2016-09-17 06:00

2016-09-17 06:00

Hjalmar Söderberg och Dalby

TORLEIF STYFFE

Det har varit mycket Hjalmar Söderberg en tid nu.

Efter två tidigare inspelningar har Den allvarsamma leken (där Dalbybon Arvid Stjärnblom är huvudperson) filmats igen, temanumret om Nordvärmland innehöll en artikel om nämnde författare, och så har ett sällskap från Hjalmar Söderbergsällskapet varit till Dalby på höstligt besök.

Då undrar säkert många vad den kände författaren och Stockholmsskildraren hade för anknytning till den lilla skogskommunen Dalby långt från huvudstaden.

Söderbergs förälskelse i den unga Elin Edgren har jag tidigare berättat om både i NWT och annorstädes, så den ska vi inte vidare fördjupa oss i. Den blivande författaren lyckades inte vinna flickans kärlek trots att han gav henne ett vackert poem. Vid kalaset för bygdens herrskap på Olagården i Likenäs (beskrivet i novellen Syndens lön) valde hon en annan kavaljer. Elin förblev dock ogift livet ut, och lika bra var kanske det. Söderberg blev ingen make av den exemplariska sorten.

Att den (blivande) store författaren över huvud taget besökte Dalby några gånger beror på att han besökte sin moster Emma Dahlberg som arbetade som husföreståndarinna åt apotekare Conrad Wiberg i Långav, även han en släkting. Apoteksbyggnaden med lägenhet finns ännu kvar. Så här beskriver Söderberg Klarälvdalen:

”I den trånga dalgången längs med älfven ha människorna trängt sig samman, byggt sina hus och plöjt sina tegar. I öster och väster resa sig höjderna i branta afsatser; där bakom breda sig skogarna, myrarna, ödevidderna. I norr stiga de dimblå fjällen mot himmelen. Och i söder ... I söder är landskapets stora bresch, där man pekar ut i soldiset och säger; där borta är världen!”

Som trettonåring fick Söderberg följa med på en resa till Dalby, och på den tiden, 1882, färdades man lämpligast med ångbåt sista biten. Man brukar räkna med att ångbåtstrafiken fick sitt genombrott 1877, när södra ändstationen, Edebäck, fick järnvägsförbindelse. Sådana ångbåtsfärder medförde ibland komplikationer, särskilt vid lågt vattenstånd. Det hände då och då att även dessa flatbottnade fordon fastnade på en sandbank. 1893 kom Söderberg åter, det år då han förälskade sig i löjtnant Edgrens barnbarn Elin.

I novellsamlingen Det mörknar över vägen beskriver han resan med ångbåt från Edebäck till Dalby. Han väcktes ur sina tankar då han hörde pråmskepparen springa omkring och svära ”på ett verkligt ogudaktigt sätt” på kajuttaket:

”... på ett sandref midt i älfven stod bogserbåtens kapten och svor – i enlighet med sin högre rang – efter ett ur religiös synpunkt ännu mera förkastligt formulär än pråmkarlen. På vänstra älfstranden stodo tre bönder och skrattade.

Vi sutto naturligtvis fast just på det sandref, på hvilket kaptenen stod och svor. Saken öfverraskade mig egentligen icke. Jag hade hört att det emellanåt brukades så på denna trafikled, och jag förstod genast, att de båda männen egentligen bara svuro för att ingifva mig och mina båda medpassagerare den föreställningen att det var något ovanligt på färde. Förhållandet var för öfrigt mycket naturligt. Det var efter den långvariga torkan mycket litet vatten i älfven, och flodbottnen, som består af lös, fin sand, ändrar dessutom form oupphörligt: man vet aldrig hvar man har ett sandref förrän man sitter fast på det.

Vi gingo tämligen oanfäktade i land på sandrefvet, svuro litet af sympati för kaptenen och öfverlämnade åt vederbörande att taga fartygen flott. Jag ser mig omkring öfver landskapet och jag känner godt igen mig. Jag har en gång som barn lekt bort en sommar vid stranden af denna flod, som rinner blank och blå mellan gröna berg, och jag älskar den stilla enformigheten i detta landskap.”

Kvart i tolv på natten var man framme vid Likenäs gästgiveri. Längre kunde inte båten komma på grund av tät dimma. Söderberg klarade sista halvmilen till fots:

”– Jag lämnade mitt bagage på båten, steg i land och gick återstoden av vägen i mörker och dimma – en väg som jag gått någon gång för länge sedan, som barn.”

Enligt Söderbergskännare kan flera av författarens beskrivningar av landsbygdsmiljöer ha sin grund i minnena från Dalby. I och med det kan vi nästan förlåta honom för hans kritiska mottagande av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga.

(Lars Löfgren har skrivit mer om Söderbergs tid i Dalby i Värmländska Akademiens årsskrift 2012).

TORLEIF STYFFE

 

Efter två tidigare inspelningar har Den allvarsamma leken (där Dalbybon Arvid Stjärnblom är huvudperson) filmats igen, temanumret om Nordvärmland innehöll en artikel om nämnde författare, och så har ett sällskap från Hjalmar Söderbergsällskapet varit till Dalby på höstligt besök.

Då undrar säkert många vad den kände författaren och Stockholmsskildraren hade för anknytning till den lilla skogskommunen Dalby långt från huvudstaden.

Söderbergs förälskelse i den unga Elin Edgren har jag tidigare berättat om både i NWT och annorstädes, så den ska vi inte vidare fördjupa oss i. Den blivande författaren lyckades inte vinna flickans kärlek trots att han gav henne ett vackert poem. Vid kalaset för bygdens herrskap på Olagården i Likenäs (beskrivet i novellen Syndens lön) valde hon en annan kavaljer. Elin förblev dock ogift livet ut, och lika bra var kanske det. Söderberg blev ingen make av den exemplariska sorten.

Att den (blivande) store författaren över huvud taget besökte Dalby några gånger beror på att han besökte sin moster Emma Dahlberg som arbetade som husföreståndarinna åt apotekare Conrad Wiberg i Långav, även han en släkting. Apoteksbyggnaden med lägenhet finns ännu kvar. Så här beskriver Söderberg Klarälvdalen:

”I den trånga dalgången längs med älfven ha människorna trängt sig samman, byggt sina hus och plöjt sina tegar. I öster och väster resa sig höjderna i branta afsatser; där bakom breda sig skogarna, myrarna, ödevidderna. I norr stiga de dimblå fjällen mot himmelen. Och i söder ... I söder är landskapets stora bresch, där man pekar ut i soldiset och säger; där borta är världen!”

Som trettonåring fick Söderberg följa med på en resa till Dalby, och på den tiden, 1882, färdades man lämpligast med ångbåt sista biten. Man brukar räkna med att ångbåtstrafiken fick sitt genombrott 1877, när södra ändstationen, Edebäck, fick järnvägsförbindelse. Sådana ångbåtsfärder medförde ibland komplikationer, särskilt vid lågt vattenstånd. Det hände då och då att även dessa flatbottnade fordon fastnade på en sandbank. 1893 kom Söderberg åter, det år då han förälskade sig i löjtnant Edgrens barnbarn Elin.

I novellsamlingen Det mörknar över vägen beskriver han resan med ångbåt från Edebäck till Dalby. Han väcktes ur sina tankar då han hörde pråmskepparen springa omkring och svära ”på ett verkligt ogudaktigt sätt” på kajuttaket:

”... på ett sandref midt i älfven stod bogserbåtens kapten och svor – i enlighet med sin högre rang – efter ett ur religiös synpunkt ännu mera förkastligt formulär än pråmkarlen. På vänstra älfstranden stodo tre bönder och skrattade.

Vi sutto naturligtvis fast just på det sandref, på hvilket kaptenen stod och svor. Saken öfverraskade mig egentligen icke. Jag hade hört att det emellanåt brukades så på denna trafikled, och jag förstod genast, att de båda männen egentligen bara svuro för att ingifva mig och mina båda medpassagerare den föreställningen att det var något ovanligt på färde. Förhållandet var för öfrigt mycket naturligt. Det var efter den långvariga torkan mycket litet vatten i älfven, och flodbottnen, som består af lös, fin sand, ändrar dessutom form oupphörligt: man vet aldrig hvar man har ett sandref förrän man sitter fast på det.

Vi gingo tämligen oanfäktade i land på sandrefvet, svuro litet af sympati för kaptenen och öfverlämnade åt vederbörande att taga fartygen flott. Jag ser mig omkring öfver landskapet och jag känner godt igen mig. Jag har en gång som barn lekt bort en sommar vid stranden af denna flod, som rinner blank och blå mellan gröna berg, och jag älskar den stilla enformigheten i detta landskap.”

Kvart i tolv på natten var man framme vid Likenäs gästgiveri. Längre kunde inte båten komma på grund av tät dimma. Söderberg klarade sista halvmilen till fots:

”– Jag lämnade mitt bagage på båten, steg i land och gick återstoden av vägen i mörker och dimma – en väg som jag gått någon gång för länge sedan, som barn.”

Enligt Söderbergskännare kan flera av författarens beskrivningar av landsbygdsmiljöer ha sin grund i minnena från Dalby. I och med det kan vi nästan förlåta honom för hans kritiska mottagande av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga.

(Lars Löfgren har skrivit mer om Söderbergs tid i Dalby i Värmländska Akademiens årsskrift 2012).

TORLEIF STYFFE