2016-10-01 06:00

2016-10-01 07:55

För 100 år sedan. Hur såg det ut i övre Klarälvdalen då?

KRÖNIKA

Det är ingen evighet sedan. Min far var inne på sitt andra levnadsår. Han var den andra överlevande i en syskonrad som skulle bestå av fyra personer. Att spädbarn överlevde var ingen självklarhet.

Torpstugan Hagen intill bergväggen i Ransby var liten och trång som ett Attefallshus. Därinne försiggick det dagliga livet med farmor vid kokgrytan, farfar vid sin skomakarbänk och ungar som kröp eller sprang omkring. En lekkamrat som kutade runt på golvet en tid var kycklingen Lugi. Värmen hölls med ved, och ljuset kom från spis, fotogenlampa eller talgljus.

Rätt ofta blev farfar och hans arbetsbänk hämtade med häst och kärra, och så bar det iväg till någon av socknens bondgårdar, där han kunde få bo och arbeta ett par veckor tills gårdens skobehov var fyllt. Därhemma skötte farmor själv barn, hushåll, ko och gris, kanske ändå nöjd med det tillfälligt större utrymmet.

Torpskatten betalade farfar med några veckors arbete årligen hos markägaren, så fritidsbekymmer existerade inte. Ved skulle kapas och huggas, gräset slås och hässjas, havre skulle sås och skördas, potatis odlas ... Fram till Gammelvägen var det lång väg att skotta snö, det var ännu en tid innan den nya vägen skulle dras fram närmare torpet.

Vid 48 års ålder hade farfar tjänat ihop så pass mycket på sitt skomakeri att han kunde bygga ett nytt och betydligt större hus vid Gammelvägen med övervåning där han hade eget rum för sitt hantverk. Nu hade de äldsta barnen blivit stora nog att bidra till uppehället.

Bebyggelsen hade i tidigt 1900-tal nästan helt flyttat upp från den nedre platån, jala, upp till mon, och flera hus växte upp vid Gammelvägen. Översvämningarna hade drivit upp folk och gårdar ett steg närmare himlen. Vårflûmmen i Klarälven 1916 var den värsta i mannaminne.

Varor söderifrån fraktades med fördel på Klarälven, antingen med slädar på vinterns is eller med stakbåtar och ångbåtar sommartid. Ångbåtarna var mycket populära vid den här tiden, och det var ett tydligt vårtecken när ångvisslan hördes för första gången på våren. Då rusade folk ner till älven för att välkomna. Vingäng var den populäraste båten som även hade servering och som erbjöd lustturer mellan nyttoturerna. Från 1930 upphörde ångbåtstrafiken. Bilarna började spela roll.

Den första bilen som ska ha tagit sig upp på knappt farbara vägar genom övre Klarälvdalen tillhörde den minst sagt välbärgade Hjalmar Granhult och året var 1906. Stor sensation och skräckblandad förtjusning! Sedan dröjde det tills nästa kom. 1915 började posten med ”automatbilföring” mellan Råda och Sysslebäck, och en bild från 1917 visar en Lexington vid storgården Granhult i Kärrbackstrand. 1923 satte posten in sina egna gula postbilar. Janne på Klarabäck köpte en Fordlastbil samma år, och Oskar Jansson i Ransby var en av de första som körde frakt på detta moderna sätt.

Gammelvägen strök intill bergssidan från Strandås och norrut till prästgårdsallén och vidare genom bebyggelsen och upp via Frömansbacken. Vägen och de korsande fägatorna var kringgärdade med gärdsgårdar i byn och skulle så förbli ännu några årtionden för boskapens skull. Korna fördes varje morgon under den gröna årstiden längs dessa ”gator” vidare en bit upp på berget. Där släpptes de fria för att äta sig mätta på skogens egen meny. På kvällen kom de lydigt tillbaka ner från berget för att bli mjölkade och förda hem till gården.

Många drog fortfarande till sätrarna med nôta på försommaren och lät dem vara där till Mikaeli i september. En kvinna följde med och bodde med djuren och ledde dem ut på skogsbete. Sedan ingick mjölkning och tillredning av smör och ost. Rengöring av kärl och redskap var en viktig del av arbetet.

Närheten till skogen gjorde att denna var en förutsättning för försörjningen. Förutom att man förde djuren till bete i skogen plockade man bär – inte svamp – och man fiskade. Många jagade också, men bland mina närmaste förfäder var det ont om jägare. Veden gav värme både vid hanteringen och vid eldningen. De få arbetstillfällen som fanns var olika sysslor i skogen. Det hände att farfar lämnade skomakardisken för arbeten i skogen, och pappa började redan i de yngre tonåren med det tunga skogsarbetet. Skolan var bara sexårig, och efter den och en eventuell ettårig fortsättningsskola var det bara att börja i timmerskogen.

Den skola som Ransbys barn hade att gå till var sexårig och fanns i Branäs på andra sidan älven. Dit var det ett par kilometer och en bred Klarälv som skulle korsas. Vår och höst när inte isen bar och innan båtarna satts i vattnet fick min far sova över hos kusinerna på Hedbäckmon på västsidan.

Telefon var en nymodighet som bara några få hem och allmänna inrättningar höll sig med, även om STF:s årsbok från 1917 kunde meddela att rikstelefonnätet då nådde till såväl Bograngen som Norra Finnskoga. De första apparaterna var stora väggfasta ting som var kopplade till ett trådnät, rikstelefon. Samtalen kopplades via en telefonväxel på de tider denna var öppen.

Radion hade ännu inte fått sitt genombrott, även om tekniken fanns. Marconi hade för flera år sedan sänt trådlösa signaler över Atlanten, men det skulle dröja några år innan Sven Jerring kunde inleda riksradions sändningar i Sverige.

Att nöjen fanns före radions och tevens tid kan vara svårt för många att föreställa sig, men de erbjöds i form av logdanser, stugdanser, föreläsningar och fester på ordenshuset eller på frälsningsarmén samt en och annan kringresande cirkus. Annars gällde vanlig enkel samvaro. Så mycket mer hanns nog inte med, för den mesta vakna tiden gick åt till arbete. Innan barnen var arbetsdugliga fanns kottar, barkbåtar och annat naturmaterial att leka med. Fantasin fick fylla ut det som saknades.

Sverige var fortfarande ett kristet land och folk gick på bönmöten och gudstjänster.

Ännu pågick den stora utvandringen till Amerika, och många närde planer även om de inte vågade ta språnget. Amerika fanns i alla fall som en utväg.

De gamla storbönderna kunde ännu en bit in på 1900-talet ses gå omkring i sina gammaldags Dalbytröjor, rockar av vadmal, mörkgrå eller bruna till färgen, som tillslöts med häktor och var klädda med rött kläde som lyste fram i kanterna. Ett sista fåfängt fastklamrande vid det gamla bondesamhället.

Ofattbart mycket har hänt på 100 år. Om vi ser 100 år framåt i tiden, hur kan det se ut i Klarälvdalen då?

 

Torpstugan Hagen intill bergväggen i Ransby var liten och trång som ett Attefallshus. Därinne försiggick det dagliga livet med farmor vid kokgrytan, farfar vid sin skomakarbänk och ungar som kröp eller sprang omkring. En lekkamrat som kutade runt på golvet en tid var kycklingen Lugi. Värmen hölls med ved, och ljuset kom från spis, fotogenlampa eller talgljus.

Rätt ofta blev farfar och hans arbetsbänk hämtade med häst och kärra, och så bar det iväg till någon av socknens bondgårdar, där han kunde få bo och arbeta ett par veckor tills gårdens skobehov var fyllt. Därhemma skötte farmor själv barn, hushåll, ko och gris, kanske ändå nöjd med det tillfälligt större utrymmet.

Torpskatten betalade farfar med några veckors arbete årligen hos markägaren, så fritidsbekymmer existerade inte. Ved skulle kapas och huggas, gräset slås och hässjas, havre skulle sås och skördas, potatis odlas ... Fram till Gammelvägen var det lång väg att skotta snö, det var ännu en tid innan den nya vägen skulle dras fram närmare torpet.

Vid 48 års ålder hade farfar tjänat ihop så pass mycket på sitt skomakeri att han kunde bygga ett nytt och betydligt större hus vid Gammelvägen med övervåning där han hade eget rum för sitt hantverk. Nu hade de äldsta barnen blivit stora nog att bidra till uppehället.

Bebyggelsen hade i tidigt 1900-tal nästan helt flyttat upp från den nedre platån, jala, upp till mon, och flera hus växte upp vid Gammelvägen. Översvämningarna hade drivit upp folk och gårdar ett steg närmare himlen. Vårflûmmen i Klarälven 1916 var den värsta i mannaminne.

Varor söderifrån fraktades med fördel på Klarälven, antingen med slädar på vinterns is eller med stakbåtar och ångbåtar sommartid. Ångbåtarna var mycket populära vid den här tiden, och det var ett tydligt vårtecken när ångvisslan hördes för första gången på våren. Då rusade folk ner till älven för att välkomna. Vingäng var den populäraste båten som även hade servering och som erbjöd lustturer mellan nyttoturerna. Från 1930 upphörde ångbåtstrafiken. Bilarna började spela roll.

Den första bilen som ska ha tagit sig upp på knappt farbara vägar genom övre Klarälvdalen tillhörde den minst sagt välbärgade Hjalmar Granhult och året var 1906. Stor sensation och skräckblandad förtjusning! Sedan dröjde det tills nästa kom. 1915 började posten med ”automatbilföring” mellan Råda och Sysslebäck, och en bild från 1917 visar en Lexington vid storgården Granhult i Kärrbackstrand. 1923 satte posten in sina egna gula postbilar. Janne på Klarabäck köpte en Fordlastbil samma år, och Oskar Jansson i Ransby var en av de första som körde frakt på detta moderna sätt.

Gammelvägen strök intill bergssidan från Strandås och norrut till prästgårdsallén och vidare genom bebyggelsen och upp via Frömansbacken. Vägen och de korsande fägatorna var kringgärdade med gärdsgårdar i byn och skulle så förbli ännu några årtionden för boskapens skull. Korna fördes varje morgon under den gröna årstiden längs dessa ”gator” vidare en bit upp på berget. Där släpptes de fria för att äta sig mätta på skogens egen meny. På kvällen kom de lydigt tillbaka ner från berget för att bli mjölkade och förda hem till gården.

Många drog fortfarande till sätrarna med nôta på försommaren och lät dem vara där till Mikaeli i september. En kvinna följde med och bodde med djuren och ledde dem ut på skogsbete. Sedan ingick mjölkning och tillredning av smör och ost. Rengöring av kärl och redskap var en viktig del av arbetet.

Närheten till skogen gjorde att denna var en förutsättning för försörjningen. Förutom att man förde djuren till bete i skogen plockade man bär – inte svamp – och man fiskade. Många jagade också, men bland mina närmaste förfäder var det ont om jägare. Veden gav värme både vid hanteringen och vid eldningen. De få arbetstillfällen som fanns var olika sysslor i skogen. Det hände att farfar lämnade skomakardisken för arbeten i skogen, och pappa började redan i de yngre tonåren med det tunga skogsarbetet. Skolan var bara sexårig, och efter den och en eventuell ettårig fortsättningsskola var det bara att börja i timmerskogen.

Den skola som Ransbys barn hade att gå till var sexårig och fanns i Branäs på andra sidan älven. Dit var det ett par kilometer och en bred Klarälv som skulle korsas. Vår och höst när inte isen bar och innan båtarna satts i vattnet fick min far sova över hos kusinerna på Hedbäckmon på västsidan.

Telefon var en nymodighet som bara några få hem och allmänna inrättningar höll sig med, även om STF:s årsbok från 1917 kunde meddela att rikstelefonnätet då nådde till såväl Bograngen som Norra Finnskoga. De första apparaterna var stora väggfasta ting som var kopplade till ett trådnät, rikstelefon. Samtalen kopplades via en telefonväxel på de tider denna var öppen.

Radion hade ännu inte fått sitt genombrott, även om tekniken fanns. Marconi hade för flera år sedan sänt trådlösa signaler över Atlanten, men det skulle dröja några år innan Sven Jerring kunde inleda riksradions sändningar i Sverige.

Att nöjen fanns före radions och tevens tid kan vara svårt för många att föreställa sig, men de erbjöds i form av logdanser, stugdanser, föreläsningar och fester på ordenshuset eller på frälsningsarmén samt en och annan kringresande cirkus. Annars gällde vanlig enkel samvaro. Så mycket mer hanns nog inte med, för den mesta vakna tiden gick åt till arbete. Innan barnen var arbetsdugliga fanns kottar, barkbåtar och annat naturmaterial att leka med. Fantasin fick fylla ut det som saknades.

Sverige var fortfarande ett kristet land och folk gick på bönmöten och gudstjänster.

Ännu pågick den stora utvandringen till Amerika, och många närde planer även om de inte vågade ta språnget. Amerika fanns i alla fall som en utväg.

De gamla storbönderna kunde ännu en bit in på 1900-talet ses gå omkring i sina gammaldags Dalbytröjor, rockar av vadmal, mörkgrå eller bruna till färgen, som tillslöts med häktor och var klädda med rött kläde som lyste fram i kanterna. Ett sista fåfängt fastklamrande vid det gamla bondesamhället.

Ofattbart mycket har hänt på 100 år. Om vi ser 100 år framåt i tiden, hur kan det se ut i Klarälvdalen då?

 

  • Torleif Styffe