2017-01-21 06:00

2017-01-21 06:00

… ett förtjusande läge vid Klarälvens västra strand

KRÖNIKA: TORLEIF STYFFE

Välkommen till vackra Vingäng, byn vid den första meanderslingan i Klarälven, där älven lämnar Vingängsjön för att börja sitt slingrande sökande efter havet. Strax norr om byn bidrar den lilla tvärälven Vingan efter bästa förmåga till att öka flödet i Klarälvsfåran. Vingans vatten är hämtat från det höga berget och har färdats utför branta fall och har genom årtusenden grävt ut en ravin av imponerande mått.

Byn Vingäng har alltid haft en beskedlig storlek, eftersom det har saknats utrymme att bre ut sig på mellan Klarälven och det branta berget i väster. I dag bor fem personer i Vingäng och ingen alls i grannbyn Kvarnmon norr om Vingan. Det är på sommaren tempot ökar lite, när sommargästerna kommer till de tomma husen och till den lilla danskägda stugbyn, Klarälvsbyn.


En gång var byn mycket betydande och detta på grund av sitt läge. Det förstår man av att norra Värmlands första poststation anlades just här 1863. En bidragande orsak var förstås att byns och hela norra Värmlands starke man, den ihärdige löjtnant Wilhelm Edgren, bodde på gården Vingäng och blev poststationens förste föreståndare. Han var en viktig förkämpe för förbättrade kommunikationer och bidrog aktivt till att riktig körväg anlades uppöver Klarälvdalen innan 1800-talets slut. Han var också med och startade ångbåtstrafiken på Klarälven på sträckan Vingäng – Edebäck. Yrkesmässigt var han flottningschef och timmeruppköpare.

I och med att postbondesystemet år 1871 utbyttes mot entreprenadsystem flyttades postkontoret ett år senare över älven till grannbyn Ransby.

Det kan idag vara svårt att förstå att just byns läge kunde ha varit avgörande för placeringen av postkontoret. På löjtnantens tid fanns ingen riktig väg vare sig mot söder eller mot norr, bara en enkel ridväg, och i öster hade man Klarälven. Men vägen västerut var betydelsefull – den var nämligen den stora leden till Letafors bruk och vidare till Norge, en väg som en gång omtalades som Värmlands mest trafikerade. Ett ögonvittne i Djäkneliden räknade en gång till ett hundratal dalkarlforor på samma gång. Längs denna väg vandrade också många som via Oslo sökte sig en ny tillvaro i Amerika. Från Holmberget såg de en sista glimt av Klarälvdalen. Vägen var usel men upparbetades 1793 och 1818, men först på 1870-talet fullbordades arbetet.

För trafik till och från söder, öster och norr nyttjades Klarälven. På den fraktades gods och människor med häst och släde vintertid och med stakbåt eller roddbåt, så småningom ångbåt, sommartid. Till Vingäng eller Kvarnmon kom stora laster av järnmalm som därifrån skulle fraktas med hästtransport uppför det branta Holmberget till Letafors bruk.

1814 inrättades färja mellan Vingäng och Ransby, och då kunde till nöds en dålig landsväg användas mot norr och söder på östra sidan. Färjan togs ur bruk 1905 då den 10 år gamla Klarabro förstärktes och stora vägen mot Norge hamnade där.


Den täta Norgetrafiken av bland andra västerdalkarlar medförde att en tullstation inrättades i Vingäng i mitten av 1600-talet. På en karta från 1657 finns tullen med, men 1806 blev den flyttad på vintermånaderna till Djäkneliden och 1814 permanent. Fram till 1853 hade gränsridare Petter Styffe ändå en ”station” i Vingäng.

1855 står jägaren, timmeruppköparen och blivande författaren Gustaf Schröder som ägare till gården Tullen, och där bodde han ett par år. Tiden i Vingäng återkommer ofta i hans skrifter. ”... min lilla vackra egendom Vingäng”, skriver han. Han beskriver också Vingängsätern, som tydligen inte hölls igång vid hans tid: ”Denna tillhörde mig och min granne löjtnanten, men varken han eller min företrädare länsmannen hade haft sina kreatur där, eller begagnat sätern”.

Mitt i byn ligger den stora sandåsen Digerheden som en kvarglömd rest från isavsmältningen. En högst osäker uppgift har utpekat Digerheden som en gammal kyrkplats. Mer trovärdig är uppgiften att norrmännen intog denna höjd och sköt mot svenskarna som försvarade Sverige från Ransby skans öster om älven. Detta hände under Hannibalfejden på 1640-talet. Oro i Vingäng var det också på Karl XII:s tid, då halva Älvdals kompani ska ha anlänt som hjälp åt de bönder som försvarade gränsen.

När Dalregementet utkämpade slaget vid Trangen i Åsnes, Norge, upprättades ett tillfälligt sjukhus i Vingäng, och ett spannmålsmagasin fick särskild bevakning av militären.

På indelningsverkets tid höll byn också med soldat som hade sitt torp på platån mellan Digerheden och Vingans ravin. Rotens siste soldat var förmodligen S. O. W. Kihlén. Några av de äldre soldaterna bar tillnamnet Ving eller Vingfeldt. För övrigt låg flera torp utefter vägen uppför Holmberget, torp med mycket knapp tillgång till mark att odla.


Namnet Vingäng har förbryllat, och ingen har lyckats ge en säker förklaring, så det finns ännu utrymme för spekulationer. Namnet dyker första gången upp i handlingarna på 1500-talet, då det står upptaget som torp under Gunneby. År 1606 skattlades detta torp till 1/3 hemman.

Vingängs betydelse avspeglar sig också i några gamla sägner. De har bevarats till eftervärlden av löjtnant Edgrens dotter Bertha i häftet ”En hälsning från det minnesrika Vingäng” som kom ut 1916. Där finns bland annat den älskade sägnen om Den bottenlösa tjärnen på Branäsberget.

I häftet kan man också läsa en hyllning till Vingäng, författad av Nils Jönsson (make till löjtnantens sondotter):

”Vingäng har ett förtjusande läge vid Klarälvens västra strand, på en högt belägen udde, där den på vattenfall så rika Vingån faller ut i Klaran - en leende idyll med vitstammiga björkar, som bjärt sticka av mot de mörka, barrskogsklädda bergen och höjderna på motsatta sidan älven och omkring den alldeles intill belägna Vingsjön, där Klarälven letar sig väg mellan hundratals videklädda holmar. Vägen till Finnskoga och Norge gick för något 10-tal år sedan förbi Vingäng över det branta Holmberget, från vars topp en vidsträckt, imponerande utsikt öppnar sig över den omgivande trakten, floddalen och älven, som strid och forsande tömmer sig i den lilla sjön, silar mellan holmarna och sedan speglande lugnt glider förbi det lövskogsklädda näset på sin färd söderut. Men färjan, som förr förmedlade landsvägsförbindelsen till Norge, är borta sedan bro byggdes längre norrut; ingen ångbåt lägger numera till vid det forna färjstället. I roddbåt över älven, eller på den förfallna forna landsvägen få Vingängsborna sätta sig i förbindelse med grannar och kommunikationer.”

Välkommen till vackra Vingäng, byn vid den första meanderslingan i Klarälven, där älven lämnar Vingängsjön för att börja sitt slingrande sökande efter havet. Strax norr om byn bidrar den lilla tvärälven Vingan efter bästa förmåga till att öka flödet i Klarälvsfåran. Vingans vatten är hämtat från det höga berget och har färdats utför branta fall och har genom årtusenden grävt ut en ravin av imponerande mått.

Byn Vingäng har alltid haft en beskedlig storlek, eftersom det har saknats utrymme att bre ut sig på mellan Klarälven och det branta berget i väster. I dag bor fem personer i Vingäng och ingen alls i grannbyn Kvarnmon norr om Vingan. Det är på sommaren tempot ökar lite, när sommargästerna kommer till de tomma husen och till den lilla danskägda stugbyn, Klarälvsbyn.


En gång var byn mycket betydande och detta på grund av sitt läge. Det förstår man av att norra Värmlands första poststation anlades just här 1863. En bidragande orsak var förstås att byns och hela norra Värmlands starke man, den ihärdige löjtnant Wilhelm Edgren, bodde på gården Vingäng och blev poststationens förste föreståndare. Han var en viktig förkämpe för förbättrade kommunikationer och bidrog aktivt till att riktig körväg anlades uppöver Klarälvdalen innan 1800-talets slut. Han var också med och startade ångbåtstrafiken på Klarälven på sträckan Vingäng – Edebäck. Yrkesmässigt var han flottningschef och timmeruppköpare.

I och med att postbondesystemet år 1871 utbyttes mot entreprenadsystem flyttades postkontoret ett år senare över älven till grannbyn Ransby.

Det kan idag vara svårt att förstå att just byns läge kunde ha varit avgörande för placeringen av postkontoret. På löjtnantens tid fanns ingen riktig väg vare sig mot söder eller mot norr, bara en enkel ridväg, och i öster hade man Klarälven. Men vägen västerut var betydelsefull – den var nämligen den stora leden till Letafors bruk och vidare till Norge, en väg som en gång omtalades som Värmlands mest trafikerade. Ett ögonvittne i Djäkneliden räknade en gång till ett hundratal dalkarlforor på samma gång. Längs denna väg vandrade också många som via Oslo sökte sig en ny tillvaro i Amerika. Från Holmberget såg de en sista glimt av Klarälvdalen. Vägen var usel men upparbetades 1793 och 1818, men först på 1870-talet fullbordades arbetet.

För trafik till och från söder, öster och norr nyttjades Klarälven. På den fraktades gods och människor med häst och släde vintertid och med stakbåt eller roddbåt, så småningom ångbåt, sommartid. Till Vingäng eller Kvarnmon kom stora laster av järnmalm som därifrån skulle fraktas med hästtransport uppför det branta Holmberget till Letafors bruk.

1814 inrättades färja mellan Vingäng och Ransby, och då kunde till nöds en dålig landsväg användas mot norr och söder på östra sidan. Färjan togs ur bruk 1905 då den 10 år gamla Klarabro förstärktes och stora vägen mot Norge hamnade där.


Den täta Norgetrafiken av bland andra västerdalkarlar medförde att en tullstation inrättades i Vingäng i mitten av 1600-talet. På en karta från 1657 finns tullen med, men 1806 blev den flyttad på vintermånaderna till Djäkneliden och 1814 permanent. Fram till 1853 hade gränsridare Petter Styffe ändå en ”station” i Vingäng.

1855 står jägaren, timmeruppköparen och blivande författaren Gustaf Schröder som ägare till gården Tullen, och där bodde han ett par år. Tiden i Vingäng återkommer ofta i hans skrifter. ”... min lilla vackra egendom Vingäng”, skriver han. Han beskriver också Vingängsätern, som tydligen inte hölls igång vid hans tid: ”Denna tillhörde mig och min granne löjtnanten, men varken han eller min företrädare länsmannen hade haft sina kreatur där, eller begagnat sätern”.

Mitt i byn ligger den stora sandåsen Digerheden som en kvarglömd rest från isavsmältningen. En högst osäker uppgift har utpekat Digerheden som en gammal kyrkplats. Mer trovärdig är uppgiften att norrmännen intog denna höjd och sköt mot svenskarna som försvarade Sverige från Ransby skans öster om älven. Detta hände under Hannibalfejden på 1640-talet. Oro i Vingäng var det också på Karl XII:s tid, då halva Älvdals kompani ska ha anlänt som hjälp åt de bönder som försvarade gränsen.

När Dalregementet utkämpade slaget vid Trangen i Åsnes, Norge, upprättades ett tillfälligt sjukhus i Vingäng, och ett spannmålsmagasin fick särskild bevakning av militären.

På indelningsverkets tid höll byn också med soldat som hade sitt torp på platån mellan Digerheden och Vingans ravin. Rotens siste soldat var förmodligen S. O. W. Kihlén. Några av de äldre soldaterna bar tillnamnet Ving eller Vingfeldt. För övrigt låg flera torp utefter vägen uppför Holmberget, torp med mycket knapp tillgång till mark att odla.


Namnet Vingäng har förbryllat, och ingen har lyckats ge en säker förklaring, så det finns ännu utrymme för spekulationer. Namnet dyker första gången upp i handlingarna på 1500-talet, då det står upptaget som torp under Gunneby. År 1606 skattlades detta torp till 1/3 hemman.

Vingängs betydelse avspeglar sig också i några gamla sägner. De har bevarats till eftervärlden av löjtnant Edgrens dotter Bertha i häftet ”En hälsning från det minnesrika Vingäng” som kom ut 1916. Där finns bland annat den älskade sägnen om Den bottenlösa tjärnen på Branäsberget.

I häftet kan man också läsa en hyllning till Vingäng, författad av Nils Jönsson (make till löjtnantens sondotter):

”Vingäng har ett förtjusande läge vid Klarälvens västra strand, på en högt belägen udde, där den på vattenfall så rika Vingån faller ut i Klaran - en leende idyll med vitstammiga björkar, som bjärt sticka av mot de mörka, barrskogsklädda bergen och höjderna på motsatta sidan älven och omkring den alldeles intill belägna Vingsjön, där Klarälven letar sig väg mellan hundratals videklädda holmar. Vägen till Finnskoga och Norge gick för något 10-tal år sedan förbi Vingäng över det branta Holmberget, från vars topp en vidsträckt, imponerande utsikt öppnar sig över den omgivande trakten, floddalen och älven, som strid och forsande tömmer sig i den lilla sjön, silar mellan holmarna och sedan speglande lugnt glider förbi det lövskogsklädda näset på sin färd söderut. Men färjan, som förr förmedlade landsvägsförbindelsen till Norge, är borta sedan bro byggdes längre norrut; ingen ångbåt lägger numera till vid det forna färjstället. I roddbåt över älven, eller på den förfallna forna landsvägen få Vingängsborna sätta sig i förbindelse med grannar och kommunikationer.”

  • Torleif Styffe