norska gränsen för att passa på att handla, när man ändå var nära. ”Jag minns ännu tullarnas häpna miner, när de steg in i bussen”, säger Eva. Någon bokbuss hade de aldrig förut varit inne i.

Vid ett tillfälle kunde det ha gått riktigt illa. Det var när bussen råkade komma in på en specialsträcka i ett rally! Det gick bra den gången också.

Dagens bokbuss slipper dessa tunga tvåveckorspass och kommer betydligt oftare än då, en landsbygdsservice som är mycket uppskattad och som vi hoppas få behålla.

Jag väljer att gratulera 50-årsjubilaren med en sjuttiotalsdikt av finnskogens fine poet, min gamle vän och kollega Axel ”Skippy” Andersson:

 

Jag sitter ibland som en drömsk eremit

och glömmer bort vardagens krångel och slit

i avsikt att roa mig själv med mitt plit

förutan en tanke på pris och profit.

 

Jag fyller små ark i min rimsmidarflit

och tror nog ibland att jag lyckats få dit

En smula av sprängstoff, ett grand dynamit,

en fullträff i stil med vår skrivarelit.

 

Så kommer då samhällets bokbuss hit

var tredje vecka på glesbygdsvisit.

Jag lånar Alf Henriksons Bit för bit

och ser att det mesta jag skrivit är skit.

 

Länge leve bokbussen!

I april fyller Torsby kommuns bokbuss 50 år och detta ska naturligtvis firas på ett eller annat sätt. Exakt hur det ska gå till är inte klart när dessa rader skrivs ner. Det var sålunda 1967, närmare bestämt den 17 april, som verksamheten startade med hjälp av ett statligt utvecklingsbidrag. Från och med detta år sorterade Östmarks och Vitsands bibliotek under Torsby, där ett nytt och modernt bibliotek fanns. Ytterområdena skulle nu betjänas av bokbuss som skulle ha hela 60 stoppställen.

Första turen gick till Sörmark och sedan dess har det rullat på. Mil efter mil. Tidningarna berättar om ökad utlåning och succé och visar bilder på chauffören Bertil Jonsson och bibliotekets Brita Hellgren, Anne-Marie Johansson och Anita Wannevik, som fyller bussen med litteratur.

Ett par år senare berättar tidningsrubriker att bokbussen blivit glesbygdens välsignelse.

1971 kom Finnskoga-Dalby med i sammanhanget. Denna nordliga länsdel hade dittills betjänats av bokbuss från Karlstad, som kom så långt norrut endast en gång i halvåret. Nu skulle det bli annat av – den 11 oktober 1971 kom det rullande biblioteket från Torsby upp i nordligaste Värmland för första gången. Även nu talades det om succé. Kan det sägas om en buss att den hade kommit för att stanna?

Vilket politiskt spel som föregick förlängningen av turerna till Finnskoga-Dalby vet vi inte, men man kan tänka sig att det ingick i planerna på att närma kommunerna inför den förestående sammanslagningen 1974. Andra alternativa kommunindelningar diskuterades, men det blev som bekant Torsby som drog till sig ytterområdena. Frikostiga bokbusstjänster kan ha haft sin betydelse. 1974, året för sammanslagningen, kom också dittillsvarande kommunen Norra Ny med på bokbussens turer.

I samband med att detta mobila bibliotek rullade runt i bygderna lades de små boklådorna i småbyarna ner. Filialerna blev kvar och dessa behöll eller till och med ökade sin lånefrekvens.

Under de 50 åren har verksamheten utvecklats, och till sommaren avslutas ett tvåårigt projekt, där man i bussen får hjälp med att lära sig använda en dator. Det är Nora Büttner som lotsar ovana datoranvändare in i IT-världen. Inte oväntat är det mest äldre personer som på detta vis ska kunna lära sig sköta egna bankärenden med mera.

Bokbussen idag följer i stort sett skolåret. Kommunens skolor besöks regelbundet, och övriga turer går i fyraveckorsschema till Fensbol-Vägsjöfors, Höljes, Sörmark-Lillskogshöjden, Bograngen, Bada-Rinn, Svenneby, Vitsand, Lekvattnet, Östmark-Metbäcken, Nyskoga, Röjdåfors, Ambjörby och Likenäs. Hållplatserna är nu omkring ett hundra. Det blir sammanlagt 150 mil som nuvarande chauffören Jörgen Axelsson kuskar runt månad efter månad. Dagarna blir ofta långa de fyra veckodagar bussen går.

Jörgen är inne på sitt fjärde år som bokbussens chaufför. Han stortrivs med jobbet och är en omtyckt och efterlängtad gäst ute i bygderna. De flesta turerna åker han ensam, men ibland, särskilt på skolturerna, är en bibliotekarie med. Han tycker om att prata med folk, och det är en viktig del av arbetet. Många av låntagarna lever ganska isolerat och ser fram emot bokbussens besök. Den sociala funktionen betyder mycket.

Under Jörgens tid har antalet lån ökat, vilket delvis kan förklaras med tillströmningen av asylsökande. I övrigt tycks det vara så att männen i större utsträckning än kvinnorna lånar faktaböcker, medan kvinnorna oftare väljer skönlitteratur.

Jörgen har också en och annan norrman på besök i bussen när han kommer på besök i gränsnära byar som Medskogen, Falltorp och Röjdåfors.

Om man ser bakåt i tiden finner man att bokbussar trafikerade länet även före Torsbybussens tillkomst, men då var det fråga om länsbuss som på sina långturer kom till de nordliga bygderna en gång i halvåret. Då gällde det att förse sig med böcker så de räckte till nästa besök. Några låntagare kom med resväskor. En som jobbade på en sådan buss redan 1969 (innan Torsbybussen hade turer till Finnskoga-Dalby) var bibliotekarien Eva Fredriksson i Karlstad. Med inhyrd buss och chaufför åkte man runt i länet två veckor på våren och två på hösten.

De tvåveckorsperioder man var ute på turné övernattade man på diverse hotell med rimliga priser. Vid frukosten bredde man smörgåsar för dagens behov, och till dessa dracks kaffe som tillagades över ett spritkök på golvet i bussen. På kvällen unnade man sig en rejäl middag.

Eftersom bussen saknade toalett fick man vid mer hastigt påkomna behov söka upp ett lämpligt buskage intill vägen.

Det hände att man gjorde en avstickare över norska gränsen för att passa på att handla, när man ändå var nära. ”Jag minns ännu tullarnas häpna miner, när de steg in i bussen”, säger Eva. Någon bokbuss hade de aldrig förut varit inne i.

Vid ett tillfälle kunde det ha gått riktigt illa. Det var när bussen råkade komma in på en specialsträcka i ett rally! Det gick bra den gången också.

Dagens bokbuss slipper dessa tunga tvåveckorspass och kommer betydligt oftare än då, en landsbygdsservice som är mycket uppskattad och som vi hoppas få behålla.

Jag väljer att gratulera 50-årsjubilaren med en sjuttiotalsdikt av finnskogens fine poet, min gamle vän och kollega Axel ”Skippy” Andersson:

 

Jag sitter ibland som en drömsk eremit

och glömmer bort vardagens krångel och slit

i avsikt att roa mig själv med mitt plit

förutan en tanke på pris och profit.

 

Jag fyller små ark i min rimsmidarflit

och tror nog ibland att jag lyckats få dit

En smula av sprängstoff, ett grand dynamit,

en fullträff i stil med vår skrivarelit.

 

Så kommer då samhällets bokbuss hit

var tredje vecka på glesbygdsvisit.

Jag lånar Alf Henriksons Bit för bit

och ser att det mesta jag skrivit är skit.

 

Länge leve bokbussen!

  • Torleif Styffe