2017-02-18 06:00

2017-02-18 06:00

Skidor mer på längden än på tvären

KRÖNIKA

Längdskidåkning var länge den dominerande idrotten i norra Värmland. Ju längre distanser, desto mer beundrades utövarnas prestationer. Tiderna förändras, och i dag är skidskyttet en stark konkurrent om publiken. Långränn utan gevär på ryggen har tappat mark.

Utförsåkningen har också vunnit terräng. Att ungarna av idag ska ha egna längdskidor är inte samma självklarhet som för 40 år sedan. I början av min lärarbana (1970-tal) deltog Höljes skola liksom många andra skolor i landet i motionskampanjen Piggelin (som lär ha utarbetats av Torsbyläraren Gunnar Einerman). Här gällde det att samla poäng som baserades på tillryggalagda kilometrar. Höljesungdomarna nappade på detta och speciellt samlades poäng på skidåkning. Det motionerades på raster, på kvällar och på helger så till den grad att vi kom bland de främsta i landet (möjligen etta?) några år. Skidorna var självklara i den lokala kulturen, som ett par förlängda skor.

Intresset fanns sedan gammalt i bygden, där skidtävlingar var stora evenemang redan på 1930-talet. Skidklubbar var de tidigaste idrottsföreningarna (förutom skytteföreningarna), och i Norra Finnskoga fanns två skidklubbar före 1925. År 1910 anordnades en skidtävling av bodbetjänten Lars Kårfeldt. Tradition fanns.

Otto Jönsson från Gomberget har berättat hur man på 1920-talet efter en arbetsdag i skogen tränade skidor i månskenet invid timmerkojan. ”Vi var på den tiden med i traktens skidtävlingar både på svenska och norska sidan. - - - Ingen hade råd att vara borta från arbetet på grund av träning.”

I en jubileumsskrift från 1994 kan man läsa att skidkubben i Ekshäradsbygden bildades redan 1903 och att den första skidtävlingen anordnades året därpå. Första egentliga klubbmästerskapet avverkades 1920.

Jag har framför mig en lånad bunt med startlistor från tävlingar i norra Värmland från 1930-talet fram till cirka 1960. Deltagare finns antecknade från Dalby, Norra Ny, Sunnemo, Sunne, Ekshärad och Torsby med flera platser men också från Norge och Dalarna. Ibland ingick backhoppning i programmet. Prisutdelningarna kunde vara högtidliga ceremonier, och som prisutdelare och högtidstalare omnämns på några listor från Ambjörby kyrkoherdarna John Finnson och Hans Fredriksson. Festerna på kvällen efteråt var viktiga delar i arrangemangen, där nog inte kyrkoherdarna kände sig särskilt bekväma. Där kostades på orkestrar som höll igång dansen, och där var kaffet inte den starkaste drycken som förekom. I Kärrbackstrand ansågs skidfesten som en milstolpe och man talade på 1930-talet om tiden före och efter skidfesten.

Lite beskedligare tycks firandet ha varit efter Ekshärads första tävling 1904. Sedan klubbens ordförande folkskolläraren H Bergqvist hållit tal tågade hela skaran till kronofogdebostället, där det serverades kaffe eller choklad med dopp. Säkert var där trevligt nog enligt ett referat från NWT: ”Skidlöpare, särskilt de unga, voro vid äkta vermländskt humör hela dagen.”

Bland de äldsta startlistorna i min bunt finns en från den 17 mars 1935 i Höljes. Där noterades hela 124 startande, och intressant är att se att det också fanns en damklass. Damernas klädsel i skidspåret är en historia för sig. Kvinnor ansågs ju utmanande klädda om de visade sig ute i långbyxor, så det var länge kjol som gällde även i skidspåret. I det nämnda loppet i Höljes 1935 deltog Hjördis Bakken från norska sidan och väckte viss uppmärksamhet genom att tävla i skidbyxor. Hjördis kom för övrigt tvåa efter hemmaåkaren Edit Olsson.

Från klubbmästerskapet i Ekshärad 1920 berättas att en av damerna som var iklädd en lång kjol drattade på baken med den följden att hennes underbyxor ”för övrigt en skapelse av oanade dimensioner höll på att alldeles komma på avvägar och kunde bringas i ursprungligt läge endast tack vare rådigt ingripande av tillskyndande och säkerhetsnålsförsedda damer ur publiken.” Detta noterat av en som var på plats.

I startlistorna dyker många bekanta namn upp. Det var inte bara medaljaspiranterna som deltog, utan många glada och spänstiga amatörer kände sig manade. De vanliga distanserna tycks ha varit 15 och 30 km för herrar och 5 km för damer. Kända åkare som återkommer i listorna (och säkert på topplaceringar) var Gunnar Persson, Janne Eskilsson och Gustav Jönsson från Norra Finnskoga liksom Bror Mellberg (ja, fotbollsspelaren) från Ambjörby på 1940-talet. På listor från 1950-talet finns namn som Sixten Jernberg, Lasse Olsson, Folke Edqvist och Moraåkaren Per-Erik Larsson.

En skidtävling av det ovanligare slaget var den som anordnades mellan Bograngen och Sysslebäck 1932. Storåkaren från Bograngen, Harald Henriksson, som för övrigt vann tävlingen, har berättat att tävlingen gick på landsväg av den orsaken att snön hade smält bort i skogen. Vägen var hård och isig, och Haralds egentillverkade skidor blev verkligen satta på prov. De bestod provet, men en annan åkare fick sina skidor så sönderskrapade att han sålde dem för två kronor efter målgång i Sysslebäck.

Ett bevis på det stora skidintresse som fanns mitt i förra seklet är en historia som cirkulerat sedan dess. Den handlade om Gunnar Persson far som satt och hörde ett radioreferat från Vasaloppet, där sonen deltog. Inga ovidkommande ljud fick störa, så han gav katten en rejäl utskällning när den kom och tassade förbi. Den historien har senare påståtts handla om Janne Eskilsson och hans far.

Att det ändå fanns några som inte var lika entusiastiska får vi bevis för i Ekshärads nämnda jubileumsskrift, där det berättas om Lars Jonsson från Stackerud, som läste för prästen men valde att gå på skidtävlingen i stället för till kyrkan. Han blev då tillrättavisad av kyrkoherde Ludvig Krook som sa: ”Var sak har sin tid, konfirmationsläsning har sin tid, och skidtävlingar har sin tid. Nu var det konfirmationsläsningen, som hade sin tid för dig, Lars Jonsson. Det må du betänka och rätta dig därefter en annan gång.”

Visst ligger det en logik i prostens ord, men i samma skrift berättas om en arg fader som åtminstone tillfälligt satte P för den framväxande sporten efter en tävling på tidigt 1900-tal. Hans son råkade bryta benet under en hopptävling. ”Men det skulle han inte ha gjort”, läser vi. ”Den förgrymmade fadern resonerade tydligen på så sätt, att skulle benen brytas så fick det ske under annorlunda former och definitivt inte i livsfarliga skidbackar. - - - Följden blev den att familjens hela innehav av skidor omedelbart och på den så kallade stubinen offrades åt förgängelse i gårdens vedskjul, varefter byns övriga fäder drabbade sina ätteläggar med samma syndastraff till stor sorg och bedrövelse för dem övergreppet gick ut över.” (Undertecknat Nils Persson)

Nåja, skidsporten i Ekshärad hämtade igen sig så småningom efter detta dråpslag.

Länge leve skidåkningen – med eller utan gevär på ryggen!

Längdskidåkning var länge den dominerande idrotten i norra Värmland. Ju längre distanser, desto mer beundrades utövarnas prestationer. Tiderna förändras, och i dag är skidskyttet en stark konkurrent om publiken. Långränn utan gevär på ryggen har tappat mark.

Utförsåkningen har också vunnit terräng. Att ungarna av idag ska ha egna längdskidor är inte samma självklarhet som för 40 år sedan. I början av min lärarbana (1970-tal) deltog Höljes skola liksom många andra skolor i landet i motionskampanjen Piggelin (som lär ha utarbetats av Torsbyläraren Gunnar Einerman). Här gällde det att samla poäng som baserades på tillryggalagda kilometrar. Höljesungdomarna nappade på detta och speciellt samlades poäng på skidåkning. Det motionerades på raster, på kvällar och på helger så till den grad att vi kom bland de främsta i landet (möjligen etta?) några år. Skidorna var självklara i den lokala kulturen, som ett par förlängda skor.

Intresset fanns sedan gammalt i bygden, där skidtävlingar var stora evenemang redan på 1930-talet. Skidklubbar var de tidigaste idrottsföreningarna (förutom skytteföreningarna), och i Norra Finnskoga fanns två skidklubbar före 1925. År 1910 anordnades en skidtävling av bodbetjänten Lars Kårfeldt. Tradition fanns.

Otto Jönsson från Gomberget har berättat hur man på 1920-talet efter en arbetsdag i skogen tränade skidor i månskenet invid timmerkojan. ”Vi var på den tiden med i traktens skidtävlingar både på svenska och norska sidan. - - - Ingen hade råd att vara borta från arbetet på grund av träning.”

I en jubileumsskrift från 1994 kan man läsa att skidkubben i Ekshäradsbygden bildades redan 1903 och att den första skidtävlingen anordnades året därpå. Första egentliga klubbmästerskapet avverkades 1920.

Jag har framför mig en lånad bunt med startlistor från tävlingar i norra Värmland från 1930-talet fram till cirka 1960. Deltagare finns antecknade från Dalby, Norra Ny, Sunnemo, Sunne, Ekshärad och Torsby med flera platser men också från Norge och Dalarna. Ibland ingick backhoppning i programmet. Prisutdelningarna kunde vara högtidliga ceremonier, och som prisutdelare och högtidstalare omnämns på några listor från Ambjörby kyrkoherdarna John Finnson och Hans Fredriksson. Festerna på kvällen efteråt var viktiga delar i arrangemangen, där nog inte kyrkoherdarna kände sig särskilt bekväma. Där kostades på orkestrar som höll igång dansen, och där var kaffet inte den starkaste drycken som förekom. I Kärrbackstrand ansågs skidfesten som en milstolpe och man talade på 1930-talet om tiden före och efter skidfesten.

Lite beskedligare tycks firandet ha varit efter Ekshärads första tävling 1904. Sedan klubbens ordförande folkskolläraren H Bergqvist hållit tal tågade hela skaran till kronofogdebostället, där det serverades kaffe eller choklad med dopp. Säkert var där trevligt nog enligt ett referat från NWT: ”Skidlöpare, särskilt de unga, voro vid äkta vermländskt humör hela dagen.”

Bland de äldsta startlistorna i min bunt finns en från den 17 mars 1935 i Höljes. Där noterades hela 124 startande, och intressant är att se att det också fanns en damklass. Damernas klädsel i skidspåret är en historia för sig. Kvinnor ansågs ju utmanande klädda om de visade sig ute i långbyxor, så det var länge kjol som gällde även i skidspåret. I det nämnda loppet i Höljes 1935 deltog Hjördis Bakken från norska sidan och väckte viss uppmärksamhet genom att tävla i skidbyxor. Hjördis kom för övrigt tvåa efter hemmaåkaren Edit Olsson.

Från klubbmästerskapet i Ekshärad 1920 berättas att en av damerna som var iklädd en lång kjol drattade på baken med den följden att hennes underbyxor ”för övrigt en skapelse av oanade dimensioner höll på att alldeles komma på avvägar och kunde bringas i ursprungligt läge endast tack vare rådigt ingripande av tillskyndande och säkerhetsnålsförsedda damer ur publiken.” Detta noterat av en som var på plats.

I startlistorna dyker många bekanta namn upp. Det var inte bara medaljaspiranterna som deltog, utan många glada och spänstiga amatörer kände sig manade. De vanliga distanserna tycks ha varit 15 och 30 km för herrar och 5 km för damer. Kända åkare som återkommer i listorna (och säkert på topplaceringar) var Gunnar Persson, Janne Eskilsson och Gustav Jönsson från Norra Finnskoga liksom Bror Mellberg (ja, fotbollsspelaren) från Ambjörby på 1940-talet. På listor från 1950-talet finns namn som Sixten Jernberg, Lasse Olsson, Folke Edqvist och Moraåkaren Per-Erik Larsson.

En skidtävling av det ovanligare slaget var den som anordnades mellan Bograngen och Sysslebäck 1932. Storåkaren från Bograngen, Harald Henriksson, som för övrigt vann tävlingen, har berättat att tävlingen gick på landsväg av den orsaken att snön hade smält bort i skogen. Vägen var hård och isig, och Haralds egentillverkade skidor blev verkligen satta på prov. De bestod provet, men en annan åkare fick sina skidor så sönderskrapade att han sålde dem för två kronor efter målgång i Sysslebäck.

Ett bevis på det stora skidintresse som fanns mitt i förra seklet är en historia som cirkulerat sedan dess. Den handlade om Gunnar Persson far som satt och hörde ett radioreferat från Vasaloppet, där sonen deltog. Inga ovidkommande ljud fick störa, så han gav katten en rejäl utskällning när den kom och tassade förbi. Den historien har senare påståtts handla om Janne Eskilsson och hans far.

Att det ändå fanns några som inte var lika entusiastiska får vi bevis för i Ekshärads nämnda jubileumsskrift, där det berättas om Lars Jonsson från Stackerud, som läste för prästen men valde att gå på skidtävlingen i stället för till kyrkan. Han blev då tillrättavisad av kyrkoherde Ludvig Krook som sa: ”Var sak har sin tid, konfirmationsläsning har sin tid, och skidtävlingar har sin tid. Nu var det konfirmationsläsningen, som hade sin tid för dig, Lars Jonsson. Det må du betänka och rätta dig därefter en annan gång.”

Visst ligger det en logik i prostens ord, men i samma skrift berättas om en arg fader som åtminstone tillfälligt satte P för den framväxande sporten efter en tävling på tidigt 1900-tal. Hans son råkade bryta benet under en hopptävling. ”Men det skulle han inte ha gjort”, läser vi. ”Den förgrymmade fadern resonerade tydligen på så sätt, att skulle benen brytas så fick det ske under annorlunda former och definitivt inte i livsfarliga skidbackar. - - - Följden blev den att familjens hela innehav av skidor omedelbart och på den så kallade stubinen offrades åt förgängelse i gårdens vedskjul, varefter byns övriga fäder drabbade sina ätteläggar med samma syndastraff till stor sorg och bedrövelse för dem övergreppet gick ut över.” (Undertecknat Nils Persson)

Nåja, skidsporten i Ekshärad hämtade igen sig så småningom efter detta dråpslag.

Länge leve skidåkningen – med eller utan gevär på ryggen!

  • Torleif Styffe