2016-04-16 06:00

2016-04-16 06:00

Kärnkraften det största miljöhotet

KRÖNIKA: TORLEIF STYFFE

Som ung på 1970-talet blev man ordentligt itutad hur begränsade våra naturresurser var.

Man lärde sig vikten av att spara, och framför allt skulle man spara på energin. Kärnkraftsdiskussionen med åtföljande omröstning satte djupa spår som än i dag finns kvar. Trots allt prat om farorna med fossila bränslen ser jag ännu kärnkraften som det största miljöhotet. Den är för mig ett vilddjur som är fastbundet men som en vacker dag kommer att slita sig loss. Att ett dödligt avfall ska gömmas nere i berggrunden känns inte som ett arv man vill lämna till kommande generationer.

Det räcker med den bekanta mänskliga faktorn för att dödlig strålning från detta vilddjur ska slippa ut ur sitt fängsel, och denna faktor får man alltid räkna med.

Anledning att vara bekymrad

Tjernobyl, Harrisburg och Fukushima är namn som avskräcker, platser som trotsade sannolikheten. Flera platser än dessa har drabbats och ingen tror väl annat än att det ska bli fler. I en värld som alltmer styrs av terrorister finns all anledning att vara bekymrad.

En dag står de där på förbjudet område. Att kärnkraften ska avvecklas till förmån för förnyelsebar energi känns naturligt – att vi drastiskt ska minska vårt energiberoende verkar vara ett avlägset alternativ.

Ett problem är att de förnyelsebara alternativen ofta kräver vissa ingrepp i naturen. Verkligt omfattande naturingrepp gjordes i norra Värmland när de tre stora kraftverken Letten, Tåsan och Höljes byggdes i mitten av 1900-talet. För att få stora vattenmagasin byggdes stora dammar, och vidsträckta områden kalhöggs för att senare bli sjöbotten. Allvarligaste förändringen medförde bygget av Höljesdammen. Där Klarälven tidigare löpte fram i sina vackraste forsar skapades en 18 km2 stor sjö och flera bostäder fick rivas. Några våldsamma protester noterades inte trots detta.

Överraskande

Lite överraskande kallade Näckåns Energi AB för tre år sedan till informationsträff där man berättade om planerna på utbyggnad av ett mindre vattenkraftverk. Detta skulle anläggas i Näckån, och miljöpåverkan skulle vara mycket begränsad. Det var fråga om ett kraftverk med en årsproduktion som skulle kunna försörja 600 villor med hushållsel. Liten skala, visst, men en viktig del i ett bolag som värnar om såväl personalens som bygdens framtid – och miljön.

Två förslag fanns från början men man enades om det som ansågs mest miljövänligt. Vatten ska då hämtas från Näcksjön, där redan damm finns byggd. Därifrån får vattnet rinna fritt och ohämmat 1,5 kilometer genom ett område med nyckelbiotoper som inte alls påverkas.

Efter denna sträcka möter övre änden av tuben som ska leda vattnet vidare under markytan 1,7 kilometer nerför de oländiga ”Stupa”. Vid inflödet byggs en damm av en villatomts storlek, som har till uppgift att lägga tubens intag under vattenytan.

Det vatten som inte sväljs av tuben (som har en diameter på ca 5 dm) leds vidare i sin gamla fåra ner till kraftstationen som beräknas ligga ett par hundra meter väster om Långbergsvägen. Strax nedanför stationen förenas Näckån med Råbäcken, och hela sträckan därifrån ner till Klarälven har samma vattenflöde som om inget ingrepp gjorts.

Den sträcka som påverkas är alltså där den 1,7 km långa tuben grävs ner. På några korta sträckor kan den komma att ligga i dagen. Minskat vattenflöde blir det där i den gamla fåran vid Stupa.

– Jag förnekar inte att vissa ingrepp i naturen måste göras, säger Näckåns VD Jan-Anders Carlsson. Men här rör det sig om ett oländigt terrängområde, där inga fiskar lyckas vandra uppöver och ingen människa blir störd. Den lilla vattenmängden i dammen utgör ingen som helst fara för de boende i Näckådalen. Och den begränsade påverkan kraftverksbygget medför måste ställas i relation till nyttan. Här är det fråga om förnyelsebar energi som beräknas räcka till hushållsel för 600 villor.

Inte raka spåret

För en lekman i branschen tycks det vara raka spåret att förverkliga bygget, men så är inte fallet. Kommunen har ställt sig positiv, och Mark- och miljödomstolen har gett sitt godkännande, men så kom överklagandet från Älvräddarna och från Länsstyrelsen i Värmland. Och vad är det överklagandena gäller?

– För vår del är det svårt att förstå länsstyrelsens motstånd mot verksamheten, säger Jan-Anders Carlsson. Synpunkterna gäller den minskade vattenföringen i Stupa, där tuben tar en stor del av vattnet, och projektet anses motverka miljökvalitetsnormen. De har letat noga i EU-regler och även slagit ner på sådant som man skulle kunna tycka är mycket liten påverkan. Ett argument som var uppe ett tag var att man hittat utterspillning i området. Vi förstår inte detta stora motstånd och denna kraftfulla argumentation mot ett projekt som vill skapa möjligheter och framtidstro i norra Värmland och som vill förverkligas av människor som bor och verkar i området. Ingen kan väl på allvar tro att vi vill förstöra för oss själva och för våra kommande generationer?

Svårbegripligt

På bordet framför Jan-Anders ligger en fem cm hög papper med överklagande från länsstyrelsen. Vad som inte går in i mitt huvud är – kan verkligen denna lilla anläggning orsaka ingrepp i naturen som motsvarar detta arbete från en myndighet? Och som i vikt överstiger detta energitillskott. Vilket arbete ligger inte bakom dessa fem papperscentimetrar? Varför går vår egen Länsstyrelse emot det som anses godkänt av Mark- och miljödomstolen?

Jag har inte läst igenom länsstyrelsens handlingar och jag är amatör på energiområdet, men jag har svårt att tänka mig att denna överklagan ska stoppa det goda syftet – att skapa ren energi. Någon stor lönsamhet för bolaget kan det inte heller bli fråga om, men varje arbetstillfälle som kan räddas i bygden motsvarar kanske 40 i Karlstad. I min lilla tankevärld är varje steg som leder oss bort från kärnkraften ett viktigt steg även om det är aldrig så litet.

Slaget inte förlorat

Men än är inte slaget förlorat. Torsdagen den 21 april hålls en huvudförhandling med Mark- och miljööverdomstolen i gamla kommunhuset i Sysslebäck. Då avgörs det om tyngden av de fem centimetrarna papper är större än detta energitillskott och en fortsatt positiv inställning till småskalig vattenkraftsutbyggnad.

Jag tror att det är småskaligheten som är nödvändig i många sammanhang för landsbygdens överlevnad och hoppas att denna inställning delas av Mark- och miljööverdomstolen. Man kan annars lätt få känslan att vargens och utterns väl och ve är viktigare för myndigheterna än människorna på landsbygden.

Man lärde sig vikten av att spara, och framför allt skulle man spara på energin. Kärnkraftsdiskussionen med åtföljande omröstning satte djupa spår som än i dag finns kvar. Trots allt prat om farorna med fossila bränslen ser jag ännu kärnkraften som det största miljöhotet. Den är för mig ett vilddjur som är fastbundet men som en vacker dag kommer att slita sig loss. Att ett dödligt avfall ska gömmas nere i berggrunden känns inte som ett arv man vill lämna till kommande generationer.

Det räcker med den bekanta mänskliga faktorn för att dödlig strålning från detta vilddjur ska slippa ut ur sitt fängsel, och denna faktor får man alltid räkna med.

Anledning att vara bekymrad

Tjernobyl, Harrisburg och Fukushima är namn som avskräcker, platser som trotsade sannolikheten. Flera platser än dessa har drabbats och ingen tror väl annat än att det ska bli fler. I en värld som alltmer styrs av terrorister finns all anledning att vara bekymrad.

En dag står de där på förbjudet område. Att kärnkraften ska avvecklas till förmån för förnyelsebar energi känns naturligt – att vi drastiskt ska minska vårt energiberoende verkar vara ett avlägset alternativ.

Ett problem är att de förnyelsebara alternativen ofta kräver vissa ingrepp i naturen. Verkligt omfattande naturingrepp gjordes i norra Värmland när de tre stora kraftverken Letten, Tåsan och Höljes byggdes i mitten av 1900-talet. För att få stora vattenmagasin byggdes stora dammar, och vidsträckta områden kalhöggs för att senare bli sjöbotten. Allvarligaste förändringen medförde bygget av Höljesdammen. Där Klarälven tidigare löpte fram i sina vackraste forsar skapades en 18 km2 stor sjö och flera bostäder fick rivas. Några våldsamma protester noterades inte trots detta.

Överraskande

Lite överraskande kallade Näckåns Energi AB för tre år sedan till informationsträff där man berättade om planerna på utbyggnad av ett mindre vattenkraftverk. Detta skulle anläggas i Näckån, och miljöpåverkan skulle vara mycket begränsad. Det var fråga om ett kraftverk med en årsproduktion som skulle kunna försörja 600 villor med hushållsel. Liten skala, visst, men en viktig del i ett bolag som värnar om såväl personalens som bygdens framtid – och miljön.

Två förslag fanns från början men man enades om det som ansågs mest miljövänligt. Vatten ska då hämtas från Näcksjön, där redan damm finns byggd. Därifrån får vattnet rinna fritt och ohämmat 1,5 kilometer genom ett område med nyckelbiotoper som inte alls påverkas.

Efter denna sträcka möter övre änden av tuben som ska leda vattnet vidare under markytan 1,7 kilometer nerför de oländiga ”Stupa”. Vid inflödet byggs en damm av en villatomts storlek, som har till uppgift att lägga tubens intag under vattenytan.

Det vatten som inte sväljs av tuben (som har en diameter på ca 5 dm) leds vidare i sin gamla fåra ner till kraftstationen som beräknas ligga ett par hundra meter väster om Långbergsvägen. Strax nedanför stationen förenas Näckån med Råbäcken, och hela sträckan därifrån ner till Klarälven har samma vattenflöde som om inget ingrepp gjorts.

Den sträcka som påverkas är alltså där den 1,7 km långa tuben grävs ner. På några korta sträckor kan den komma att ligga i dagen. Minskat vattenflöde blir det där i den gamla fåran vid Stupa.

– Jag förnekar inte att vissa ingrepp i naturen måste göras, säger Näckåns VD Jan-Anders Carlsson. Men här rör det sig om ett oländigt terrängområde, där inga fiskar lyckas vandra uppöver och ingen människa blir störd. Den lilla vattenmängden i dammen utgör ingen som helst fara för de boende i Näckådalen. Och den begränsade påverkan kraftverksbygget medför måste ställas i relation till nyttan. Här är det fråga om förnyelsebar energi som beräknas räcka till hushållsel för 600 villor.

Inte raka spåret

För en lekman i branschen tycks det vara raka spåret att förverkliga bygget, men så är inte fallet. Kommunen har ställt sig positiv, och Mark- och miljödomstolen har gett sitt godkännande, men så kom överklagandet från Älvräddarna och från Länsstyrelsen i Värmland. Och vad är det överklagandena gäller?

– För vår del är det svårt att förstå länsstyrelsens motstånd mot verksamheten, säger Jan-Anders Carlsson. Synpunkterna gäller den minskade vattenföringen i Stupa, där tuben tar en stor del av vattnet, och projektet anses motverka miljökvalitetsnormen. De har letat noga i EU-regler och även slagit ner på sådant som man skulle kunna tycka är mycket liten påverkan. Ett argument som var uppe ett tag var att man hittat utterspillning i området. Vi förstår inte detta stora motstånd och denna kraftfulla argumentation mot ett projekt som vill skapa möjligheter och framtidstro i norra Värmland och som vill förverkligas av människor som bor och verkar i området. Ingen kan väl på allvar tro att vi vill förstöra för oss själva och för våra kommande generationer?

Svårbegripligt

På bordet framför Jan-Anders ligger en fem cm hög papper med överklagande från länsstyrelsen. Vad som inte går in i mitt huvud är – kan verkligen denna lilla anläggning orsaka ingrepp i naturen som motsvarar detta arbete från en myndighet? Och som i vikt överstiger detta energitillskott. Vilket arbete ligger inte bakom dessa fem papperscentimetrar? Varför går vår egen Länsstyrelse emot det som anses godkänt av Mark- och miljödomstolen?

Jag har inte läst igenom länsstyrelsens handlingar och jag är amatör på energiområdet, men jag har svårt att tänka mig att denna överklagan ska stoppa det goda syftet – att skapa ren energi. Någon stor lönsamhet för bolaget kan det inte heller bli fråga om, men varje arbetstillfälle som kan räddas i bygden motsvarar kanske 40 i Karlstad. I min lilla tankevärld är varje steg som leder oss bort från kärnkraften ett viktigt steg även om det är aldrig så litet.

Slaget inte förlorat

Men än är inte slaget förlorat. Torsdagen den 21 april hålls en huvudförhandling med Mark- och miljööverdomstolen i gamla kommunhuset i Sysslebäck. Då avgörs det om tyngden av de fem centimetrarna papper är större än detta energitillskott och en fortsatt positiv inställning till småskalig vattenkraftsutbyggnad.

Jag tror att det är småskaligheten som är nödvändig i många sammanhang för landsbygdens överlevnad och hoppas att denna inställning delas av Mark- och miljööverdomstolen. Man kan annars lätt få känslan att vargens och utterns väl och ve är viktigare för myndigheterna än människorna på landsbygden.

  • Torleif Styffe