2016-07-09 06:00

2016-07-09 06:00

Håller liv i gamla låtarna med spelsugna vänner

PERSONLIGT: Bengt Buskas inne på 64:e året med sin vältonande silvertrumpet

Bengt Olssons käraste ägodel är en silvertrumpet. I 64 års tid har han haft bruk för den. Den senaste inköpt i USA för 16 år sedan.
Olsson heter Bengt bara när någon myndighet hör av sig brevledes eller via mejl.

I övrigt är det bara Buskas för hela slanten. Redan kring 1960 skedde dopet när brorsan Svante kom med förslaget.

– Det var egentligen vår far som angav färdriktningen. Han skrev ibland korta artiklar i NWT, och alltid under signaturen ”Lill-Buskas”, berättar Bengt.

Buskas har kändisstatus som musiker i hela Värmland. Eller alltsedan han som 14-åring debuterade i Regementets (I2) musikkår. Där var musikkåren stationerad i en egen paviljong på militärområdet.

– Men alla musiker bodde i en närliggande kasern, minns Bengt.

Obligatoriskt för rekryter och andra värnpliktiga på den tiden var att onsdagar och söndagar dansa till någon orkester på regementets dansbana som var belägen ganska nära Sandbäckstjärnet.

– Till att börja med i yrkeslivet ingick jag på den tiden i Östen Landers orkester som ofta spelade där. Många tjejer tyckte på den tiden att det var kul att dansa och kanske även flirta med någon som bar militäruniform. Killarna hade på den tiden ett stort urval. Man köpte en billig biljett och sedan bjöd man upp.

Buskas ger aldrig upp

Mycket har passerat revy sedan dess. Men en sak är klar, Buskas består. Till synes outslitlig dyker fortfarande hans band ”Buskas med vänner” upp på dansställen. Men det som förr var ordenshus, folkets hus och bygdegårdar är numera kyrkor och församlingshem.

– Jag har alltid gillat att spela i kyrkor. Det är så fin akustik i dem. Det riktigt ryser i kroppen när vi till exempel spelar i fullsatta Nedre eller Övre Ulleruds kyrkor, säger Bengt.

Inför intervjun har Bengts hustru Birgitta valt en härlig uteplats att umgås på där det är färdigdukat när jag ankommer. Uteplatsen är sammanbunden med radhuslägenheten. Där tar vi alla del av gott bröd med smakfulla pålägg och kaffe. Birgittas förtjänst förstås. Solskenet utanför är inte besvärande även om himlen är molnfri.

Även om Bengt nu känner sig snudd på kärnfrisk har livet inte alltid varit det. Hjärtproblem har förföljt honom under många år.

– Men jag reser mig alltid innan gonggongen slår. Det är väl inte fel påstå att jag är seglivad, säger han och småskrattar.

Återkommande hjärtproblem

Att läsa Bengts sjukjournal görs inte i brådrasket. Listan är lång. Han har haft sju infarkter, två hjärtstopp som hävts med respiratorns hjälp. Han är by pass-opererad. Vid tolv tillfällen har han blivit inlagd för att vidga blodkärl till hjärtat.

Efter att ha tagit nytt andetag poängterar han att han har full beundran för läkarvården. Bengt har en egen favoritläkare som kan hans kropp bättre än han själv gör. Han vill att jag särskilt ska nämna Dora Norring, som han berömmer flera gånger under samtalet.

– Senaste besöket hos henne var under en junidag då jag tillfälligtvis inte kände mig i form.

Centralsjukhuset finns bara ett stenkast från hemmet och på gångavstånd.

– En gång åkte jag cykel till sjukhuset. Väl framme konstaterades att jag fått en infarkt. Men att cykla är förstås inte att rekommendera andra. Och jag har själv bara gjort det en gång.

Du verkar vara en riktig pillertrillare?

– Absolut. Jag tar nio tabletter dagligen. Birgitta håller koll på det.

Birgitta håller också stenhård koll på spelkalendariet. Registrerar alla spelningar. De flesta kommer in via hörsägen, bekanta eller arrangörer.

Det finns ju exempel på trumpetare som blåst sönder läpparna. Har du klarat dig från det?

– Ja, många har fått sluta av just den anledningen. Det finns väl ingen hemlighet kring det annars. Jag upplever att det gäller att spela efter resurserna. Man ska inte ligga och trycka gasen i bott hela tiden utan vara varsam.

Du har gjort ett otal antal spelningar i samband med begravningar. Men har sedan några år tillbaka avstått trots många förfrågningar. Varför?

– Efter 30 år och i snitt två begravningar i veckan pallade jag inte längre för det. Alla begravningar är så känslofyllda. Att vara själv med en pianist är att befinna sig i en ganska utsatt situation, även om allt är väl förberett. Förr hade jag och några musikkompisar också som kutym att varje midsommarafton spela på toppen av ett berg alldeles intill vårt fritidshus. Men det har jag också lagt av med sedan ett par år tillbaka. Nu kopplar vi i stället av i omgivningen kring vår lägenhet i Turkiet.

Apropå nuvarande musikengagemang spelar bandet entimmeskonserter. Vad har ni på repertoaren?

– Standard brukar vara fyra psalmer, en hel del Taube-låtar, som jag gillar mycket, Sven Ingvars-låtar och lite annat som folk känner igen. Till exempel Oh mein Papa, Mosippan och någon låt från vår tidigare skiva.

Du har under ett års tid spelat många gånger i Skandinaviska kyrkan på Kanarieöarna, men nu håller ni er till hemlandet. Ser du själv något slutdatum?

– Det kan jag inte lova. Så länge jag och hjärtat hänger med, och trumpeten funkar, ser jag alltid fram mot nästa spelning.

Tack för att du inte ger upp trots en del motigheter på vägen fram!

– Tack själv, Det är kul att du känner för att skriva om gamla musiker som fortfarande är vid liv och aldrig släpper greppet om musiken. Många har tyvärr lämnat in.

I övrigt är det bara Buskas för hela slanten. Redan kring 1960 skedde dopet när brorsan Svante kom med förslaget.

– Det var egentligen vår far som angav färdriktningen. Han skrev ibland korta artiklar i NWT, och alltid under signaturen ”Lill-Buskas”, berättar Bengt.

Buskas har kändisstatus som musiker i hela Värmland. Eller alltsedan han som 14-åring debuterade i Regementets (I2) musikkår. Där var musikkåren stationerad i en egen paviljong på militärområdet.

– Men alla musiker bodde i en närliggande kasern, minns Bengt.

Obligatoriskt för rekryter och andra värnpliktiga på den tiden var att onsdagar och söndagar dansa till någon orkester på regementets dansbana som var belägen ganska nära Sandbäckstjärnet.

– Till att börja med i yrkeslivet ingick jag på den tiden i Östen Landers orkester som ofta spelade där. Många tjejer tyckte på den tiden att det var kul att dansa och kanske även flirta med någon som bar militäruniform. Killarna hade på den tiden ett stort urval. Man köpte en billig biljett och sedan bjöd man upp.

Buskas ger aldrig upp

Mycket har passerat revy sedan dess. Men en sak är klar, Buskas består. Till synes outslitlig dyker fortfarande hans band ”Buskas med vänner” upp på dansställen. Men det som förr var ordenshus, folkets hus och bygdegårdar är numera kyrkor och församlingshem.

– Jag har alltid gillat att spela i kyrkor. Det är så fin akustik i dem. Det riktigt ryser i kroppen när vi till exempel spelar i fullsatta Nedre eller Övre Ulleruds kyrkor, säger Bengt.

Inför intervjun har Bengts hustru Birgitta valt en härlig uteplats att umgås på där det är färdigdukat när jag ankommer. Uteplatsen är sammanbunden med radhuslägenheten. Där tar vi alla del av gott bröd med smakfulla pålägg och kaffe. Birgittas förtjänst förstås. Solskenet utanför är inte besvärande även om himlen är molnfri.

Även om Bengt nu känner sig snudd på kärnfrisk har livet inte alltid varit det. Hjärtproblem har förföljt honom under många år.

– Men jag reser mig alltid innan gonggongen slår. Det är väl inte fel påstå att jag är seglivad, säger han och småskrattar.

Återkommande hjärtproblem

Att läsa Bengts sjukjournal görs inte i brådrasket. Listan är lång. Han har haft sju infarkter, två hjärtstopp som hävts med respiratorns hjälp. Han är by pass-opererad. Vid tolv tillfällen har han blivit inlagd för att vidga blodkärl till hjärtat.

Efter att ha tagit nytt andetag poängterar han att han har full beundran för läkarvården. Bengt har en egen favoritläkare som kan hans kropp bättre än han själv gör. Han vill att jag särskilt ska nämna Dora Norring, som han berömmer flera gånger under samtalet.

– Senaste besöket hos henne var under en junidag då jag tillfälligtvis inte kände mig i form.

Centralsjukhuset finns bara ett stenkast från hemmet och på gångavstånd.

– En gång åkte jag cykel till sjukhuset. Väl framme konstaterades att jag fått en infarkt. Men att cykla är förstås inte att rekommendera andra. Och jag har själv bara gjort det en gång.

Du verkar vara en riktig pillertrillare?

– Absolut. Jag tar nio tabletter dagligen. Birgitta håller koll på det.

Birgitta håller också stenhård koll på spelkalendariet. Registrerar alla spelningar. De flesta kommer in via hörsägen, bekanta eller arrangörer.

Det finns ju exempel på trumpetare som blåst sönder läpparna. Har du klarat dig från det?

– Ja, många har fått sluta av just den anledningen. Det finns väl ingen hemlighet kring det annars. Jag upplever att det gäller att spela efter resurserna. Man ska inte ligga och trycka gasen i bott hela tiden utan vara varsam.

Du har gjort ett otal antal spelningar i samband med begravningar. Men har sedan några år tillbaka avstått trots många förfrågningar. Varför?

– Efter 30 år och i snitt två begravningar i veckan pallade jag inte längre för det. Alla begravningar är så känslofyllda. Att vara själv med en pianist är att befinna sig i en ganska utsatt situation, även om allt är väl förberett. Förr hade jag och några musikkompisar också som kutym att varje midsommarafton spela på toppen av ett berg alldeles intill vårt fritidshus. Men det har jag också lagt av med sedan ett par år tillbaka. Nu kopplar vi i stället av i omgivningen kring vår lägenhet i Turkiet.

Apropå nuvarande musikengagemang spelar bandet entimmeskonserter. Vad har ni på repertoaren?

– Standard brukar vara fyra psalmer, en hel del Taube-låtar, som jag gillar mycket, Sven Ingvars-låtar och lite annat som folk känner igen. Till exempel Oh mein Papa, Mosippan och någon låt från vår tidigare skiva.

Du har under ett års tid spelat många gånger i Skandinaviska kyrkan på Kanarieöarna, men nu håller ni er till hemlandet. Ser du själv något slutdatum?

– Det kan jag inte lova. Så länge jag och hjärtat hänger med, och trumpeten funkar, ser jag alltid fram mot nästa spelning.

Tack för att du inte ger upp trots en del motigheter på vägen fram!

– Tack själv, Det är kul att du känner för att skriva om gamla musiker som fortfarande är vid liv och aldrig släpper greppet om musiken. Många har tyvärr lämnat in.

Bengt Buskas (Olsson)

Ålder: 78 år

Yrke: Musiker sedan 1952 och alltjämt (64 år)

Orkestrar i tur och ordning: Regementets musikkår, Östen Landers på lokala platser i Värmland som folkets hus, bygdegårdar, och alltid onsdagar och söndagar på Regementets dansbana, belägen intill Norra fältet, Rolf Hults dansband, Billys orkester, Kjell Karlssons orkester med Skogen-orkestern, startade tillsammans med brodern Svante Buskas orkester kring 1960, Stigs orkester som efterhand blev Värmlandspöjkera, Pelle Nilssons orkester, Belsings orkester, Stig-Arnes (Söderman) två orkester som höll ihop i 25 år, slutade för två år sedan, kompanjon med kantorn och organisten Jan Sundqvist, som fortfarande spelar tillsammans ibland, sedan fem år tillbaka orkestern Buskas med Vänner (ofta 3–5 på varje spelning). I uppsättningen ingår förutom Buskas också Ingvar Karlsson (Sven-Ingvars), Anders i Mo, sångaren Tage ”Taje” Forsgren

Bor: Hööksgatan i Karlstad i radhuslägenhet. Äger också hus på motsatt sida av genomfarten, och som disponeras av hustrun Birgittas son Tomas. Har bott 34 år i närområdet. Äger också jordbruksfastighet i Kämpersvik på västkusten och lägenhet i Alanya, Turkiet

Familj: Hustrun Birgitta (Ehrencrona). Gifta i 25 år. Bengts döttrar Anna-Karin och Cecilia, Birgittas son Tomas

Aktuell spelning just nu: Grava kyrka kyrka lördag klockan 18. Sedan i samband med Kil hela veckan