2016-06-24 06:00

2016-06-27 08:29

Torparöden i norra Värmland

TORLEIF STYFFE

Under 1800-talet ökade befolkningen i Sverige explosionsartat, i all synnerhet i norra Värmland. Gårdarna räckte inte till allas försörjning, så för många blev räddningen en Amerikabiljett eller möjligheten att odla upp ett torp på obrukad mark, oftast på hia’n, hedplatåerna i Klarälvdalen. Hyran betalades i form av arbete hos den som ägde marken, vanligtvis sex veckor om året.

Dessa torpare var ofta strävsamma och fick slita hårt för sin brödföda i motsats till deras tillbakalutade kollega i Gunde Johanssons Torparvisa. Torparna i Dalby och i Norra Ny finns omskrivna i två olika skrifter, och det är främst ur dessa jag hämtar exempel till denna krönika.

Från norra delen av Dalby berättas om två goda poeter som kom ur denna enkla miljö, Emil Bran från Bran-Olleheden vid Lettan och Karl L:son Bergkvist från Båsberget.

Att Gubb-Pelle Jonsson på Brattmon blev torpare, berodde på att han tvingades avhända sig sin gård i Tutstad för en skuld på några tunnor säd.

Hur det var när 80-årige Lass-Olle blev sjuk och måste lämna Norra Åsen på Brattmon har Elsie Hjalmarsson berättat. Han skulle fraktas till sjukstugan i Långav men hade kvar sin humor trots svåra plågor. Han bad dottern lägga med extra fina kläder om han skulle träffa fina flickor därnere. ”Han bars på en provisorisk bår ned till landsvägen. När vi kom nedanför grinden sa han till dem som bar honom: ’Vill ni vara så snälla och vända båren. Jag vill se Åsen en sista gång. Jag kommer inte hem mer’, vilket han inte heller gjorde.”

Vinter-Hinrik på Vinterberget öster om Brattmon träffade under en vistelse i Norge en kvinna som han lyckades få med sig hem under förespegling att han ägde två egendomar i Dalby. När hon kom fram till den jordkula han verkligen bodde i gav hon honom i rena ilskan ett kok stryk och åkte hem tillbaka.

I en jordkula bodde också Vingfeldt-August under tiden som han byggde sin torpstuga Södra Krokbacken i Ransby.

Puken från Puktorp i Slättne hade fått för sig att han skulle hitta malm, och höll på att gräva när Kare från Dräng-Jönstorp kom förbi. När hon fick höra vad han höll på med sa hon: ”Finner du malm där ska du få min röv till hytta.” Det visade sig att erbjudandet aldrig behövde utnyttjas, meddelas i Torp i Dalby.

 

Den som någon gång har sett de ofantliga stenrösena på Håckåtorp i Branäs inser att torparna verkligen fick slita för brödfödan. Stenhögarna liknar på avstånd små lador, och allt detta arbete lades ner för några få decenniers lån av jordplätten.

I granntorpet Torp-Olletorp producerades mängder av Dalbyvantar av den flitiga Maria Olsson, som bodde där tillsammans med en syster och en bror. Denna lilla förstärkning av kassan var säkert mycket välkommen, men sned rygg fick Tôrp-Mari av att sitta lutad mot ljuset från fönstret. Elektriskt ljus fanns inte tillgång till.

Den lilla platån Mölheden längst norrut i Persby hörde till folket på Skansheden. Torparen var i stort behov av odlad mark, och som han var förstörd i fötterna skötte han uppodlandet knägående. För att skydda knäna hade han dem i kotskålar. I dag ligger Mölhia där till ingen nytta.

Fattig som han Per Nilsa-Jöns, sa man i Dalby om den som var riktigt utarmad. Per Nilsastugan låg på heden i norra Transtrand, ett ruckel med jordgolv och nedrökta väggar, och här levde denne Jöns i armod till långt in på 1900-talet. Ett yrkesliv som dräng hade inte gett honom möjlighet till besparingar inför ålderdomen. Sängen bestod av en hopspikad brädbänk, där han låg utan sängkläder med ett gammalt plagg under sig. På en järnkamin av enklaste slag höll han värmen och lagade sin mat, också den av enklaste slag. Först när han blev mycket gammal och sjuk togs han in på fattigstugan, där han avled efter en kort vistelse.

I Tran-Maritstugga i Brönäs bodde Marit, född 1840, som vandrade mellan gårdarna och utförde dagsverken. På somrarna var hon kulla i Brönässätern, dit hon gick barfota den en mil långa vägen.

Soldat Nils Olsson Bentefeldt bodde i Bentebys soldattorp. Om honom berättas att han var krigsfånge 1808 men kom till Stockholm året därpå. Han deltog också i kriget mot Napoleon i Tyskland 1813. När Göta kanal byggdes var han kommenderad dit. En mörk höstkväll när han var på väg hem från kyrkan drunknade han i Klarälven.

På torpet Ambmyra i Ambjörby bodde Kajsa Nilsdotter Werme som utförde bragden att bära sin sjuklige son till läkare i Oslo. Hans benröta gick dock inte att bota, och hennes käre August hamnade på sjukhus i Kristinehamn.

Hjälpsamma grannar var torparepokens socialhjälp. Norstugomma i Munkebol fick på äldre dagar hjälp av skolbarnen i den närbelägna skolan med hämtning av ved och vatten. Hon blev 98 år och hennes enkla bostad liknade mest en koja. Den blinda Kerstin Petterdotter, f 1829, blev som 40-åring ensam på torpet Gommertäppa i Mjönäs sedan modern avlidit. Hon fick då hjälp av barn som byttes om att ledsaga henne då hon gick runt i gårdarna för att tigga mat.

1918 fick torparna rätt att lösa in marken, och från 1943 var det inte längre tillåtet att ta hyra för mark i form av arbete. Torparepoken var slut.

 

Dessa torpare var ofta strävsamma och fick slita hårt för sin brödföda i motsats till deras tillbakalutade kollega i Gunde Johanssons Torparvisa. Torparna i Dalby och i Norra Ny finns omskrivna i två olika skrifter, och det är främst ur dessa jag hämtar exempel till denna krönika.

Från norra delen av Dalby berättas om två goda poeter som kom ur denna enkla miljö, Emil Bran från Bran-Olleheden vid Lettan och Karl L:son Bergkvist från Båsberget.

Att Gubb-Pelle Jonsson på Brattmon blev torpare, berodde på att han tvingades avhända sig sin gård i Tutstad för en skuld på några tunnor säd.

Hur det var när 80-årige Lass-Olle blev sjuk och måste lämna Norra Åsen på Brattmon har Elsie Hjalmarsson berättat. Han skulle fraktas till sjukstugan i Långav men hade kvar sin humor trots svåra plågor. Han bad dottern lägga med extra fina kläder om han skulle träffa fina flickor därnere. ”Han bars på en provisorisk bår ned till landsvägen. När vi kom nedanför grinden sa han till dem som bar honom: ’Vill ni vara så snälla och vända båren. Jag vill se Åsen en sista gång. Jag kommer inte hem mer’, vilket han inte heller gjorde.”

Vinter-Hinrik på Vinterberget öster om Brattmon träffade under en vistelse i Norge en kvinna som han lyckades få med sig hem under förespegling att han ägde två egendomar i Dalby. När hon kom fram till den jordkula han verkligen bodde i gav hon honom i rena ilskan ett kok stryk och åkte hem tillbaka.

I en jordkula bodde också Vingfeldt-August under tiden som han byggde sin torpstuga Södra Krokbacken i Ransby.

Puken från Puktorp i Slättne hade fått för sig att han skulle hitta malm, och höll på att gräva när Kare från Dräng-Jönstorp kom förbi. När hon fick höra vad han höll på med sa hon: ”Finner du malm där ska du få min röv till hytta.” Det visade sig att erbjudandet aldrig behövde utnyttjas, meddelas i Torp i Dalby.

 

Den som någon gång har sett de ofantliga stenrösena på Håckåtorp i Branäs inser att torparna verkligen fick slita för brödfödan. Stenhögarna liknar på avstånd små lador, och allt detta arbete lades ner för några få decenniers lån av jordplätten.

I granntorpet Torp-Olletorp producerades mängder av Dalbyvantar av den flitiga Maria Olsson, som bodde där tillsammans med en syster och en bror. Denna lilla förstärkning av kassan var säkert mycket välkommen, men sned rygg fick Tôrp-Mari av att sitta lutad mot ljuset från fönstret. Elektriskt ljus fanns inte tillgång till.

Den lilla platån Mölheden längst norrut i Persby hörde till folket på Skansheden. Torparen var i stort behov av odlad mark, och som han var förstörd i fötterna skötte han uppodlandet knägående. För att skydda knäna hade han dem i kotskålar. I dag ligger Mölhia där till ingen nytta.

Fattig som han Per Nilsa-Jöns, sa man i Dalby om den som var riktigt utarmad. Per Nilsastugan låg på heden i norra Transtrand, ett ruckel med jordgolv och nedrökta väggar, och här levde denne Jöns i armod till långt in på 1900-talet. Ett yrkesliv som dräng hade inte gett honom möjlighet till besparingar inför ålderdomen. Sängen bestod av en hopspikad brädbänk, där han låg utan sängkläder med ett gammalt plagg under sig. På en järnkamin av enklaste slag höll han värmen och lagade sin mat, också den av enklaste slag. Först när han blev mycket gammal och sjuk togs han in på fattigstugan, där han avled efter en kort vistelse.

I Tran-Maritstugga i Brönäs bodde Marit, född 1840, som vandrade mellan gårdarna och utförde dagsverken. På somrarna var hon kulla i Brönässätern, dit hon gick barfota den en mil långa vägen.

Soldat Nils Olsson Bentefeldt bodde i Bentebys soldattorp. Om honom berättas att han var krigsfånge 1808 men kom till Stockholm året därpå. Han deltog också i kriget mot Napoleon i Tyskland 1813. När Göta kanal byggdes var han kommenderad dit. En mörk höstkväll när han var på väg hem från kyrkan drunknade han i Klarälven.

På torpet Ambmyra i Ambjörby bodde Kajsa Nilsdotter Werme som utförde bragden att bära sin sjuklige son till läkare i Oslo. Hans benröta gick dock inte att bota, och hennes käre August hamnade på sjukhus i Kristinehamn.

Hjälpsamma grannar var torparepokens socialhjälp. Norstugomma i Munkebol fick på äldre dagar hjälp av skolbarnen i den närbelägna skolan med hämtning av ved och vatten. Hon blev 98 år och hennes enkla bostad liknade mest en koja. Den blinda Kerstin Petterdotter, f 1829, blev som 40-åring ensam på torpet Gommertäppa i Mjönäs sedan modern avlidit. Hon fick då hjälp av barn som byttes om att ledsaga henne då hon gick runt i gårdarna för att tigga mat.

1918 fick torparna rätt att lösa in marken, och från 1943 var det inte längre tillåtet att ta hyra för mark i form av arbete. Torparepoken var slut.

 

  • Torleif Styffe