2016-04-29 09:10

2016-04-29 09:15

Nu har Lars släckt färdigt

KARLSTAD: "Det här har varit mitt andra hem – jag kommer att sakna kamratskapen"

I torsdags klev Lars Nystadius av sitt sista pass från brandstationen vid Sandbäcken i Karlstad.
Efter 45 år med utryckningar går han i pension.
– Det här har varit mitt andra hem. Jag kommer att sakna kamratskapen.

Lars Nystadius har varit med om en lång resa i räddningens tjänst. Yrkesvalet var nu inte givet på något sätt.

– Jag jobbade som mekaniker. Brorsan var brandman. En dag damp det ner ett brev hemma hos mig som sa att jag kunde börja jobba som brandman. Det var den 13 april 1971. Och på den vägen har det varit, skrattar Lars.

Han har aldrig ångrat att han hoppade på brandmannayrket. Det har sådana ingredienser som Lars gillar.

– Att hjälpa folk och så är det lite aktion när det väl händer något.

Motorsåg i knät

Mest aktion för egen del upplevde Lars kring nyårshelgen 1979. Det hade snöat en hel del. Ett träd hade böjts över vägen i Tuggelite av den blöta snön. Stadsbussen kom inte fram.

Lars och några kollegor ryckte ut för att plocka bort trädet. Lars gav sig på trädet med motorsågen.

Men det bar sig inte bättre än att det sprätte upp och slog till motorsågen.

Sågbladet skar in strax ovanför knät med ett rejält jack ända in i benet som följd.

Benet i högläge

Tro nu inte att Lars kallade på ambulans.

– Så farligt var det ändå inte. Jag knallade ner till killarna i bilen och sa att jag sågat mig i benet. Sen la jag det i högläge och de körde mig till sjukhuset.

I en månad var Lars sjukskriven innan han var tillbaka i tjänst. Gott läkkött och god kondition tycks han ändå ha.

Klarar rökdykning

Trots att han fyller pensionär i år, 65, klarar han brandmännens tuffa fysiska tester som ska göras två gången om året. Lars är godkänd för att göra rökdykning.

– Att rökdyka är det allra tuffaste. Efter en rökdykning på 30-40 minuter är du helt slut. Tror inte det är så många i min ålder som fixar det.

När Lars kom in i yrket var det kanske lite si och så med säkerhetstänkandet.

– Det är något helt annat nu. För att inte tala om skyddsutrustningen. De kläder vi har nu är något helt annat än de i plast vid hade då.

Storbränder

Under 45 år har Lars förstås hunnit vara med om mycket. Från att rädda katter till att släcka storbränder.

– Domusbranden, Herrhagsbranden 1975 och branden i ett hyreshus på Rud är nog de bränderna som jag mest kommer ihåg. På Rud fick vi inrikta oss på att rädda folk ut ur huset innan vi kunde börja släckningsarbetet.

Det som berört Lars mest är olyckor där barn varit iblandade. Svåra trafikolyckor till exempel.

– Är det barn med i bilden blir det jobbigt.

Ingen anledning

Som brandman med många tjänsteår hade Lars kunnat gå i pension vid 58 år. Men det var aldrig aktuellt.

– Jag har alltid trivs bra med jobbet. Och så länge kroppen varit såpass fräsch har det inte funnits någon anledning att sluta.

Nu går jobbet vid räddningstjänsten på Sandbäcken obönhörlig in på sista versen. Efter sitt nattpass kliver Lars av för gott på torsdagsmorgonen vid 8-tiden.

Saknar tugget

– Det blir nog lite konstigt den första månaden.

Han kommer att sakna tugget med jobbarkompisarna, gemenskapen och de många prestigefyllda innebandymatcherna mellan de yngre och äldre generationens brandmän med livet som insats.

– Nja, så farligt är det ändå inte. Men jag kommer inte att sakna nattpassen eller helgjobben. De ska bli skönt att slippa.

Inte sysslolös

Sysslolös tänker inte Lars vara nu när han ska möta ett liv som pensionär.

– Jag ska fortsätta att hålla i gång kroppen, kommer nog att dyka upp på en och annan innebandymatch. Sen tänker jag fortsätta att köra lastbil. Det är ett extrajobb jag haft i många år.

Lars Nystadius har varit med om en lång resa i räddningens tjänst. Yrkesvalet var nu inte givet på något sätt.

– Jag jobbade som mekaniker. Brorsan var brandman. En dag damp det ner ett brev hemma hos mig som sa att jag kunde börja jobba som brandman. Det var den 13 april 1971. Och på den vägen har det varit, skrattar Lars.

Han har aldrig ångrat att han hoppade på brandmannayrket. Det har sådana ingredienser som Lars gillar.

– Att hjälpa folk och så är det lite aktion när det väl händer något.

Motorsåg i knät

Mest aktion för egen del upplevde Lars kring nyårshelgen 1979. Det hade snöat en hel del. Ett träd hade böjts över vägen i Tuggelite av den blöta snön. Stadsbussen kom inte fram.

Lars och några kollegor ryckte ut för att plocka bort trädet. Lars gav sig på trädet med motorsågen.

Men det bar sig inte bättre än att det sprätte upp och slog till motorsågen.

Sågbladet skar in strax ovanför knät med ett rejält jack ända in i benet som följd.

Benet i högläge

Tro nu inte att Lars kallade på ambulans.

– Så farligt var det ändå inte. Jag knallade ner till killarna i bilen och sa att jag sågat mig i benet. Sen la jag det i högläge och de körde mig till sjukhuset.

I en månad var Lars sjukskriven innan han var tillbaka i tjänst. Gott läkkött och god kondition tycks han ändå ha.

Klarar rökdykning

Trots att han fyller pensionär i år, 65, klarar han brandmännens tuffa fysiska tester som ska göras två gången om året. Lars är godkänd för att göra rökdykning.

– Att rökdyka är det allra tuffaste. Efter en rökdykning på 30-40 minuter är du helt slut. Tror inte det är så många i min ålder som fixar det.

När Lars kom in i yrket var det kanske lite si och så med säkerhetstänkandet.

– Det är något helt annat nu. För att inte tala om skyddsutrustningen. De kläder vi har nu är något helt annat än de i plast vid hade då.

Storbränder

Under 45 år har Lars förstås hunnit vara med om mycket. Från att rädda katter till att släcka storbränder.

– Domusbranden, Herrhagsbranden 1975 och branden i ett hyreshus på Rud är nog de bränderna som jag mest kommer ihåg. På Rud fick vi inrikta oss på att rädda folk ut ur huset innan vi kunde börja släckningsarbetet.

Det som berört Lars mest är olyckor där barn varit iblandade. Svåra trafikolyckor till exempel.

– Är det barn med i bilden blir det jobbigt.

Ingen anledning

Som brandman med många tjänsteår hade Lars kunnat gå i pension vid 58 år. Men det var aldrig aktuellt.

– Jag har alltid trivs bra med jobbet. Och så länge kroppen varit såpass fräsch har det inte funnits någon anledning att sluta.

Nu går jobbet vid räddningstjänsten på Sandbäcken obönhörlig in på sista versen. Efter sitt nattpass kliver Lars av för gott på torsdagsmorgonen vid 8-tiden.

Saknar tugget

– Det blir nog lite konstigt den första månaden.

Han kommer att sakna tugget med jobbarkompisarna, gemenskapen och de många prestigefyllda innebandymatcherna mellan de yngre och äldre generationens brandmän med livet som insats.

– Nja, så farligt är det ändå inte. Men jag kommer inte att sakna nattpassen eller helgjobben. De ska bli skönt att slippa.

Inte sysslolös

Sysslolös tänker inte Lars vara nu när han ska möta ett liv som pensionär.

– Jag ska fortsätta att hålla i gång kroppen, kommer nog att dyka upp på en och annan innebandymatch. Sen tänker jag fortsätta att köra lastbil. Det är ett extrajobb jag haft i många år.