2016-10-15 06:00

2016-10-15 06:00

Äntligen stod Branzell i predikstolen…

FAMILJ

Men enligt Selma var han inte Gösta Berlings förebild.
Hans korta tid i norra Värmlands finnskogar har gett upphov till många spekulationer och en omfattande mytbildning.

Han var den förste prästen i de nybildade finnskogaförsamlingarna med en ambition och en arbetsbörda som knäckte honom – med god hjälp av brännvinet.

Många har skrivit om den unge, vackre prästen Emanuel Branzell som tjänstgjorde i Södra och Norra Finnskoga 1831–36 och som slutade sitt liv på landsvägarna.

”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Så inleder Selma Lagerlöf sin roman Gösta Berlings saga, och det var länge en allmän uppfattning att det var Emanuel Branzell som var förebild till bokens försupne huvudperson. Men den som bäst bör ha vetet om så var fallet var författarinnan själv, och hon förnekade detta.

Branzell var långt ifrån den ende Värmlandspräst som skilts från sitt ämbete som offer för flaskan, och flera namn har förknippats med Gösta Berling, men inget annat har hängt kvar med samma envishet. Det finns de som menar att Selma av hänsyn till släkten inte velat särskilt peka ut Branzell. Hon var för övrigt själv var lite släkt med honom och hade säkert hört talas om hans öde.

En författare som helt visst har haft Branzell som modell i sitt diktande var Gustaf Fröding. Flera av de kända värmländska familjerna hade släktskap med varandra och Emanuel Branzell var bror till Gustaf Frödings farmor. Skalden hade mycket god kännedom om sin gamle släkting, och hans beskrivning finns i ”Prästen Bodenius” i samlingen ”Räggler å paschaser”.

För att ta det hela från början föddes Emanuel Branzell 1805 på Glänne, Alster. Efter studier i Karlstad och senare Uppsala kom han som förste präst till de två ur Dalby utbrutna församlingarna Södra och Norra Finnskoga. Titeln var kapellpredikant.

Tjänsten var mycket krävande ur flera aspekter. Området han skulle tjänstgöra i var mycket vidsträckt och vägnätet var undermåligt eller obefintligt. Största delen av folket var ättlingar till de på 1600-talet inflyttade svedjefinnarna och många av dem talade ännu inte svenska. Supandet var omfattande och fattigdomen var stor.

Vid sidan av många andra uppgifter grundlade Branzell fattigkassan och införde vaccinationen på finnskogen. Själv har han skrivit: ”Med förbigående av de kroppsliga mödor jag i dessa vildmarker måste uthärda, där oftast himmelen var mitt tak och stockelden var min sängvärmare, mötte mig de värsta svårigheter uti folkets okunnighet uti kyrkans minsta fordringar, särdeles uti de södra trakterna”.

Hans kamp mot supandet fick en oväntad vändning i och med att han själv började dricka och snart blev slav under begäret. Detta i kombination med ensamhet och svåra arbetsvillkor ledde till hans fall, och han begärde avsked från sin tjänst redan 1836 – troligen mer eller mindre tvingad till detta.

Förändringen i den unge prästens liv ledde till att hans hustru och barn redan 1834 flyttade till hennes föräldrahem i Nyed.

När man i efterhand sökt förklaring till det snabba förfallet har det gärna hänvisats till finsk trolldom. Branzell hade vid ett tillfälle satt Knöske-Halvars hustru i stocken vid kyrkan som straff för att hon skulle ha stulit brännvin och supit sig full. Vad Branzell inte visste var, att gumman skulle vara trollkunnig. När han gick förbi henne, där hon satt fastlåst, ropade hon efter honom: ”Du skall komma att bli lika eländig som jag innan du dör”. Väl hemkommen till sin bostad drabbades prästen av tandvärk, och han fick rådet att ta brännvin i munnen för att döva värken. Detta skall ha räckt för att väcka det häftiga spritbegär som blev hans olycka.

Enligt en annan variant av berättelsen var det Knöske-Halvard själv som var trollkunnig och som blev klandrad för sitt spritmissbruk. Då knöt Halvard näven mot prästen och sa: ”Brännvine ska smak sött som honing i din mun, kom ihåg dä du”.

Så lämnade den unge prästen sin tjänst och framlevde resten av livet på landsvägarna, vandrande mellan de herrgårdar där han hade välbeställda släktingar och vänner att bo hos i perioder. Ofta var det Frödingsläkten som såg honom som gäst. Ett visst underhåll var han beviljad av stiftet, och han bidrog själv till sin försörjning genom att tillverka och försälja borstar av svinborst och snusdosor av näver. Han var någon tid också informator, och så sent som på 1840-talet höll han en och annan predikan då han gästade någon kyrka. Från ett sådant tillfälle omtalades ”hans vackra stämma och milda väsen”.

Gustaf Fröding berättar om prästen Bodenius bland annat detta:

”Ja, han ä allt dö nu. Men dä va int mang år sänna han geck ikring mä pôsen på ryggen å käppen i näven å tocken hadd’en fäll gått i femti år.

Dä fanns int en i hel Varmlann, sôm int känd prästen Bodenius, för han geck å geck år ut å år in ifrå socken te socken, ifrå gål te gål. Å var han kom bjö han ut sin snusdoser tå nävver å sin bôrster tå svinbôrst å taggel. Å var han kom vell’en ha brännvin – iblann feck han, iblann int, allt ätter som fôlk va te. Men go ol å mat feck’en, ifall han int va för ill söpen, för dä va en beskedli å morosam kär, som int gjord nôa förtret. – – –

Att han hadd vôr präst dä kunn inga männisch se. Nock kunn en förstå att’en hadd hatt ett vackert å fint ansekt å ett bra målföre, men når jag såg’en va’n ôppsvôllen å rö tå brännvin å hes å skrôvli i halsen”.

När det gäller anledningen till prästens förfall redogör Fröding för berättelsen om finnkäringen som trollade tandvärk på den nykterhetspredikande prästen, och där började eländet. Han blev svår mot fru och barn, och de övergav honom.

Som väl var hade Branzell alltså många släktingar som förbarmade sig över honom. Det kroppsliga förfall som beskrivs av Fröding emotsägs dock av andra. Siri Fröding-Torgny skriver: ”Han skulle för övrigt mycket väl kunnat vara modellen till Gösta Berling ... han hade liksom farmor de blåaste ögon jag sett. Gustaf hade också samma färg på sina... Jag minns så vacker jag tyckte han var med sina blå ögon, sitt vita hår”. Och detta handlade om Emanuel Branzell fyra år före hans död.

Rudolf Otterborg, son till brukspatronen på Letafors bruk, berättar att familjen ett par gånger om året fick besök av Branzell, som då stannade åtta till fjorton dagar åt gången. ”Ibland var han snyggt klädd, ibland alldeles barsliten och ekiperades då ur fars garderob. Hans uppförande var i allo städat och hyggligt”.

Förfallet hade inte förstört karaktären och trots allt blev Branzells livsvandring lång. Han avled i Brunskogs socken 1888 och vilar ut från sin landsvägsvandring på Brunskogs kyrkogård.

TORLEIF STYFFE

Han var den förste prästen i de nybildade finnskogaförsamlingarna med en ambition och en arbetsbörda som knäckte honom – med god hjälp av brännvinet.

Många har skrivit om den unge, vackre prästen Emanuel Branzell som tjänstgjorde i Södra och Norra Finnskoga 1831–36 och som slutade sitt liv på landsvägarna.

”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Så inleder Selma Lagerlöf sin roman Gösta Berlings saga, och det var länge en allmän uppfattning att det var Emanuel Branzell som var förebild till bokens försupne huvudperson. Men den som bäst bör ha vetet om så var fallet var författarinnan själv, och hon förnekade detta.

Branzell var långt ifrån den ende Värmlandspräst som skilts från sitt ämbete som offer för flaskan, och flera namn har förknippats med Gösta Berling, men inget annat har hängt kvar med samma envishet. Det finns de som menar att Selma av hänsyn till släkten inte velat särskilt peka ut Branzell. Hon var för övrigt själv var lite släkt med honom och hade säkert hört talas om hans öde.

En författare som helt visst har haft Branzell som modell i sitt diktande var Gustaf Fröding. Flera av de kända värmländska familjerna hade släktskap med varandra och Emanuel Branzell var bror till Gustaf Frödings farmor. Skalden hade mycket god kännedom om sin gamle släkting, och hans beskrivning finns i ”Prästen Bodenius” i samlingen ”Räggler å paschaser”.

För att ta det hela från början föddes Emanuel Branzell 1805 på Glänne, Alster. Efter studier i Karlstad och senare Uppsala kom han som förste präst till de två ur Dalby utbrutna församlingarna Södra och Norra Finnskoga. Titeln var kapellpredikant.

Tjänsten var mycket krävande ur flera aspekter. Området han skulle tjänstgöra i var mycket vidsträckt och vägnätet var undermåligt eller obefintligt. Största delen av folket var ättlingar till de på 1600-talet inflyttade svedjefinnarna och många av dem talade ännu inte svenska. Supandet var omfattande och fattigdomen var stor.

Vid sidan av många andra uppgifter grundlade Branzell fattigkassan och införde vaccinationen på finnskogen. Själv har han skrivit: ”Med förbigående av de kroppsliga mödor jag i dessa vildmarker måste uthärda, där oftast himmelen var mitt tak och stockelden var min sängvärmare, mötte mig de värsta svårigheter uti folkets okunnighet uti kyrkans minsta fordringar, särdeles uti de södra trakterna”.

Hans kamp mot supandet fick en oväntad vändning i och med att han själv började dricka och snart blev slav under begäret. Detta i kombination med ensamhet och svåra arbetsvillkor ledde till hans fall, och han begärde avsked från sin tjänst redan 1836 – troligen mer eller mindre tvingad till detta.

Förändringen i den unge prästens liv ledde till att hans hustru och barn redan 1834 flyttade till hennes föräldrahem i Nyed.

När man i efterhand sökt förklaring till det snabba förfallet har det gärna hänvisats till finsk trolldom. Branzell hade vid ett tillfälle satt Knöske-Halvars hustru i stocken vid kyrkan som straff för att hon skulle ha stulit brännvin och supit sig full. Vad Branzell inte visste var, att gumman skulle vara trollkunnig. När han gick förbi henne, där hon satt fastlåst, ropade hon efter honom: ”Du skall komma att bli lika eländig som jag innan du dör”. Väl hemkommen till sin bostad drabbades prästen av tandvärk, och han fick rådet att ta brännvin i munnen för att döva värken. Detta skall ha räckt för att väcka det häftiga spritbegär som blev hans olycka.

Enligt en annan variant av berättelsen var det Knöske-Halvard själv som var trollkunnig och som blev klandrad för sitt spritmissbruk. Då knöt Halvard näven mot prästen och sa: ”Brännvine ska smak sött som honing i din mun, kom ihåg dä du”.

Så lämnade den unge prästen sin tjänst och framlevde resten av livet på landsvägarna, vandrande mellan de herrgårdar där han hade välbeställda släktingar och vänner att bo hos i perioder. Ofta var det Frödingsläkten som såg honom som gäst. Ett visst underhåll var han beviljad av stiftet, och han bidrog själv till sin försörjning genom att tillverka och försälja borstar av svinborst och snusdosor av näver. Han var någon tid också informator, och så sent som på 1840-talet höll han en och annan predikan då han gästade någon kyrka. Från ett sådant tillfälle omtalades ”hans vackra stämma och milda väsen”.

Gustaf Fröding berättar om prästen Bodenius bland annat detta:

”Ja, han ä allt dö nu. Men dä va int mang år sänna han geck ikring mä pôsen på ryggen å käppen i näven å tocken hadd’en fäll gått i femti år.

Dä fanns int en i hel Varmlann, sôm int känd prästen Bodenius, för han geck å geck år ut å år in ifrå socken te socken, ifrå gål te gål. Å var han kom bjö han ut sin snusdoser tå nävver å sin bôrster tå svinbôrst å taggel. Å var han kom vell’en ha brännvin – iblann feck han, iblann int, allt ätter som fôlk va te. Men go ol å mat feck’en, ifall han int va för ill söpen, för dä va en beskedli å morosam kär, som int gjord nôa förtret. – – –

Att han hadd vôr präst dä kunn inga männisch se. Nock kunn en förstå att’en hadd hatt ett vackert å fint ansekt å ett bra målföre, men når jag såg’en va’n ôppsvôllen å rö tå brännvin å hes å skrôvli i halsen”.

När det gäller anledningen till prästens förfall redogör Fröding för berättelsen om finnkäringen som trollade tandvärk på den nykterhetspredikande prästen, och där började eländet. Han blev svår mot fru och barn, och de övergav honom.

Som väl var hade Branzell alltså många släktingar som förbarmade sig över honom. Det kroppsliga förfall som beskrivs av Fröding emotsägs dock av andra. Siri Fröding-Torgny skriver: ”Han skulle för övrigt mycket väl kunnat vara modellen till Gösta Berling ... han hade liksom farmor de blåaste ögon jag sett. Gustaf hade också samma färg på sina... Jag minns så vacker jag tyckte han var med sina blå ögon, sitt vita hår”. Och detta handlade om Emanuel Branzell fyra år före hans död.

Rudolf Otterborg, son till brukspatronen på Letafors bruk, berättar att familjen ett par gånger om året fick besök av Branzell, som då stannade åtta till fjorton dagar åt gången. ”Ibland var han snyggt klädd, ibland alldeles barsliten och ekiperades då ur fars garderob. Hans uppförande var i allo städat och hyggligt”.

Förfallet hade inte förstört karaktären och trots allt blev Branzells livsvandring lång. Han avled i Brunskogs socken 1888 och vilar ut från sin landsvägsvandring på Brunskogs kyrkogård.

TORLEIF STYFFE

  • Torleif Styffe