2017-02-02 06:00

2017-02-02 06:00

Motorcyklar och annan konst

PERSONLIGT

Silvio Kühnast närmar sig det konstnärliga som terapi, för att slappna av. Man kan säga att han producerar konst som ibland blir en motorcykel.

– Jag har alltid sysslat lite med konst vid sidan om. Det började också med mc-intresset. Att bygga en motorcykel är också ett konstverk, ett kanske avancerat sådant, mycket svårare än annan konst. Annat har jag gjort mest som presenter, skulpturer och annat. Det är mest metall men mycket trä också och så målar jag abstrakt. Jag har haft utställningar här i Värmland fem-sex gånger.

Silvio Kühnast föddes 1971 och växte upp i Lutherstadt Wittenberg i gamla DDR, mest känd genom Martin Luther. Staden är en viktig järnvägsknutpunkt och järnvägen var en självklar arbetsgivare. Att bli lokförare, helst på ånglok, var den stora drömmen. Lite dålig syn satte stopp för den yrkesinriktningen. Istället gick han utbildning för arbete i ställverk, men en förnyad ögonkontroll satte åter käppar i hjulet.

– Sen kom man på att jag skulle bli lackerare på en lokomotivfabrik vilket min far var, minns Silvio. Då fick dom för sig att jag hade dåligt färgseende också så jag kunde inte blanda färg. Man fann en utbildningsplats för att bli kock i kantinerna. Tycker utbildningen var bra i slutänden, nu kan jag ju laga mat. Men det var inte min grej helt enkelt.

På två hjul

Silvio hade ett stort motorcykelintresse. Hans första mc var en -62 års MZ 325. Sådana cyklar var inte så svårt att få tag i, man frågade runt bland bekanta och arbetskamrater. Till slut blev det en EMW R 35. EMW var ursprungligen en BMW-fabrik i Eisenach som hamnade i östzonen och efter diverse juridiskt fäktande bytte namn till EMW. Silvio försörjde sig med olika ströjobb. Han minns sista tiden innan muren föll.

– Mycket i DDR var ändå bra, utbildningssystemet var utmärkt och kostade inget. Men så fort man var lite annorlunda, var lite uppkäftig i skolan eller så, då var det kört. Då var studier bara att glömma och man hade förlorat sin framtid. Vi hade en tjej i min klass som var väldigt smart, bra betyg och allt, men hon var kristen, hennes par var pastor, och då var det stopp, hon fick inte gå på gymnasiet.

DDR i vågskålen

Upplösningen började med demonstrationer 1989. En eller två år innan hade det varit otänkbart att gå ut och demonstrera mot systemet, det räckte med två som stod på torget med en skylt för att polisen skulle reagera.

– Att det vände var nog tack vare Gorbatjov, han hade otroligt mycket att göra med detta, trycket från Ryssland var inte lika stort längre. Min hemstad hade 50 000 invånare och minst 15 000 ryska soldater runtomkring.

– Vid den tiden visste ingen riktigt vad som gällde, inte ens regeringen, fortsätter Silvio. Det var hejdlöst kaos och det var hela tiden nära att det skulle sluta med våld. En bekant till mig arbetade på en av gränspolisens specialenheter. De satt med skarpladdade vapen i sina lastbilar och bara väntade på order, men någon sådan kom aldrig, tack och lov.

De första två åren efter återföreningen 1989 var kaotiska, det var varken öst eller väst. Förhållandet till väst var inte bra, det kom mycket dåliga människor därifrån, bilskojare och annat löst folk.

– Den stämpeln på västtyska människor för oss fanns länge kvar. Helt fel naturligtvis, men det tog en tid innan det blev en mer naturlig kontakt. Man åkte inte gärna till mc-träffar i väst.

För de unga var det ändå inte så farligt. Det var värre för de äldre, de första månaderna var det otroligt många självmord, många förlorade sina jobb, för många fanns ingen framtid alls. Folk kastade sig framför tågen. Silvio säger att det är ingen som pratar om det här egentligen.

Den svenska drömmen

1998 var Silvio säkerhetsvakt vid en Heavy Metal-konsert. Där träffade han Tobbe från Tångens MC i Forshaga. Silvio tjatade till sig Tobbes klubbtröja och kom de följande två åren därpå till klubbens träff i Sverige.

– Det var väldigt många intryck där. Det var ett helt annat klimat, mycket trevligare än i Tyskland. Folk kom och pratade och ville veta var man kom ifrån.

Att komma till Sverige var en dröm som Silvio hade haft ganska länge. Han hade förberett med kurs i svenska och läsning av svenska mc-tidningar.

– Jag hade omskolat mig till mc-mekaniker och arbetat med det i Tyskland. Det blev dåligt med jobb och jag blev arbetslös 2003, helt hopplöst. De som ville något med sina liv flyttade till västra Tyskland, de som var kvar hade ingen vilja utan nöjde sig med att bara existera. Man kunde få hjälp med en tremånaders intensivkurs i svenska och flyttbidrag om man intygade att man verkligen ville flytta.

Silvio kom till Sverige och började en månads praktik hos JaLaPe i Kil. De sysslade med smide och gjorde även delar till motorcykelbyggen. Där behövde de någon som kunde TIG-svetsa. Silvio fick åka tillbaka till Tyskland på ett halvt års utbildning. Alla dessa turer betalades av den tyska arbetsförmedlingen. Väl tillbaka igen hade behovet upphört. JaLaPe ställde upp och ordnade så Silvio fick arbete som mc-mekaniker i Karlstad, ett yrke han fortfarande har.

Färg och form

– En del saker kan man inte göra med en motorcykel och det måste komma ut. När jag letar efter inspiration på andra områden hamnar jag i heminredning, konst och allt detta. Eller tvärtom, man kan omsätta mc-byggen i inredning som färgkombinationer, form och proportioner, jätteviktigt, allt som Leonardo da Vinci kom fram till. Det gäller för ett hus, en motorcykel, ett konstobjekt, det är samma grundprincip. Jag ser ingen gräns mellan en mc och en tavla eller något, för mig är det ett objekt som är snyggt eller fult. Om någon vill placera min konst i en box slår jag sönder den!

– Jag återanvänder material så mycket det bara går, det är något lärde mig i Östtyskland. Där kunde man inte gå till butiken och köpa vad som helst, det var eget initiativ som gällde. Farsan byggde egna möbler, morsan gjorde egna kläder åt oss.

Silvio har ingen utbildning i metallbearbetning, intresset kom via mc-byggandet och han är självlärd via internet.

– Jag har alltid sysslat lite med konst vid sidan om. Det började också med mc-intresset. Att bygga en motorcykel är också ett konstverk, ett kanske avancerat sådant, mycket svårare än annan konst. Annat har jag gjort mest som presenter, skulpturer och annat. Det är mest metall men mycket trä också och så målar jag abstrakt. Jag har haft utställningar här i Värmland fem-sex gånger.

Silvio Kühnast föddes 1971 och växte upp i Lutherstadt Wittenberg i gamla DDR, mest känd genom Martin Luther. Staden är en viktig järnvägsknutpunkt och järnvägen var en självklar arbetsgivare. Att bli lokförare, helst på ånglok, var den stora drömmen. Lite dålig syn satte stopp för den yrkesinriktningen. Istället gick han utbildning för arbete i ställverk, men en förnyad ögonkontroll satte åter käppar i hjulet.

– Sen kom man på att jag skulle bli lackerare på en lokomotivfabrik vilket min far var, minns Silvio. Då fick dom för sig att jag hade dåligt färgseende också så jag kunde inte blanda färg. Man fann en utbildningsplats för att bli kock i kantinerna. Tycker utbildningen var bra i slutänden, nu kan jag ju laga mat. Men det var inte min grej helt enkelt.

På två hjul

Silvio hade ett stort motorcykelintresse. Hans första mc var en -62 års MZ 325. Sådana cyklar var inte så svårt att få tag i, man frågade runt bland bekanta och arbetskamrater. Till slut blev det en EMW R 35. EMW var ursprungligen en BMW-fabrik i Eisenach som hamnade i östzonen och efter diverse juridiskt fäktande bytte namn till EMW. Silvio försörjde sig med olika ströjobb. Han minns sista tiden innan muren föll.

– Mycket i DDR var ändå bra, utbildningssystemet var utmärkt och kostade inget. Men så fort man var lite annorlunda, var lite uppkäftig i skolan eller så, då var det kört. Då var studier bara att glömma och man hade förlorat sin framtid. Vi hade en tjej i min klass som var väldigt smart, bra betyg och allt, men hon var kristen, hennes par var pastor, och då var det stopp, hon fick inte gå på gymnasiet.

DDR i vågskålen

Upplösningen började med demonstrationer 1989. En eller två år innan hade det varit otänkbart att gå ut och demonstrera mot systemet, det räckte med två som stod på torget med en skylt för att polisen skulle reagera.

– Att det vände var nog tack vare Gorbatjov, han hade otroligt mycket att göra med detta, trycket från Ryssland var inte lika stort längre. Min hemstad hade 50 000 invånare och minst 15 000 ryska soldater runtomkring.

– Vid den tiden visste ingen riktigt vad som gällde, inte ens regeringen, fortsätter Silvio. Det var hejdlöst kaos och det var hela tiden nära att det skulle sluta med våld. En bekant till mig arbetade på en av gränspolisens specialenheter. De satt med skarpladdade vapen i sina lastbilar och bara väntade på order, men någon sådan kom aldrig, tack och lov.

De första två åren efter återföreningen 1989 var kaotiska, det var varken öst eller väst. Förhållandet till väst var inte bra, det kom mycket dåliga människor därifrån, bilskojare och annat löst folk.

– Den stämpeln på västtyska människor för oss fanns länge kvar. Helt fel naturligtvis, men det tog en tid innan det blev en mer naturlig kontakt. Man åkte inte gärna till mc-träffar i väst.

För de unga var det ändå inte så farligt. Det var värre för de äldre, de första månaderna var det otroligt många självmord, många förlorade sina jobb, för många fanns ingen framtid alls. Folk kastade sig framför tågen. Silvio säger att det är ingen som pratar om det här egentligen.

Den svenska drömmen

1998 var Silvio säkerhetsvakt vid en Heavy Metal-konsert. Där träffade han Tobbe från Tångens MC i Forshaga. Silvio tjatade till sig Tobbes klubbtröja och kom de följande två åren därpå till klubbens träff i Sverige.

– Det var väldigt många intryck där. Det var ett helt annat klimat, mycket trevligare än i Tyskland. Folk kom och pratade och ville veta var man kom ifrån.

Att komma till Sverige var en dröm som Silvio hade haft ganska länge. Han hade förberett med kurs i svenska och läsning av svenska mc-tidningar.

– Jag hade omskolat mig till mc-mekaniker och arbetat med det i Tyskland. Det blev dåligt med jobb och jag blev arbetslös 2003, helt hopplöst. De som ville något med sina liv flyttade till västra Tyskland, de som var kvar hade ingen vilja utan nöjde sig med att bara existera. Man kunde få hjälp med en tremånaders intensivkurs i svenska och flyttbidrag om man intygade att man verkligen ville flytta.

Silvio kom till Sverige och började en månads praktik hos JaLaPe i Kil. De sysslade med smide och gjorde även delar till motorcykelbyggen. Där behövde de någon som kunde TIG-svetsa. Silvio fick åka tillbaka till Tyskland på ett halvt års utbildning. Alla dessa turer betalades av den tyska arbetsförmedlingen. Väl tillbaka igen hade behovet upphört. JaLaPe ställde upp och ordnade så Silvio fick arbete som mc-mekaniker i Karlstad, ett yrke han fortfarande har.

Färg och form

– En del saker kan man inte göra med en motorcykel och det måste komma ut. När jag letar efter inspiration på andra områden hamnar jag i heminredning, konst och allt detta. Eller tvärtom, man kan omsätta mc-byggen i inredning som färgkombinationer, form och proportioner, jätteviktigt, allt som Leonardo da Vinci kom fram till. Det gäller för ett hus, en motorcykel, ett konstobjekt, det är samma grundprincip. Jag ser ingen gräns mellan en mc och en tavla eller något, för mig är det ett objekt som är snyggt eller fult. Om någon vill placera min konst i en box slår jag sönder den!

– Jag återanvänder material så mycket det bara går, det är något lärde mig i Östtyskland. Där kunde man inte gå till butiken och köpa vad som helst, det var eget initiativ som gällde. Farsan byggde egna möbler, morsan gjorde egna kläder åt oss.

Silvio har ingen utbildning i metallbearbetning, intresset kom via mc-byggandet och han är självlärd via internet.

  • Lars-Eric Sundin