2017-02-04 06:00

2017-02-04 08:29

Järnkors i norra Värmland

Turister i norra Värmland imponeras ofta av den stora mängden järnkors som finns på kyrkogårdarna.

I synnerhet gäller det Ekshärad, men också Dalby har ett ansenligt antal. Enligt uppgift från stiftet ska det år 2010 ha funnits 543 inventerade kors på Ekshärads kyrkogård, varav 216 har tillkommit efter 1965, åter komna till heders. Stiftets databas har för några år sedan angett antalet 186 när det gäller Dalby. Detta betyder att Ekshärad och Dalby tillsammans har ungefär hälften av alla gravkors i Värmland.

Smideskors finns också på andra platser i landet men inte i samma omfattning som här. När det gäller Dalby finns ett antal förvarade i tornvinden, detta sedan en kyrkostämma i början av 1900-talet beslutade att ta ner ett hundratal på grund av vanvård. Även i Ekshärad och Norra Ny med flera ställen rensades kyrkogårdarna vid den tiden på kors, som då hade förlorat sin status. I Ekshärad såg prosten Krook till att många åter sattes upp. Några har senare satts tillbaka även i Dalby, och vissa har återanvänts med ny namnplåt, men ett 40-tal lär finnas kvar i tornet. De återuppsatta korsen har satts i grupper utan direkt anknytning till någon grav. Det var under första hälften av 1800-talet, som korsen hade sin största popularitet.

Det, så vitt man vet, äldsta korset i Ekshärad är från 1758 och är triangelformat, medan Dalby kyrkogårds äldsta kors är uppsatt för järnsmeden och klockaren Johannes Thyberg och hans hustru Caisa som avled 1834 respektive 1831. Det sistnämnda korset är prytt med en vimpel i koppar med en inristad vers:

Ett hjonelag härunder vilar

som haver levat många år.

Nu träffat är af dödens pilar

som giver alla dödligt sår.

Vigda nu till graven gått

ävenledes för den lott,

som vi av Herren hava fått

den som till Gud har haft sin bön,

han segerkronan får till lön.

 

Thyberg, som för övrigt var syskonbarn till Anna Maria Lenngren, har själv smitt korset.

Annars är det oklarheter när det gäller tillverkningen av korsen. Från Dalby har nämnts att många tillverkades på Letafors bruk, men att de flesta gjordes som hemsmide. Einar Sundquist skriver om Ekshäradskorsen att det stora flertalet torde ha utförts av bysmeder. I det gamla bondesamhället fanns smedjor i de flesta hemman och många var kunniga i hantverket. Sundquist nämner tillverkningsorter som Föskefors, Halgå och Stjärnsfors.

Vid Stjärnforssmedjan har tillverkningen fortgått in i modern tid och pågår än. Peder Sjöberg är den tredje generationen smeder och har tagit över efter fader Allan, som i sin tur tog över efter sin far, grundaren Axel Sjöberg. Det var 1908 som Axel startade tillverkningen, och sedan dess har ett stort antal kors lämnat Stjärnforssmedjan, inte bara till Ekshäradsbygden utan till kyrkogårdar så långt bort som i Norge och Tyskland.

Peder berättar om ett uppsving för korsen efter en period då stenar föredrogs, och ännu gör han åtminstone ett tiotal om året.

Utseendet på korsen varierar med symboler av olika slag, och enligt Erling Hedin som kan det mesta om sin Ekshäradsbygd kan man ofta se i vilka hemman de gamla korsen var tillverkade. De olika byarna satte ofta sin prägel på verket. Vissa kors skvallrar också om den dödes verksamhet i livet.

Ett Ekshäradskors från 1847 med tre kronor överst är rest över tre barn från Hornnäs som dog på samma dag som offer för rödsoten. Flera kors har en tupp överst som vaksamhetens symbol.

”En korsform med flera armar har blivit den mest utbredda i Ekshärad, och det är dessa kors, som nu sätter sin prägel på kyrkogården. Ett sådant kors har under en ring fem tvärarmaroch uppvisar en rikedom på ornamentala motiv”, skriver Sundquist.

Förutom att de är ovanligt tunna anses det typiska för Dalbykorsen vara den återkommande spiralformen på många av korsarmarnas treklöverblad liksom den vridna stammen. Namnplattorna är också större än på många andra håll.

I en uppsats från 1982 har Majlis Modeen ägnat sig åt symboliken i de smidda korsen med utgångspunkt från Dalbykorsen:

Ringkorset har korset i en cirkel, en symbol för det eviga livet.

Kronan och vimpeln är symboler för seger.

Treklöver formad i spiraler är de vanligaste symbolerna på korsen i Dalby och står för treenigheten.

Hängande löv symboliserar livsträdet.

Kors med symboler, kors som kära minnesmärken över de händangångna och kors som sevärdheter för turister finns i en och samma skapnad, men alla är de ändå varandra olika och individuella. (Beteckningen kors har fått hänga vid dem fast inte alla har den direkta korsformen.) De flesta står ännu vackra och ståtliga, men många är i mycket dåligt skick och en samlad insats för restaurering borde vara en idé att förverkliga.

 

I synnerhet gäller det Ekshärad, men också Dalby har ett ansenligt antal. Enligt uppgift från stiftet ska det år 2010 ha funnits 543 inventerade kors på Ekshärads kyrkogård, varav 216 har tillkommit efter 1965, åter komna till heders. Stiftets databas har för några år sedan angett antalet 186 när det gäller Dalby. Detta betyder att Ekshärad och Dalby tillsammans har ungefär hälften av alla gravkors i Värmland.

Smideskors finns också på andra platser i landet men inte i samma omfattning som här. När det gäller Dalby finns ett antal förvarade i tornvinden, detta sedan en kyrkostämma i början av 1900-talet beslutade att ta ner ett hundratal på grund av vanvård. Även i Ekshärad och Norra Ny med flera ställen rensades kyrkogårdarna vid den tiden på kors, som då hade förlorat sin status. I Ekshärad såg prosten Krook till att många åter sattes upp. Några har senare satts tillbaka även i Dalby, och vissa har återanvänts med ny namnplåt, men ett 40-tal lär finnas kvar i tornet. De återuppsatta korsen har satts i grupper utan direkt anknytning till någon grav. Det var under första hälften av 1800-talet, som korsen hade sin största popularitet.

Det, så vitt man vet, äldsta korset i Ekshärad är från 1758 och är triangelformat, medan Dalby kyrkogårds äldsta kors är uppsatt för järnsmeden och klockaren Johannes Thyberg och hans hustru Caisa som avled 1834 respektive 1831. Det sistnämnda korset är prytt med en vimpel i koppar med en inristad vers:

Ett hjonelag härunder vilar

som haver levat många år.

Nu träffat är af dödens pilar

som giver alla dödligt sår.

Vigda nu till graven gått

ävenledes för den lott,

som vi av Herren hava fått

den som till Gud har haft sin bön,

han segerkronan får till lön.

 

Thyberg, som för övrigt var syskonbarn till Anna Maria Lenngren, har själv smitt korset.

Annars är det oklarheter när det gäller tillverkningen av korsen. Från Dalby har nämnts att många tillverkades på Letafors bruk, men att de flesta gjordes som hemsmide. Einar Sundquist skriver om Ekshäradskorsen att det stora flertalet torde ha utförts av bysmeder. I det gamla bondesamhället fanns smedjor i de flesta hemman och många var kunniga i hantverket. Sundquist nämner tillverkningsorter som Föskefors, Halgå och Stjärnsfors.

Vid Stjärnforssmedjan har tillverkningen fortgått in i modern tid och pågår än. Peder Sjöberg är den tredje generationen smeder och har tagit över efter fader Allan, som i sin tur tog över efter sin far, grundaren Axel Sjöberg. Det var 1908 som Axel startade tillverkningen, och sedan dess har ett stort antal kors lämnat Stjärnforssmedjan, inte bara till Ekshäradsbygden utan till kyrkogårdar så långt bort som i Norge och Tyskland.

Peder berättar om ett uppsving för korsen efter en period då stenar föredrogs, och ännu gör han åtminstone ett tiotal om året.

Utseendet på korsen varierar med symboler av olika slag, och enligt Erling Hedin som kan det mesta om sin Ekshäradsbygd kan man ofta se i vilka hemman de gamla korsen var tillverkade. De olika byarna satte ofta sin prägel på verket. Vissa kors skvallrar också om den dödes verksamhet i livet.

Ett Ekshäradskors från 1847 med tre kronor överst är rest över tre barn från Hornnäs som dog på samma dag som offer för rödsoten. Flera kors har en tupp överst som vaksamhetens symbol.

”En korsform med flera armar har blivit den mest utbredda i Ekshärad, och det är dessa kors, som nu sätter sin prägel på kyrkogården. Ett sådant kors har under en ring fem tvärarmaroch uppvisar en rikedom på ornamentala motiv”, skriver Sundquist.

Förutom att de är ovanligt tunna anses det typiska för Dalbykorsen vara den återkommande spiralformen på många av korsarmarnas treklöverblad liksom den vridna stammen. Namnplattorna är också större än på många andra håll.

I en uppsats från 1982 har Majlis Modeen ägnat sig åt symboliken i de smidda korsen med utgångspunkt från Dalbykorsen:

Ringkorset har korset i en cirkel, en symbol för det eviga livet.

Kronan och vimpeln är symboler för seger.

Treklöver formad i spiraler är de vanligaste symbolerna på korsen i Dalby och står för treenigheten.

Hängande löv symboliserar livsträdet.

Kors med symboler, kors som kära minnesmärken över de händangångna och kors som sevärdheter för turister finns i en och samma skapnad, men alla är de ändå varandra olika och individuella. (Beteckningen kors har fått hänga vid dem fast inte alla har den direkta korsformen.) De flesta står ännu vackra och ståtliga, men många är i mycket dåligt skick och en samlad insats för restaurering borde vara en idé att förverkliga.

 

  • Torleif Styffe