2016-03-18 06:00

2016-03-18 06:00

Skämtsam göteborgska firar 50 år som diakon

JUBILAREN: Britt Rosén

Ur ett problematiskt hem och filosofiska frågor föddes hennes gudstro.
Hon gjorde kyrkan poppis bland ungdomar på 70-talet.

Nu har Britt Rosén varit diakon i 50 år.

Men att det skulle landa i ett kall från Gud var inte självklart. Britt Roséns önskan när hon var liten var att bli sjökapten.

– Vi bodde i skärgården om somrarna. Alla fiskade och jag kände många med fiskebåtar så jag frågade om jag fick följa med. ”Det får du och du ska få vara med om din första storm” sa de.

Och storm blev det. Britt Rosén var nära att falla över bord.

– Men jag klarade mig och sedan var inte stormarna några problem. Man måste göra sin första storm för att bli tålig, säger hon och tillägger att det är något man kan applicera på andra delar av livet.

För andra stormar har hon också varit med om. Hon växte upp i ett hem där föräldrarna drack mycket.

– Redan som fyraåring fick jag börja rädda mina föräldrar, från sånt som att gasspisen inte skulle sprängas sönder när de lagade mat när de druckit.

Gud bara kom

Britt Rosén var den äldsta i syskonskaran och den som fick ta mest ansvar för familjen.

– Och på den tiden berättade man inte om sina familjeproblem för omgivningen. Men det fanns en lärare som såg mig, och det klarade jag mig på. Man behöver inte så många som ser en, bara det är någon.

Det hon fick med sig från hemmet var god kunskap om alkohol. Något som gjorde henne till nykterist.

Men Gud då, hur kom han in i ditt liv?

– Han bara kom. Gud visste vem jag var, men jag visste inte vem han var, säger hon och börjar berätta om sin konfirmation:

– Prästen måste ha bett för mig, för jag mådde dåligt då och visste inte vad jag skulle göra. Man talade om att kriget skulle komma och jag började tänka i frågor som ”varför lever jag”, för jag såg ingen anledning till det.

Du hade inte med dig någon kristen tro hemifrån?

– Nej nej nej, det enda var att mamma ville att vi skulle gå i söndagsskola och att hon bad Gud som haver med oss hemma.

Britt Rosén började söka och hittade bibeln. En dag satt hon ensam i Guldhedskyrkan i Göteborg, och:

– Plötsligt hör jag en röst som säger ”du ska bli diakonissa”. Jag såg mig om men det var helt tomt, så det var Gud som talade. Jag skrattade åt honom och tyckte det var festligt men samtidigt det dummaste jag hört, för diakonissor för mig var svartklädda damer.

Något som inte alls stämde in på Hur Britt Rosén såg sig själv. Hon säger att hon älskar humor och vitsar.

– Jag trodde att man skulle vara allvarlig, men Gud återkom och jag sa att han måste ha missuppfattat det.

Jobbade hårt

Men Britt Rosén tänkte om och åkte till Ersta diakoni i Stockholm. Där bodde hon tillsammans med 17 andra flickor.

– Det var 1965. Jag fick vara extraelev och hjälpa till med olika saker.

Och beskriver tiden som ”väldigt rolig och god stämning”. Hon åkte tillbaka till Göteborg, men återkom till Ersta året därpå.

– Då blev jag inskriven som elev och 1970 vigdes jag som diakon i Ersta kyrka. Jag hade redan blivit godkänd som provsyster, man fick visa att man var lämplig. Man fick jobba ganska hårt, men jag var villig att göra det och ställde mig till förfogande.

Men, vad gör en diakon egentligen?

– En diakon har hand om människor i kris, jag har träffat allt från nyfödda till hundraåringar.

Ett minne som ligger Britt Rosén varmt om hjärtat kommer från hennes första församlingsjobb. Vi är åter i Göteborg.

– Det var i Annedal och jag och några andra hade hand om ungdomar. Vi hade bland annat ett stort kafé på torsdagar med öppet hus. Det kom så mycket folk till slut att de ringde från ungdomsgården och frågade om vi hade tänkt ta över allt, minns hon och skrattar.

– Det var positivt.

Slutet av 1960-talet och början av 70-talet var en slags frigörelse för ungdomen, vad betydde det för er?

– Det var en brytning i hur man skulle vara. Vi hade en lokal där vi samlades och ungdomar fick ha sin egen aftonbön, det var uppseendeväckande. Vi la upp ett helt nytt program för kyrkan. Nån läste bibeln, nån spelade spel och det var discon. De gjorde en massa saker innan vi samlades till bön.

Karlstad var landet

Britt återvände sedan till Stockholm och arbete med Unga kvinnors värn.

– Vi tog hand om flickor med alkohol- och drogproblem. Vi gick på Centralstationen och fiskade upp flickor som betedde sig konstigt. Det var ett medlevarskap, där vi åt och bodde med dem. Vi hade ungefär tio flickor inne. Det var spännande och lärorikt för mig.

Men hur hittade du till Värmland?

– Jag hade återvänt till Göteborg, men kände att jag ville åka upp på landet. Och Karlstad var landet för mig, säger hon och skrattar.

Här tilldelades hon fyra områden att verka i.

– Det var bara villaområden, så det tog tid att skapa förtroende. För det är den viktigaste biten, då är människor villiga att öppna sin dörr och prata med mig.

Sedan bar det av till Karlskoga församling, där hon stannade i 23 år, innan flyttlasset åter gick mot Karlstad. Hon berättar att hon trivts väldigt bra I Värmland och Karlstad, även om det blev en ansträngd start.

– Eftersom jag gillar vitsar så började jag berätta anständiga och roliga historier om Göteborgskaraktärer. För jag trodde att det skulle få folk att skratta. Men det blev helt tyst. Och jag tänkte ”vad är det här för människor”. Sedan förstod jag att det krockade med att en kyrkans tjänare berättade roliga historier. Det hade man inte varit med om.

”Du är döende”

Men det var inte bara i ungdomen som det fanns mörker i Britts liv. Hon lider sedan 30 år tillbaka av diabetes.

– För ungefär två år sedan började jag känna mig trött, jag orkade knappt bära en kasse. Jag åkte in till akuten och sa att jag kände mig dålig.

Läkarna tog en massa prover och sa sedan:

– Du får inte gå härifrån, du är döende, vi måste skicka dig till Örebro.

Britt Rosén transporterades i ambulans till sjukhuset och fick där beskedet att hon var tvungen att opereras.

– Läkaren sa: ”Vi opererar i morgon, på långfredagen” och frågade om jag hade några problem med det. ”Nej det går bra”, sa jag, Men som kristen var det speciellt. Jag tänkte att då får vi se om Gud låter mig leva eller dö.

Hur mår du i dag?

– I dag mår jag ganska bra, och jag tror att tron har hjälpt mig. Hade inte Gud funnits hade jag inte levat.

Som sagt, Britt Rosén har verkat som diakon i 50 år. Med anledning av detta åker hon i helgen upp och tillbaka till Ersta diakoni.

– De har kvar traditionen att fira jubilerande diakoner. När jag firade 25 år fick jag ett vackert kors i guld. Det är roligt att fira att man varit ute i tjänst i 50 år.

Hur skiljer sig diakonarbetet i dag jämfört med när du började?

– Det är ingen större skillnad. Vi kontaktar fortfarande folk.

Du fyller 70 senare i vår, men du är fortfarande aktiv som diakon?

– Nej, jag är pensionär, men man är diakon så länge man lever. Vi är vigda till tjänsten, och därför säger man inte att man går i pension. Är det någon som behöver oss så finns vi där.

Men att det skulle landa i ett kall från Gud var inte självklart. Britt Roséns önskan när hon var liten var att bli sjökapten.

– Vi bodde i skärgården om somrarna. Alla fiskade och jag kände många med fiskebåtar så jag frågade om jag fick följa med. ”Det får du och du ska få vara med om din första storm” sa de.

Och storm blev det. Britt Rosén var nära att falla över bord.

– Men jag klarade mig och sedan var inte stormarna några problem. Man måste göra sin första storm för att bli tålig, säger hon och tillägger att det är något man kan applicera på andra delar av livet.

För andra stormar har hon också varit med om. Hon växte upp i ett hem där föräldrarna drack mycket.

– Redan som fyraåring fick jag börja rädda mina föräldrar, från sånt som att gasspisen inte skulle sprängas sönder när de lagade mat när de druckit.

Gud bara kom

Britt Rosén var den äldsta i syskonskaran och den som fick ta mest ansvar för familjen.

– Och på den tiden berättade man inte om sina familjeproblem för omgivningen. Men det fanns en lärare som såg mig, och det klarade jag mig på. Man behöver inte så många som ser en, bara det är någon.

Det hon fick med sig från hemmet var god kunskap om alkohol. Något som gjorde henne till nykterist.

Men Gud då, hur kom han in i ditt liv?

– Han bara kom. Gud visste vem jag var, men jag visste inte vem han var, säger hon och börjar berätta om sin konfirmation:

– Prästen måste ha bett för mig, för jag mådde dåligt då och visste inte vad jag skulle göra. Man talade om att kriget skulle komma och jag började tänka i frågor som ”varför lever jag”, för jag såg ingen anledning till det.

Du hade inte med dig någon kristen tro hemifrån?

– Nej nej nej, det enda var att mamma ville att vi skulle gå i söndagsskola och att hon bad Gud som haver med oss hemma.

Britt Rosén började söka och hittade bibeln. En dag satt hon ensam i Guldhedskyrkan i Göteborg, och:

– Plötsligt hör jag en röst som säger ”du ska bli diakonissa”. Jag såg mig om men det var helt tomt, så det var Gud som talade. Jag skrattade åt honom och tyckte det var festligt men samtidigt det dummaste jag hört, för diakonissor för mig var svartklädda damer.

Något som inte alls stämde in på Hur Britt Rosén såg sig själv. Hon säger att hon älskar humor och vitsar.

– Jag trodde att man skulle vara allvarlig, men Gud återkom och jag sa att han måste ha missuppfattat det.

Jobbade hårt

Men Britt Rosén tänkte om och åkte till Ersta diakoni i Stockholm. Där bodde hon tillsammans med 17 andra flickor.

– Det var 1965. Jag fick vara extraelev och hjälpa till med olika saker.

Och beskriver tiden som ”väldigt rolig och god stämning”. Hon åkte tillbaka till Göteborg, men återkom till Ersta året därpå.

– Då blev jag inskriven som elev och 1970 vigdes jag som diakon i Ersta kyrka. Jag hade redan blivit godkänd som provsyster, man fick visa att man var lämplig. Man fick jobba ganska hårt, men jag var villig att göra det och ställde mig till förfogande.

Men, vad gör en diakon egentligen?

– En diakon har hand om människor i kris, jag har träffat allt från nyfödda till hundraåringar.

Ett minne som ligger Britt Rosén varmt om hjärtat kommer från hennes första församlingsjobb. Vi är åter i Göteborg.

– Det var i Annedal och jag och några andra hade hand om ungdomar. Vi hade bland annat ett stort kafé på torsdagar med öppet hus. Det kom så mycket folk till slut att de ringde från ungdomsgården och frågade om vi hade tänkt ta över allt, minns hon och skrattar.

– Det var positivt.

Slutet av 1960-talet och början av 70-talet var en slags frigörelse för ungdomen, vad betydde det för er?

– Det var en brytning i hur man skulle vara. Vi hade en lokal där vi samlades och ungdomar fick ha sin egen aftonbön, det var uppseendeväckande. Vi la upp ett helt nytt program för kyrkan. Nån läste bibeln, nån spelade spel och det var discon. De gjorde en massa saker innan vi samlades till bön.

Karlstad var landet

Britt återvände sedan till Stockholm och arbete med Unga kvinnors värn.

– Vi tog hand om flickor med alkohol- och drogproblem. Vi gick på Centralstationen och fiskade upp flickor som betedde sig konstigt. Det var ett medlevarskap, där vi åt och bodde med dem. Vi hade ungefär tio flickor inne. Det var spännande och lärorikt för mig.

Men hur hittade du till Värmland?

– Jag hade återvänt till Göteborg, men kände att jag ville åka upp på landet. Och Karlstad var landet för mig, säger hon och skrattar.

Här tilldelades hon fyra områden att verka i.

– Det var bara villaområden, så det tog tid att skapa förtroende. För det är den viktigaste biten, då är människor villiga att öppna sin dörr och prata med mig.

Sedan bar det av till Karlskoga församling, där hon stannade i 23 år, innan flyttlasset åter gick mot Karlstad. Hon berättar att hon trivts väldigt bra I Värmland och Karlstad, även om det blev en ansträngd start.

– Eftersom jag gillar vitsar så började jag berätta anständiga och roliga historier om Göteborgskaraktärer. För jag trodde att det skulle få folk att skratta. Men det blev helt tyst. Och jag tänkte ”vad är det här för människor”. Sedan förstod jag att det krockade med att en kyrkans tjänare berättade roliga historier. Det hade man inte varit med om.

”Du är döende”

Men det var inte bara i ungdomen som det fanns mörker i Britts liv. Hon lider sedan 30 år tillbaka av diabetes.

– För ungefär två år sedan började jag känna mig trött, jag orkade knappt bära en kasse. Jag åkte in till akuten och sa att jag kände mig dålig.

Läkarna tog en massa prover och sa sedan:

– Du får inte gå härifrån, du är döende, vi måste skicka dig till Örebro.

Britt Rosén transporterades i ambulans till sjukhuset och fick där beskedet att hon var tvungen att opereras.

– Läkaren sa: ”Vi opererar i morgon, på långfredagen” och frågade om jag hade några problem med det. ”Nej det går bra”, sa jag, Men som kristen var det speciellt. Jag tänkte att då får vi se om Gud låter mig leva eller dö.

Hur mår du i dag?

– I dag mår jag ganska bra, och jag tror att tron har hjälpt mig. Hade inte Gud funnits hade jag inte levat.

Som sagt, Britt Rosén har verkat som diakon i 50 år. Med anledning av detta åker hon i helgen upp och tillbaka till Ersta diakoni.

– De har kvar traditionen att fira jubilerande diakoner. När jag firade 25 år fick jag ett vackert kors i guld. Det är roligt att fira att man varit ute i tjänst i 50 år.

Hur skiljer sig diakonarbetet i dag jämfört med när du började?

– Det är ingen större skillnad. Vi kontaktar fortfarande folk.

Du fyller 70 senare i vår, men du är fortfarande aktiv som diakon?

– Nej, jag är pensionär, men man är diakon så länge man lever. Vi är vigda till tjänsten, och därför säger man inte att man går i pension. Är det någon som behöver oss så finns vi där.

Britt Rosén

Ålder: Fyller 70 år under våren.

Bor: Karlstad.

Har gjort: Varit diakon i fem–sex församlingar. Arbetat med Unga kvinnors värn.

Bra egenskap: ”Jag har fått gåvan att vara social, jag kan börja prata med vem som helst.”

Minne som etsat sig fast: ”En natt kom det en kvinna till Unga kvinnors värn, jag gick upp och öppnade dörren. Det var snöstorm ute och hon kom i t-shirt och jeans. Vi satt och pratade några timmar och hon var förvånad över att jag inte krävde något av henne. Hon tyckte att det var fantastiskt att vi var så enkla och lyssnade på henne. Vi följde varandra i fyra–fem år och en dag, när hon fått egen bostad, frågade jag henne vad mindes av vår kontakt. Hon sa 'Den första natten'. Annars har jag glömde de flesta jag har träffat, och så tror jag att det ska vara. Man ska inte komma ihåg vilka man hjälper”.

Aktuell för att: Åker i helgen till Ersta diakoni för att träffa andra diakoner som verkat under lång tid. Och den 10 april medverkar hon vid en Tacka Gud-gudstjänst i Västerstrandskyrkan. ”Det blir en vittnesbörd för vem det är vi tackar.”

En vits från Britt

Det var match på Ullevi och fullsatt. Alla var där, även Kal å Ada. En spelare sparkar upp bollen på läktaren, varpå en i publiken reser sig, tar bollen och sparkar ut den igen.

Med en sådan kraft att skon flyger av. Då vänder sig Kal om och säger:

– Dö, de' va' la tur att du ente nicka.