2016-03-19 06:00

2016-03-19 06:00

Skogen var mitt femtitalsdagis

Jag hade en i huvudsak mycket lycklig barndom. Där har vi en anledning till att jag inte kan slå mig på romanskrivande. Vem vill läsa om en liten pilt som nästan alltid var nöjd och glad och snäll.

Snäll, ja det var jag på den tiden. När vuxna kom på besök satt jag gärna och lyssnade på deras prat, även om inte riktigt allt var anpassat för mina på den tiden små öron.

Min mor var hemmafru under mina tidiga levnadsår. Dagis var ännu inte uppfunnet, så hon fick vackert hålla sig hemma tills jag och mina bröder kunde klara oss någorlunda på egen hand. Hon längtade säkert ut i förvärvslivet ibland – dels behövdes pengar i hushållskassan, dels ville hon nog komma utanför hemmets väggar någon gång då och då.

När jag var sådär i femårsåldern yppade sig en möjlighet för henne att få sitt efterlängtade knog, även om det bara gällde några sommarveckor. Det var högkonjunktur i skogen och bolagen behövde arbetskraft. Här fanns möjligheter för ungdomar och för kvinnor. Skogsplanterare behövdes i hembergen dit det var promenadavstånd, såväl som i avlägsna berg dit de fraktades med buss.

Min far var så kallad plantbas på somrarna vid den tiden, och mamma kom då på den ljusa idén att hon kunde jobba på hans arbetsplats med plantering, och med denna lösning kunde de minsta ungarna följa med. Så fick det bli. Jag fick hålla mig i närheten så de kunde ha uppsikt över mig. Så blev skogen mitt dagis.

Tidigaste minnet är en plantering i Persbyberget. Det var långt att gå, men när det var brant fick pappa bära mig – och sin ryggsäck. Väl framme vid arbetsplatsen tröttnade jag rätt snart på att gå bredvid mamma och se när hon gjorde hål med sin plantborr och satte ner plantor. Jag följde med pappa några vändor, men mest fick jag sitta vid elden och agera brandvakt.

Jag var tidigt läskunnig, så en stor del av tiden gick åt till att läsa böcker och serietidningar. Ibland var min tre år äldre bror Roland med, innan han ansågs stor nog att kunna klara sig ensam hemma. Då vi var två var det roligt på ett helt annat vis, och vi lekte krig med älglortar som artilleri och sköt med gummibanden som satt runt plantbuntarna. Leka med älglortar, kottar och pinnar är idag ett underskattat nöje.

På rasterna var det livat. Då satt planterarna runt elden och berättade historier för varandra – och för oss, som när vi ändå fanns där passade på att lyssna. Detta tänkte väl ingen så noga på, och vi blev tidigt vana vid såväl passande som opassande historier. Blev det för rått röt väl Stöt-Hanna, den gamla frälsningsofficeren, till. När hon var med brukade pratet hamna på en lite anständigare nivå. Annars var inte Hanna särskilt puritansk av sig. Det hände till och med att hon rev av sig skjortan och arbetade med bar överkropp. Hon var som en karl på alla sätt, så varför skulle bara de och inte hon få gå på det viset? Jag vet inte att någon protesterade. Förresten hade det nog inte hjälpt.

I den åldern sjöng jag gärna och kunde en del schlagers utantill. Detta roade planterarna i hög grad, och på rasterna blev jag ombedd att sjunga för dem. För dessa små tjänster fick jag en tid gå under namnet Snoddas. Det tyckte jag kunde gå för sig, för Snoddas var det största som fanns inom tonkonsten på 1950-talet.

Vid plantering på Långsäterflåa började vi ibland dagen på skogsstationen, där Kjell Modén som alltid var livad och glad spelade vevgrammofon. En platta jag minns var ”Ann Caroline, öppna din dörr”. Den lärde jag mig och sjöng sedan på begäran omväxlande med ”Mjölnarens Irene” och ”Fiskarflickans sång”, sånger som var på modet.

Vid Långsätra försiggick planteringen alldeles intill skogsbilvägen, så där kunde jag ha med min lilla cykel och åka fram och tillbaka längs planteringsytan. Det blev nog en och annan tur till skogsstationen och grammofonen också. Så blev namnet Snoddas utbytt till Svängis, en på den tiden känd cyklist.

Som minst i arbetslaget blev jag mycket omhuldad av de andra, och trots bristen på jämnåriga lekkamrater trivdes jag bra på detta femtiotalsdagis. Jag blev rentav kompis med de stora grabbarna, och Stöt-Hanna höll ett vakande öga på mig.

Ett annorlunda dagis som jag minns med glädje. Jag fick till och med vara med om en skogsbrand – nej, inte på grund av en underårig brandvakt – och spännande var det ju att en person blev rökskadad. På eftermiddan när jag blev tvungen att bli med kvinnorna hem blev pappa kvar med de andra karlarna och bekämpade elden. Visst gnagde det lite att inte få vara med längre. Spännande och otäckt på samma gång.

En annan gång när det var fråga om huggning och inte plantering var det en av de stora grabbarna som högg sig rätt illa i benet. Otäckt, javisst, men inte värre än att jag ville se på.

Ett annorlunda dagis var det, men jag skulle inte ha velat byta bort det. Lite mer jämnåriga kamrater än de stora grabbarna och Stöt-Hanna fick jag så småningom.

Snäll, ja det var jag på den tiden. När vuxna kom på besök satt jag gärna och lyssnade på deras prat, även om inte riktigt allt var anpassat för mina på den tiden små öron.

Min mor var hemmafru under mina tidiga levnadsår. Dagis var ännu inte uppfunnet, så hon fick vackert hålla sig hemma tills jag och mina bröder kunde klara oss någorlunda på egen hand. Hon längtade säkert ut i förvärvslivet ibland – dels behövdes pengar i hushållskassan, dels ville hon nog komma utanför hemmets väggar någon gång då och då.

När jag var sådär i femårsåldern yppade sig en möjlighet för henne att få sitt efterlängtade knog, även om det bara gällde några sommarveckor. Det var högkonjunktur i skogen och bolagen behövde arbetskraft. Här fanns möjligheter för ungdomar och för kvinnor. Skogsplanterare behövdes i hembergen dit det var promenadavstånd, såväl som i avlägsna berg dit de fraktades med buss.

Min far var så kallad plantbas på somrarna vid den tiden, och mamma kom då på den ljusa idén att hon kunde jobba på hans arbetsplats med plantering, och med denna lösning kunde de minsta ungarna följa med. Så fick det bli. Jag fick hålla mig i närheten så de kunde ha uppsikt över mig. Så blev skogen mitt dagis.

Tidigaste minnet är en plantering i Persbyberget. Det var långt att gå, men när det var brant fick pappa bära mig – och sin ryggsäck. Väl framme vid arbetsplatsen tröttnade jag rätt snart på att gå bredvid mamma och se när hon gjorde hål med sin plantborr och satte ner plantor. Jag följde med pappa några vändor, men mest fick jag sitta vid elden och agera brandvakt.

Jag var tidigt läskunnig, så en stor del av tiden gick åt till att läsa böcker och serietidningar. Ibland var min tre år äldre bror Roland med, innan han ansågs stor nog att kunna klara sig ensam hemma. Då vi var två var det roligt på ett helt annat vis, och vi lekte krig med älglortar som artilleri och sköt med gummibanden som satt runt plantbuntarna. Leka med älglortar, kottar och pinnar är idag ett underskattat nöje.

På rasterna var det livat. Då satt planterarna runt elden och berättade historier för varandra – och för oss, som när vi ändå fanns där passade på att lyssna. Detta tänkte väl ingen så noga på, och vi blev tidigt vana vid såväl passande som opassande historier. Blev det för rått röt väl Stöt-Hanna, den gamla frälsningsofficeren, till. När hon var med brukade pratet hamna på en lite anständigare nivå. Annars var inte Hanna särskilt puritansk av sig. Det hände till och med att hon rev av sig skjortan och arbetade med bar överkropp. Hon var som en karl på alla sätt, så varför skulle bara de och inte hon få gå på det viset? Jag vet inte att någon protesterade. Förresten hade det nog inte hjälpt.

I den åldern sjöng jag gärna och kunde en del schlagers utantill. Detta roade planterarna i hög grad, och på rasterna blev jag ombedd att sjunga för dem. För dessa små tjänster fick jag en tid gå under namnet Snoddas. Det tyckte jag kunde gå för sig, för Snoddas var det största som fanns inom tonkonsten på 1950-talet.

Vid plantering på Långsäterflåa började vi ibland dagen på skogsstationen, där Kjell Modén som alltid var livad och glad spelade vevgrammofon. En platta jag minns var ”Ann Caroline, öppna din dörr”. Den lärde jag mig och sjöng sedan på begäran omväxlande med ”Mjölnarens Irene” och ”Fiskarflickans sång”, sånger som var på modet.

Vid Långsätra försiggick planteringen alldeles intill skogsbilvägen, så där kunde jag ha med min lilla cykel och åka fram och tillbaka längs planteringsytan. Det blev nog en och annan tur till skogsstationen och grammofonen också. Så blev namnet Snoddas utbytt till Svängis, en på den tiden känd cyklist.

Som minst i arbetslaget blev jag mycket omhuldad av de andra, och trots bristen på jämnåriga lekkamrater trivdes jag bra på detta femtiotalsdagis. Jag blev rentav kompis med de stora grabbarna, och Stöt-Hanna höll ett vakande öga på mig.

Ett annorlunda dagis som jag minns med glädje. Jag fick till och med vara med om en skogsbrand – nej, inte på grund av en underårig brandvakt – och spännande var det ju att en person blev rökskadad. På eftermiddan när jag blev tvungen att bli med kvinnorna hem blev pappa kvar med de andra karlarna och bekämpade elden. Visst gnagde det lite att inte få vara med längre. Spännande och otäckt på samma gång.

En annan gång när det var fråga om huggning och inte plantering var det en av de stora grabbarna som högg sig rätt illa i benet. Otäckt, javisst, men inte värre än att jag ville se på.

Ett annorlunda dagis var det, men jag skulle inte ha velat byta bort det. Lite mer jämnåriga kamrater än de stora grabbarna och Stöt-Hanna fick jag så småningom.

  • Torleif Styffe