2016-09-03 06:00

2016-09-03 06:00

Polska i 2,5/4 takt

KRÖNIKA: TORLEIF STYFFE

Jag är ingen dansör. Det finns människor som kan intyga det på heder och samvete. Mitt problem är att jag känner rytmen, men benen vill inte alltid följa med.

Jag har sett dansare som rör sig lika uselt som jag men många tycks ha den gåvan att de själva tror att de följer takten. En svårighet är att damerna har en tendens att vilja samtala samtidigt som jag har fullt upp med att räkna ett, två, tre... Att jag stod med en kompgitarr på magen i ungdomen när mina jämnåriga kamrater dansade kan vara ett vagt försök till förklaring.

Däremot är jag fascinerad av musik och rytmer och ser gärna på uppvisning av skickliga dansare. Något som fängslat mig är den ojämna rytmen i polskdansen. Peter Carlsson i De Blå Grodorna sa en gång att den kunde liknas vid ett ovalt hjul. Jag förstår hur han tänkte, men tyckte ändå att det borde finnas något exaktare beskrivning. Något av taktslagen tycks vara avkortat.


Mina funderingar förde mig på ett oväntat sätt till Norge. För några år sedan skrev jag en krönika om Grundsetsmarknaden i Elverum och berörde då den kulturspridning denna årliga tillställning innebar, eftersom den drog till sig folk från stora delar av Norge och västra delen av Sverige. Här spelades och här dansades, och härifrån togs och gavs impulser. För folket i norra Värmland var detta den absolut viktigaste marknaden under lång rad av år.

Med tankarna fortfarande irrande i ojämn tretakt blev jag – som genom tankeöverföring – uppringd av den norske dans- och musikforskaren Sverre Halbakken i Elverum. Vad han ville diskutera var min krönika om Grundsets marknad och tankar om dess betydelse i fråga om kulturspridning. Han var helt inne på tanken att denna uråldriga marknad i Elverum hade enorm betydelse för spridning och påverkan, och det jag skrivit från svenska sidan bekräftade hans aningar.


Genom marknaden och andra kontakter finns mycket gemensamt mellan musik i Värmland och musik på norska sidan. Repertoaren är till stor del densamma enligt Sverre.

Sverre Halbakken är en auktoritet i Norge genom sin forskning. Han har stuckit ut med kontroversiella åsikter och farit hårt fram med en del gamla sanningar, men han känner att han har fog för det han säger. För honom är det en självklar metod att inte bara se på notskrifter eller lyssna på musiken, utan man ska se till dansen och musiken som en helhet. Då först kan man med säkerhet säga var taktstrecken ska sättas. Sambandet med dansen har förbisetts av tidiga upptecknare.


Själv har han lagt ner 15 års arbete på sin bok ”Så surr nå, kjaering”, där ett stort antal intervjuer med gamla spelmän och dansare ingår liksom närmare 300 upptecknade låtar. 41 egna smalfilmrullar finns som grundmaterial. Själv är han också både dansare och musiker. Han har även gett ut dokumentation i form av cd och dvd med danser och låtar.

Här borde jag kunna få klarhet i polskans hemlighet. Sverre är säker på sin sak. Polska spelades i Elverumstrakten och sannolikt i Värmland i en takt man kan kalla 2,5/4 takt med kort trea. Detta har han många belägg för från musiken, dansen och filmerna, till och med från gamla bilder. Omslagsbilden till hans senaste bok ”Trinn och toner” visar ett kopparstick av Albrecht Dürer från 1500-talet, och i den bilden har Sverre känt igen stegen från polskdansen i gränstrakten mellan Sverige och Norge.


Han har gått hårt tillrätta med Dr. O. M. Sandvik, den gamle auktoriteten, som gjorde uppteckningar i mitten av 1900-talet och då med ¾ takt angiven i polskan. Sverre menar att detta inte stämmer med verkligheten. Sandvik studerade inte dansen i samband med musiken och gick lite gent fram i sina uppteckningar. Han fick säkert många melodier förenklat nedskrivna i ¾ takt av spelmännen, noter som de själva mest hade som minnesblad. En svaghet i Sandviks noter är att han inte tog hänsyn till taktslagens olika längd.

– Kort trea är obruten tradition ända från renässansen, hävdar Sverre, och hänvisar bland annat till det gamla kopparsticket, och stöd har han också i den svensk-norske upptecknaren Einar Övergårds noter. Sandvik har gjort misstaget att beteckna upptakten som taktens första ton. Han litade nog på att ingen skulle kolla.


Naturligtvis har Sverre (som inte själv gått den akademiska vägen) fått kritik från etablissemanget, när han gav sig på mannen som blev doktor på sina uppteckningar, men det tar han med ro. Med en artikelserie i Östlendingen så tidigt som 1978 startade han en debatt som fortgick ett par månader. Kritik kom från Oslo universitet, men från universitetet i Trondheim fick han medhåll.

Polskdansens upphovsland var Polen, och enligt Sverre kom impulserna till Norge och Värmland via Tyskland och Danmark, och där kom den korta trean med. En annan väg gick via Sveriges östra kust, och här kan ettan ha varit det korta taktslaget. En senare anpassning med tre jämna taktslag har gett upphov till hambon (kommen ur Hamburgpolskan).


En annan åsikt Sverre har hävdat är att hallingdansen inte har med Hallingdal att göra. Namnet halling betecknar i stället att det gäller halva dansen, första halvan som är en gångare eller fördans (en ”halving” på samma sätt som man kallar fjärdedelen en kvarting).

För mig som lekman på området låter detta övertygande, och jag tror mig förstå lite mer om det ovala hjulet. Det är en massiv dokumentation Sverre har lagt fram – och ännu är han inte färdig.

Jag har sett dansare som rör sig lika uselt som jag men många tycks ha den gåvan att de själva tror att de följer takten. En svårighet är att damerna har en tendens att vilja samtala samtidigt som jag har fullt upp med att räkna ett, två, tre... Att jag stod med en kompgitarr på magen i ungdomen när mina jämnåriga kamrater dansade kan vara ett vagt försök till förklaring.

Däremot är jag fascinerad av musik och rytmer och ser gärna på uppvisning av skickliga dansare. Något som fängslat mig är den ojämna rytmen i polskdansen. Peter Carlsson i De Blå Grodorna sa en gång att den kunde liknas vid ett ovalt hjul. Jag förstår hur han tänkte, men tyckte ändå att det borde finnas något exaktare beskrivning. Något av taktslagen tycks vara avkortat.


Mina funderingar förde mig på ett oväntat sätt till Norge. För några år sedan skrev jag en krönika om Grundsetsmarknaden i Elverum och berörde då den kulturspridning denna årliga tillställning innebar, eftersom den drog till sig folk från stora delar av Norge och västra delen av Sverige. Här spelades och här dansades, och härifrån togs och gavs impulser. För folket i norra Värmland var detta den absolut viktigaste marknaden under lång rad av år.

Med tankarna fortfarande irrande i ojämn tretakt blev jag – som genom tankeöverföring – uppringd av den norske dans- och musikforskaren Sverre Halbakken i Elverum. Vad han ville diskutera var min krönika om Grundsets marknad och tankar om dess betydelse i fråga om kulturspridning. Han var helt inne på tanken att denna uråldriga marknad i Elverum hade enorm betydelse för spridning och påverkan, och det jag skrivit från svenska sidan bekräftade hans aningar.


Genom marknaden och andra kontakter finns mycket gemensamt mellan musik i Värmland och musik på norska sidan. Repertoaren är till stor del densamma enligt Sverre.

Sverre Halbakken är en auktoritet i Norge genom sin forskning. Han har stuckit ut med kontroversiella åsikter och farit hårt fram med en del gamla sanningar, men han känner att han har fog för det han säger. För honom är det en självklar metod att inte bara se på notskrifter eller lyssna på musiken, utan man ska se till dansen och musiken som en helhet. Då först kan man med säkerhet säga var taktstrecken ska sättas. Sambandet med dansen har förbisetts av tidiga upptecknare.


Själv har han lagt ner 15 års arbete på sin bok ”Så surr nå, kjaering”, där ett stort antal intervjuer med gamla spelmän och dansare ingår liksom närmare 300 upptecknade låtar. 41 egna smalfilmrullar finns som grundmaterial. Själv är han också både dansare och musiker. Han har även gett ut dokumentation i form av cd och dvd med danser och låtar.

Här borde jag kunna få klarhet i polskans hemlighet. Sverre är säker på sin sak. Polska spelades i Elverumstrakten och sannolikt i Värmland i en takt man kan kalla 2,5/4 takt med kort trea. Detta har han många belägg för från musiken, dansen och filmerna, till och med från gamla bilder. Omslagsbilden till hans senaste bok ”Trinn och toner” visar ett kopparstick av Albrecht Dürer från 1500-talet, och i den bilden har Sverre känt igen stegen från polskdansen i gränstrakten mellan Sverige och Norge.


Han har gått hårt tillrätta med Dr. O. M. Sandvik, den gamle auktoriteten, som gjorde uppteckningar i mitten av 1900-talet och då med ¾ takt angiven i polskan. Sverre menar att detta inte stämmer med verkligheten. Sandvik studerade inte dansen i samband med musiken och gick lite gent fram i sina uppteckningar. Han fick säkert många melodier förenklat nedskrivna i ¾ takt av spelmännen, noter som de själva mest hade som minnesblad. En svaghet i Sandviks noter är att han inte tog hänsyn till taktslagens olika längd.

– Kort trea är obruten tradition ända från renässansen, hävdar Sverre, och hänvisar bland annat till det gamla kopparsticket, och stöd har han också i den svensk-norske upptecknaren Einar Övergårds noter. Sandvik har gjort misstaget att beteckna upptakten som taktens första ton. Han litade nog på att ingen skulle kolla.


Naturligtvis har Sverre (som inte själv gått den akademiska vägen) fått kritik från etablissemanget, när han gav sig på mannen som blev doktor på sina uppteckningar, men det tar han med ro. Med en artikelserie i Östlendingen så tidigt som 1978 startade han en debatt som fortgick ett par månader. Kritik kom från Oslo universitet, men från universitetet i Trondheim fick han medhåll.

Polskdansens upphovsland var Polen, och enligt Sverre kom impulserna till Norge och Värmland via Tyskland och Danmark, och där kom den korta trean med. En annan väg gick via Sveriges östra kust, och här kan ettan ha varit det korta taktslaget. En senare anpassning med tre jämna taktslag har gett upphov till hambon (kommen ur Hamburgpolskan).


En annan åsikt Sverre har hävdat är att hallingdansen inte har med Hallingdal att göra. Namnet halling betecknar i stället att det gäller halva dansen, första halvan som är en gångare eller fördans (en ”halving” på samma sätt som man kallar fjärdedelen en kvarting).

För mig som lekman på området låter detta övertygande, och jag tror mig förstå lite mer om det ovala hjulet. Det är en massiv dokumentation Sverre har lagt fram – och ännu är han inte färdig.

  • Torleif Styffe