2016-07-08 07:18

2016-07-08 07:18

En grinig gubbes återkomst

TORLEIF STYFFE

Då och då kommer det upp förslag om att det som inte ändrats på ett tag måste ändras. Hittills har många idéer gått att stoppa, men vad hjälper det när kanske ännu tokigare förslag dyker upp inom några år.

För ett tiotal år sedan kom det en propå om att Värmlands län skulle delas mitt itu (ett Värm och ett land?), men som väl var gick luften ur det förslaget, även om det var nära den gången. Nu är det dags igen. Vi som hör till de glesaste bland glesbygdsbor ska nu makas tillbaka ännu ett trappsteg från de styrande och styras från avlägsna Göteborg. Mycket är redan illa nog som det är.

Norra Värmland har varit utsatt för många sammanslagningar genom åren. Redan 1952, när Dalby slogs samman med Norra och Södra Finnskoga var många upprörda över den nya kommunens storlek. 22 år senare var det dags igen. Då bildades Torsby storkommun av de en gång egna kommunerna Norra Finnskoga, Södra Finnskoga, Dalby, Nyskoga, Norra Ny, Vitsand, Lekvattnet, Östmark och Fryksände. Naturligt nog blev Torsby tätort centrum i den nya kommunen, och när man studerar kartan ser man att sammanslagningen inte direkt gynnat övre Klarälvdalen. Fördelningen av representanter i fullmäktige visar också att många politiker i den dalgången tröttnat på att resa på möten.

På det kyrkliga området har utvecklingen varit densamma. 2010 bildades Övre Älvdals församling av de tidigare Norra Finnskoga, Södra Finnskoga, Dalby, Norra Ny och Nyskoga. Tillsammans har man en kyrkoherde och en komminister. Gudstjänsterna ambulerar mellan de olika kyrkorna.

Avfolkningen har varit stor och är fortsatt stor, och man förstår att allt inte i alla tider kan vara vid det gamla. Men den lokala historien har också lärt oss att inflytandet avtar med avståndet till maktens centrum.

När det gäller den nya storregionen blir det geografiska avståndet till centrum bortåt 50 mil för de mest avlägsna (ungefär avståndet Stockholm – Göteborg). Sedan kan man ju undra hur mycket känsla för och kännedom om regionens nordligaste del där finns hos makten. Bygget av den nya bron i Göteborg visade vilket värde man därifrån tillmätte Vänersjöfarten. Bland styrande i Göteborg som uttalat sig i teve har det inte låtit som om man direkt längtar efter att inkorporera Värmland.

Ett argument har varit att resurserna blir så mycket större om vi går samman. Men blir vi då inte samtidigt desto fler som ska dela på dessa resurser? Tror någon på allvar att de avlägsna delarna prioriteras framför Göteborg?

Varför kan inte Värmland stå kvar som eget län och i stället söka samarbete åt både söder och öster – och framför allt åt väster? I Norge finns krafter som önskar ett utvidgat samarbete, rentav samgående. Och Värmland har ju genom tiderna varit ett tämligen självständigt område mellan Sverige och Norge.

Enligt fil dr i historia Lars Gahrn ska redan det förmedeltida Värmland ha haft en alldeles speciell ställning:

 

”Värmland var i första hand knutet till Västergötland och låg från rikskärnan räknat svårtillgängligare än Västergötland. Detta innebär, att även Värmland hade alla förutsättningar att intaga en fri och självständig ställning inom riket. Som vi ser intygar källorna enstämmigt, att Värmland har intagit en ställning för sig. Sverre och Håkon Håkonsson underhandlade med värmlänningarna, som inte tycks ha brytt sig om vad vare sig sveakungen eller norske kungen ville. Saxo tänker sig, att Värmland styrdes av en särskild ståthållare, och Snorre skriver, att en fullt självständig småkonung skulle ha bott i landskapet. I Egils saga möter vi en värmländsk jarl, som gjorde ungefär som han ville. Han vägrade att betala skatt eller lät i hemlighet dräpa skattkrävarna och tog så tillbaka skatten. Att Värmland i många avseenden var fritt och självständigt påpekas således i såväl de förhållandevis tillförlitliga källorna som i de historiska romanerna. Det svenska riket var vid denna tid ett löst sammanhållet landskapsförbund, och Värmland tillhörde de friare lagsagorna inom detta.”

 

Till detta ska vi inte tillbaka, inte ska vi ”dräpa skattkrävarna”, men ett län som kan samarbeta med olika parter och samtidigt behålla sin relativa självständighet borde vara något att tänka på. Tanken på en folkomröstning är kanske inte så tokig, även om det från Region Värmland påståtts att frågan är alltför komplex för vanligt folk. Hoppsan! Med det resonemanget skulle vi kanske också avstå från allmänna val som ju också gäller många komplexa frågor.

* * *

Detta försvarstal för Värmland som eget län innebär inte att jag gillar allt som vår länsstyrelse gör. Tvärtom har jag ibland snuddat vid den hädiska tanken att detta kanske skulle ha skötts bättre från Göteborg. Bort det!

Men i flera glesbygdsfrågor har Värmlands länsstyrelse en tendens att gå emot befolkningen. Omtanken om sly, utter, laxar och murklor är givetvis viktig och finner säkert stöd i vissa paragrafer, men var finns omtanken om människan i sammanhanget? Folket i landsorten är utsatt för samma utrotningshot som de nämnda arterna. Varför gör vår egen länsstyrelse strängare tolkningar än mark- och miljödomstolen när det gäller att skapa miljövänlig vattenkraft i Näckån? Är inte små kraftverk vad vi bör satsa på? I Norra Ny har länsstyrelsen enligt lokala källor stoppat slyröjning runt Femtan för att laxen behöver skugga, medan samma länsstyrelse stoppat byggandet av en brygga som skulle ge laxen störande skugga. Detta dessutom i ett vatten där det inte lär finnas någon lax.

Om denna beskrivning stämmer är jag rädd att ryktena stämmer att länsstyrelsen också förhindrat ombyggnation av sträckor av den skröpliga väg 62 i norra Värmland på grund av risken att störa vissa arter. Kan det få gå före säkerheten för arten bilister? Nej, så illa kan det väl inte vara.

* * *

Färdiggnällt? Inte alls. Ute på landet kämpar många föreningar med att få sitt fibernät klart medan reglerna förändras och försvåras under arbetets gång samtidigt som det meddelas att bidragspengarna är slut. Heder åt de eldsjälar som orkar driva arbetet vidare, ett arbete som borde ha skett genom nationell samordning. Och nog kunde alla kopparledningar fått vara kvar tills allt är utbyggt.

Slutligen hoppas jag på en ändring när det gäller nedmontering av järnvägsstationer västerut och norrut från Karlstad. Det viktigaste borde inte vara att ta sig fortast möjligt till Karlstad utan att över huvud taget ta sig dit.

För ett tiotal år sedan kom det en propå om att Värmlands län skulle delas mitt itu (ett Värm och ett land?), men som väl var gick luften ur det förslaget, även om det var nära den gången. Nu är det dags igen. Vi som hör till de glesaste bland glesbygdsbor ska nu makas tillbaka ännu ett trappsteg från de styrande och styras från avlägsna Göteborg. Mycket är redan illa nog som det är.

Norra Värmland har varit utsatt för många sammanslagningar genom åren. Redan 1952, när Dalby slogs samman med Norra och Södra Finnskoga var många upprörda över den nya kommunens storlek. 22 år senare var det dags igen. Då bildades Torsby storkommun av de en gång egna kommunerna Norra Finnskoga, Södra Finnskoga, Dalby, Nyskoga, Norra Ny, Vitsand, Lekvattnet, Östmark och Fryksände. Naturligt nog blev Torsby tätort centrum i den nya kommunen, och när man studerar kartan ser man att sammanslagningen inte direkt gynnat övre Klarälvdalen. Fördelningen av representanter i fullmäktige visar också att många politiker i den dalgången tröttnat på att resa på möten.

På det kyrkliga området har utvecklingen varit densamma. 2010 bildades Övre Älvdals församling av de tidigare Norra Finnskoga, Södra Finnskoga, Dalby, Norra Ny och Nyskoga. Tillsammans har man en kyrkoherde och en komminister. Gudstjänsterna ambulerar mellan de olika kyrkorna.

Avfolkningen har varit stor och är fortsatt stor, och man förstår att allt inte i alla tider kan vara vid det gamla. Men den lokala historien har också lärt oss att inflytandet avtar med avståndet till maktens centrum.

När det gäller den nya storregionen blir det geografiska avståndet till centrum bortåt 50 mil för de mest avlägsna (ungefär avståndet Stockholm – Göteborg). Sedan kan man ju undra hur mycket känsla för och kännedom om regionens nordligaste del där finns hos makten. Bygget av den nya bron i Göteborg visade vilket värde man därifrån tillmätte Vänersjöfarten. Bland styrande i Göteborg som uttalat sig i teve har det inte låtit som om man direkt längtar efter att inkorporera Värmland.

Ett argument har varit att resurserna blir så mycket större om vi går samman. Men blir vi då inte samtidigt desto fler som ska dela på dessa resurser? Tror någon på allvar att de avlägsna delarna prioriteras framför Göteborg?

Varför kan inte Värmland stå kvar som eget län och i stället söka samarbete åt både söder och öster – och framför allt åt väster? I Norge finns krafter som önskar ett utvidgat samarbete, rentav samgående. Och Värmland har ju genom tiderna varit ett tämligen självständigt område mellan Sverige och Norge.

Enligt fil dr i historia Lars Gahrn ska redan det förmedeltida Värmland ha haft en alldeles speciell ställning:

 

”Värmland var i första hand knutet till Västergötland och låg från rikskärnan räknat svårtillgängligare än Västergötland. Detta innebär, att även Värmland hade alla förutsättningar att intaga en fri och självständig ställning inom riket. Som vi ser intygar källorna enstämmigt, att Värmland har intagit en ställning för sig. Sverre och Håkon Håkonsson underhandlade med värmlänningarna, som inte tycks ha brytt sig om vad vare sig sveakungen eller norske kungen ville. Saxo tänker sig, att Värmland styrdes av en särskild ståthållare, och Snorre skriver, att en fullt självständig småkonung skulle ha bott i landskapet. I Egils saga möter vi en värmländsk jarl, som gjorde ungefär som han ville. Han vägrade att betala skatt eller lät i hemlighet dräpa skattkrävarna och tog så tillbaka skatten. Att Värmland i många avseenden var fritt och självständigt påpekas således i såväl de förhållandevis tillförlitliga källorna som i de historiska romanerna. Det svenska riket var vid denna tid ett löst sammanhållet landskapsförbund, och Värmland tillhörde de friare lagsagorna inom detta.”

 

Till detta ska vi inte tillbaka, inte ska vi ”dräpa skattkrävarna”, men ett län som kan samarbeta med olika parter och samtidigt behålla sin relativa självständighet borde vara något att tänka på. Tanken på en folkomröstning är kanske inte så tokig, även om det från Region Värmland påståtts att frågan är alltför komplex för vanligt folk. Hoppsan! Med det resonemanget skulle vi kanske också avstå från allmänna val som ju också gäller många komplexa frågor.

* * *

Detta försvarstal för Värmland som eget län innebär inte att jag gillar allt som vår länsstyrelse gör. Tvärtom har jag ibland snuddat vid den hädiska tanken att detta kanske skulle ha skötts bättre från Göteborg. Bort det!

Men i flera glesbygdsfrågor har Värmlands länsstyrelse en tendens att gå emot befolkningen. Omtanken om sly, utter, laxar och murklor är givetvis viktig och finner säkert stöd i vissa paragrafer, men var finns omtanken om människan i sammanhanget? Folket i landsorten är utsatt för samma utrotningshot som de nämnda arterna. Varför gör vår egen länsstyrelse strängare tolkningar än mark- och miljödomstolen när det gäller att skapa miljövänlig vattenkraft i Näckån? Är inte små kraftverk vad vi bör satsa på? I Norra Ny har länsstyrelsen enligt lokala källor stoppat slyröjning runt Femtan för att laxen behöver skugga, medan samma länsstyrelse stoppat byggandet av en brygga som skulle ge laxen störande skugga. Detta dessutom i ett vatten där det inte lär finnas någon lax.

Om denna beskrivning stämmer är jag rädd att ryktena stämmer att länsstyrelsen också förhindrat ombyggnation av sträckor av den skröpliga väg 62 i norra Värmland på grund av risken att störa vissa arter. Kan det få gå före säkerheten för arten bilister? Nej, så illa kan det väl inte vara.

* * *

Färdiggnällt? Inte alls. Ute på landet kämpar många föreningar med att få sitt fibernät klart medan reglerna förändras och försvåras under arbetets gång samtidigt som det meddelas att bidragspengarna är slut. Heder åt de eldsjälar som orkar driva arbetet vidare, ett arbete som borde ha skett genom nationell samordning. Och nog kunde alla kopparledningar fått vara kvar tills allt är utbyggt.

Slutligen hoppas jag på en ändring när det gäller nedmontering av järnvägsstationer västerut och norrut från Karlstad. Det viktigaste borde inte vara att ta sig fortast möjligt till Karlstad utan att över huvud taget ta sig dit.

  • Torleif Styffe