2016-05-09 08:44

2016-05-09 08:44

Jag minns mitt Rosenbad

KARLSTAD: Kerstin Thörnqvist, 85 år i dag, skriver om sin barndom i Viken

Jag föddes hemma på Rosenbadsgatan 1, Rosenbad 9, på försommaren 1931 den 10 maj. I väntan på mín ankomst satt min mor på ett skrivbord av ek med fötterna på en för den tiden vanlig karmskrivbordsstol. Hon hade intagit denna position för att kunna se ut över en grönskande stadsträdgård. Det var söndag så hon kunde också lyssna på levande musik från ”Trägårn”. Stolen har följt familjen i alla år och står nu i min bostad på Vikengatan 17.

Rosenbadsgatan 1 ägdes av min morfar byggmästare Gottfrid Johansson och han blev ägare till huset 1922. En portgång ledde in från gata till en gård varifrån tre entrédörrar ledde till de 14 lägenheterna. De flesta av dessa beboddes av släktingar – tillfälligt eller permanent. Av andra hyresgäster minns jag familjerna Lund, Löfner och Norling (Norlings ramaffär) för att nämna några.

På gården fanns brygghus, mattstång, slasktunnor och brandstegar av trä. Där fanns också skyddsrum under andra världskriget. Från början fanns där även dass innan morfar installerade toaletter i någon av lägenheternas befintliga garderober.

Ett långt plank utgjorde gräns till ”Stallbacken” på Vänernsgatan, där Mårten och Karlsson hade sina hästar. Över planket var två rader taggtråd dragna. Detta hindrade inte att jag och mina kompisar med hjälp av mattstången klättrade över till hästkarlarna. På vintern fick vi ibland åka med i släde till Kanikenäset. Ibland var herrarna inte alls roade av vårt sällskap och då hängde vi efter släden. Då slog de med piskan mot oss och det gjorde minsann ont om man blev träffad.

Från början bodde vår familj i en tvårummare mitt i huset, men i mitten av 30-talet blev en trerumslägenhet ledig. Den låg i hörnet Rosenbadsgatan–Vänernsgatan. Det var gott om lägenheter och den stod tom tills morfar föreslog att vi skulle flytta dit. Bostäderna värmdes upp med kakelugnar och vedspis i köken. Lägenheten vållade bekymmer för morfar eftersom han måste elda där.

Lägenheten på minst 160 kvm låg på andra våningen med balkong. Att sitta på denna blomsterprunkande balkong var en idyll. Sommaren 1947 ägde en utställnings rum i Stadsträdgården och vår familj satt på första parkett. Morfars familj hade en likadan lägenhet på nedre botten.

En av mina lekkamrater från barndomen är Mona Sundgren. Vi träffades på hemväg från skolan då vi var 7–8 år. Mamma berättade hur imponerad jag var över denna bekantskap. Jag hade aldrig förut hört namnet Mona och inte heller hört kålsäter, varifrån hon flyttat till Karlstad.

Mona och jag klättrade mycket och farofyllt. Där fanns ekarna i Stadsträdgården, vilka på den tiden inte var så höga som nu förstås. Där fanns höga smala träskydd till fönster tillhörande Bomans glas och där fanns min morfars brädgård på Vänernsgatan. I brädgården lekte vi också affär. Groblad utgjorde brödkakor, smörblommorna var smör, småstenar var potatis och så vidare.

I ”brägårn” fanns ”Sméadels” smedja. Där skodde han mest kraftiga ardennerhästar, vilka ingvar respekt. När en häst var i antågande avstannade leken.

En annan lekkamrat var Anita Ronge. Hon bodde på Rosenbadsgatan 9, för övrigt den enda huset på gatan som bevarats. Ronges hade inte en lägenhet, de hade en våning. Anita hade eget rum vilket inte var så vanligt att barn hade vid denna tid. Vi lekte med dockorna i hennes dockskåp. Vi lekte också med pappersdockor, det vill säga vi klippte ut modeller ur alla veckotidningar vi kom över. Hennes morfar, Tingvallabryggeriets ägare, ”fabrikör Ternqvist”, hade inrett ett rum i huset till kontor och där satt Anita och jag mitt emot varann vid skrivbordet och ”lekte familj”. Min familj hette Geijer. Varför vet jag inte. Ingen litterär anknytning vad jag vet. Anitas familj var adlig med ett ”von” i namnet.

Vi, några kompisar, bildade en förening bestående av fyra medlemmar nämligen Anita, jag, Anne-Marie Jansson (Hornevall) och Gerd Haraldsson, vars far ägde huset i hörnet Rosenbadsgatan–Trädgårdsgatan, allmänt kallad ”Willtons”.

Anitas pappa Mats engagerade sig livligt i denna förening. Han hade anknytning till DKW och skaffade rockslagsmärken med dessa initialer. Föreningen döptes till ”De kära vännerna”. Jag hade en tveeggad uppfattning om adjektivet kär och föreslog ”De käcka vännerna”. Jag fick dock börja mig för ett majoritetsbeslut. Vi gav ut en tidning som bestod av ett A4-blad med text även på baksidan. Där fanns egentillverkade rebusar och korsord, sagor och verklighetsberättelser.

Jag återgår till vår gård. ”Sillgôttfrid” kom ibland in på vår gård för att sälja fisk från sin cykel. Mamma föredrog att cykla till Ö Torggatan och handla i Konsums fiskaffär. På lördagarna cyklade hon till ”Torget” och köpte bland annat hemlagad ostkaka och torgkarameller. Då var det fest.

Till vår gård kom också mormors släktingar från Grava med häst och vagn. De sålde potatis och ägg. Då jag var 6–7 år och hade tappat en framtand kom mammas morbror Petrus. Han upptäckte gluggen i tandraden och lovade att vid nästa besök ha med sig en tand från en gris som skulle slaktas. Någon tid senare kommer jag vettskrämd upprusande till mamma. ”Morbror Petrus är här och tänk om han har med sig tanden”. Detta blev en rolig historia i släkten, vilket jag inte gillade.

I vårt hus bodde i många år nämnda lokförare Löfner med familj. De bodde så att säga vägg i vägg med vår bostad. De hade en ”hemmadotter” som hette Brita. Hon kallade mamma för fru Thörnqvist och mamma kallade henne Brita. När Du-reformen kom föreslog jag mamma att de skulle lägga bort titlarna. En tid senare berättade mamma att hon gjort slag i saken och jag undrade hur det kändes att säga du. ”Jag har inte pratat med henne efter detta. Innan jag öppnar dörren så lyssnar jag så att det är tomt i farstun”. Du-reformen var en stor sak för många.

Rosenbadsgatan 1 revs 1968 efter att sterbhuset sålt fastigheten till Odd Fellow. Mina föräldrar var de sista som lämnade huset för att turligt nog flytta till en lägenhet inte alltför långt därifrån, nämligen till Vikengatan 17.

Rosenbadsgatan 1 ägdes av min morfar byggmästare Gottfrid Johansson och han blev ägare till huset 1922. En portgång ledde in från gata till en gård varifrån tre entrédörrar ledde till de 14 lägenheterna. De flesta av dessa beboddes av släktingar – tillfälligt eller permanent. Av andra hyresgäster minns jag familjerna Lund, Löfner och Norling (Norlings ramaffär) för att nämna några.

På gården fanns brygghus, mattstång, slasktunnor och brandstegar av trä. Där fanns också skyddsrum under andra världskriget. Från början fanns där även dass innan morfar installerade toaletter i någon av lägenheternas befintliga garderober.

Ett långt plank utgjorde gräns till ”Stallbacken” på Vänernsgatan, där Mårten och Karlsson hade sina hästar. Över planket var två rader taggtråd dragna. Detta hindrade inte att jag och mina kompisar med hjälp av mattstången klättrade över till hästkarlarna. På vintern fick vi ibland åka med i släde till Kanikenäset. Ibland var herrarna inte alls roade av vårt sällskap och då hängde vi efter släden. Då slog de med piskan mot oss och det gjorde minsann ont om man blev träffad.

Från början bodde vår familj i en tvårummare mitt i huset, men i mitten av 30-talet blev en trerumslägenhet ledig. Den låg i hörnet Rosenbadsgatan–Vänernsgatan. Det var gott om lägenheter och den stod tom tills morfar föreslog att vi skulle flytta dit. Bostäderna värmdes upp med kakelugnar och vedspis i köken. Lägenheten vållade bekymmer för morfar eftersom han måste elda där.

Lägenheten på minst 160 kvm låg på andra våningen med balkong. Att sitta på denna blomsterprunkande balkong var en idyll. Sommaren 1947 ägde en utställnings rum i Stadsträdgården och vår familj satt på första parkett. Morfars familj hade en likadan lägenhet på nedre botten.

En av mina lekkamrater från barndomen är Mona Sundgren. Vi träffades på hemväg från skolan då vi var 7–8 år. Mamma berättade hur imponerad jag var över denna bekantskap. Jag hade aldrig förut hört namnet Mona och inte heller hört kålsäter, varifrån hon flyttat till Karlstad.

Mona och jag klättrade mycket och farofyllt. Där fanns ekarna i Stadsträdgården, vilka på den tiden inte var så höga som nu förstås. Där fanns höga smala träskydd till fönster tillhörande Bomans glas och där fanns min morfars brädgård på Vänernsgatan. I brädgården lekte vi också affär. Groblad utgjorde brödkakor, smörblommorna var smör, småstenar var potatis och så vidare.

I ”brägårn” fanns ”Sméadels” smedja. Där skodde han mest kraftiga ardennerhästar, vilka ingvar respekt. När en häst var i antågande avstannade leken.

En annan lekkamrat var Anita Ronge. Hon bodde på Rosenbadsgatan 9, för övrigt den enda huset på gatan som bevarats. Ronges hade inte en lägenhet, de hade en våning. Anita hade eget rum vilket inte var så vanligt att barn hade vid denna tid. Vi lekte med dockorna i hennes dockskåp. Vi lekte också med pappersdockor, det vill säga vi klippte ut modeller ur alla veckotidningar vi kom över. Hennes morfar, Tingvallabryggeriets ägare, ”fabrikör Ternqvist”, hade inrett ett rum i huset till kontor och där satt Anita och jag mitt emot varann vid skrivbordet och ”lekte familj”. Min familj hette Geijer. Varför vet jag inte. Ingen litterär anknytning vad jag vet. Anitas familj var adlig med ett ”von” i namnet.

Vi, några kompisar, bildade en förening bestående av fyra medlemmar nämligen Anita, jag, Anne-Marie Jansson (Hornevall) och Gerd Haraldsson, vars far ägde huset i hörnet Rosenbadsgatan–Trädgårdsgatan, allmänt kallad ”Willtons”.

Anitas pappa Mats engagerade sig livligt i denna förening. Han hade anknytning till DKW och skaffade rockslagsmärken med dessa initialer. Föreningen döptes till ”De kära vännerna”. Jag hade en tveeggad uppfattning om adjektivet kär och föreslog ”De käcka vännerna”. Jag fick dock börja mig för ett majoritetsbeslut. Vi gav ut en tidning som bestod av ett A4-blad med text även på baksidan. Där fanns egentillverkade rebusar och korsord, sagor och verklighetsberättelser.

Jag återgår till vår gård. ”Sillgôttfrid” kom ibland in på vår gård för att sälja fisk från sin cykel. Mamma föredrog att cykla till Ö Torggatan och handla i Konsums fiskaffär. På lördagarna cyklade hon till ”Torget” och köpte bland annat hemlagad ostkaka och torgkarameller. Då var det fest.

Till vår gård kom också mormors släktingar från Grava med häst och vagn. De sålde potatis och ägg. Då jag var 6–7 år och hade tappat en framtand kom mammas morbror Petrus. Han upptäckte gluggen i tandraden och lovade att vid nästa besök ha med sig en tand från en gris som skulle slaktas. Någon tid senare kommer jag vettskrämd upprusande till mamma. ”Morbror Petrus är här och tänk om han har med sig tanden”. Detta blev en rolig historia i släkten, vilket jag inte gillade.

I vårt hus bodde i många år nämnda lokförare Löfner med familj. De bodde så att säga vägg i vägg med vår bostad. De hade en ”hemmadotter” som hette Brita. Hon kallade mamma för fru Thörnqvist och mamma kallade henne Brita. När Du-reformen kom föreslog jag mamma att de skulle lägga bort titlarna. En tid senare berättade mamma att hon gjort slag i saken och jag undrade hur det kändes att säga du. ”Jag har inte pratat med henne efter detta. Innan jag öppnar dörren så lyssnar jag så att det är tomt i farstun”. Du-reformen var en stor sak för många.

Rosenbadsgatan 1 revs 1968 efter att sterbhuset sålt fastigheten till Odd Fellow. Mina föräldrar var de sista som lämnade huset för att turligt nog flytta till en lägenhet inte alltför långt därifrån, nämligen till Vikengatan 17.