2016-03-05 06:00

2017-06-24 15:40

"De gamla hockeyskadorna plågar mig"

FÖDELSEDAG: "Dubbel-Nisse" inför 80-årsdagen

Tiden går, men hockeylegendaren Nisse ”Dubbel-Nisse” Nilsson består.
– Men nu börjar gubben bli riktigt gammal du. säger Nisse och småskrattar.

Jag når honom över telefon till hemmet på Vattugatan i Forshaga. Eller Watergate som Nisse ibland skämtsamt kallar sin hemmaplan.

Tidigare, i februari, blev Uffe Sterner 75 år. Nisse fyller själv 80 den 8 mars.

– Men det ska vi tala tyst om. Jag och Rigmor, frugan, kommer vara bortresta. Viktigt att du skriver det, poängterar Nisse mer än en gång under samtalet.

Nisse säger att det är mycket skit med kroppen numera. Han har stora problem med en värkande höft och en fotled som opererats men ändå gör sig starkt påmind.

– Fotleden har egentligen besvärat mg sedan 1953 när Forshaga mötte Viking i seriespelet.

Träffade Tumba

När jag för fem år sedan besökte Nisse hemma i villan i Forshaga hade han Sven Tumba som gäst. Tumba hade tidigare under dagen befunnit sig tillsammans med Nisse på Kils golfbana. Tumba var där i syfte att berätta om ett golfprojekt för ungdomar.

– Då kunde jag röra mig ganska så fritt. Men i dag behöver jag käpp för att ta mig till brevlådan. Och dessutom rollator för att promenera en kortare sträcka utomhus. Annars är det fråga om bil om jag ska ta mig någonstans

Idrotten ägnar han inte så stort intresse numer.

– Jag ser ingenting live. Framför teven blir det förstås Sportnytt, Aktuellt och någon deckare ibland. Men utbudet är ganska magert eftersom vi bara har de tre vanliga kanalerna.

Ansiktet och minnet är dock fortfarande väl bevarat. Och den värsta överkörningen, när kanadicken Darryl Sly snarast mosade honom från bröstet och uppåt, har han inga bestående men av.

Att kroppen tagit mycket stryk av allt hockeyspelande mellan 1954 och 1967 är han dock beredd skriva under på.

– Det man står ut med som ung får man i värsta fall betala för när kroppen åldras. Det har jag också hört många gamla idrottsmän slå fast.

Skrev bok efter karriären

Allt om Nisses långa karriär som hockeyspelare dokumenterades i hans bok ”Mina tolv VM – och litet till” som utkom 1967 I den berättas allt från åren 1954-1967. Totalt 205 landskamper med VM-guldet i Moskva 1957 som den första stora händelsen. Där ingick Nisse som vanligt i den såkallade ungdomskedjan som också innefattade Lars-Eric Lundvall och Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson.

Men det mest omskrivna och uppskattade är ändå Nisses avgörande mål i tom kasse mot Kanada 1962 i Colorado Springs.

– Det var Lennart Hylands mål. han refererade ju matchen i radio och gjorde det världskänt, har Nisse berättat många gånger. Och det var ju sant. Än i dag pratas det om det oförglömliga M-Å-Å-Å-LET.

– Det var väl det målet och Lennart ”Klimpen” Häggroths fenomenala målvaktsspel något äldre personer än i dag ofta återkommer till när det pratas hockeynostalgi, medger Nisse.

Den egna karriären började hemma på Ängevirinken i Forshaga när Nisse solorusher över hela banan applåderades. Sedan en avstickare till Stockholm och S-Göta (1954–1956). Därpå åter till Forshaga och slutligen den varaktiga flytten till Leksand 1962.

Under första åren som leksing var boendet förlagt till Malung.

– Det var förenat med att jag var produktutvecklare åt Jofa och VM-hjälmen. Det var ju med det en revolution att alla hockeyspelare skulle bära hjälm. Det gnyddes mycket kring det då. Bland andra av mina landslagskompisar Lasse Björn och Rolle Stoltz som vara vana med att spela barhuvade eller en liten mössa när det var riktigt kallt. Men det blev ju bara början till att hockeyspelare skulle ha förbättrade skydd kring hela kroppen. I dag säger ingen emot. Det växte in i tiden.

Under den här tiden lanserades också Spapshjälmen av Sven Tumba, och efterhand blev det ett krig om vilken hjälm spelarna skulle använda. För Nisses egen del varade Jofa-tiden mellan 1959 och 1970. Alltså även efter karriären.

Efter Jofa-åren skulle Nisse bli populär lösviktssäljare av godis. I mer än 30 år höll han fast vid det.

– Sega råttor skulle alla unga äta på den tiden, minns Nisse.

Fotbollscenter

Nisse var ju också en mycket duktig fotbollscenter. På den tiden existerade inget förbud för elitspelare att specialisera på mer än en sport. Under några år i storstan blev Djurgården Nisses klubb. Men tillfälligt tillbaka i Värmland sommartid var en övergång till KBK given.

– Det var stort att spela tillsammans med Gunnar Nordahl. Han kom till KBK 1959 efter ett gammalt löfte.

KBK hade vid den tidpunkten några riktiga kanoniärer och målskyttar i kedjan. Nisse själv var en av dem. Nordahl, Gunnar Björk, Sune Frödén, Gunnar Johansson, de övriga.

– Jäklar vad vi sköt. Inte på mål alltid, men högt och långt ibland. Det gjorde inget, för bollpojkarna var placerade på kaserngården på I2, säger han och skrattar.

Nisse säger att han och Uffe Sterner än i dag är goda vänner. De bor ett par mil emellan varandra.

– Uffes stora intresse är ju travhästar där han bor ute på landet. Jag nöjer mig med att vara ute och åka bil eller att dra en rollator i närområdet.

Jag når honom över telefon till hemmet på Vattugatan i Forshaga. Eller Watergate som Nisse ibland skämtsamt kallar sin hemmaplan.

Tidigare, i februari, blev Uffe Sterner 75 år. Nisse fyller själv 80 den 8 mars.

– Men det ska vi tala tyst om. Jag och Rigmor, frugan, kommer vara bortresta. Viktigt att du skriver det, poängterar Nisse mer än en gång under samtalet.

Nisse säger att det är mycket skit med kroppen numera. Han har stora problem med en värkande höft och en fotled som opererats men ändå gör sig starkt påmind.

– Fotleden har egentligen besvärat mg sedan 1953 när Forshaga mötte Viking i seriespelet.

Träffade Tumba

När jag för fem år sedan besökte Nisse hemma i villan i Forshaga hade han Sven Tumba som gäst. Tumba hade tidigare under dagen befunnit sig tillsammans med Nisse på Kils golfbana. Tumba var där i syfte att berätta om ett golfprojekt för ungdomar.

– Då kunde jag röra mig ganska så fritt. Men i dag behöver jag käpp för att ta mig till brevlådan. Och dessutom rollator för att promenera en kortare sträcka utomhus. Annars är det fråga om bil om jag ska ta mig någonstans

Idrotten ägnar han inte så stort intresse numer.

– Jag ser ingenting live. Framför teven blir det förstås Sportnytt, Aktuellt och någon deckare ibland. Men utbudet är ganska magert eftersom vi bara har de tre vanliga kanalerna.

Ansiktet och minnet är dock fortfarande väl bevarat. Och den värsta överkörningen, när kanadicken Darryl Sly snarast mosade honom från bröstet och uppåt, har han inga bestående men av.

Att kroppen tagit mycket stryk av allt hockeyspelande mellan 1954 och 1967 är han dock beredd skriva under på.

– Det man står ut med som ung får man i värsta fall betala för när kroppen åldras. Det har jag också hört många gamla idrottsmän slå fast.

Skrev bok efter karriären

Allt om Nisses långa karriär som hockeyspelare dokumenterades i hans bok ”Mina tolv VM – och litet till” som utkom 1967 I den berättas allt från åren 1954-1967. Totalt 205 landskamper med VM-guldet i Moskva 1957 som den första stora händelsen. Där ingick Nisse som vanligt i den såkallade ungdomskedjan som också innefattade Lars-Eric Lundvall och Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson.

Men det mest omskrivna och uppskattade är ändå Nisses avgörande mål i tom kasse mot Kanada 1962 i Colorado Springs.

– Det var Lennart Hylands mål. han refererade ju matchen i radio och gjorde det världskänt, har Nisse berättat många gånger. Och det var ju sant. Än i dag pratas det om det oförglömliga M-Å-Å-Å-LET.

– Det var väl det målet och Lennart ”Klimpen” Häggroths fenomenala målvaktsspel något äldre personer än i dag ofta återkommer till när det pratas hockeynostalgi, medger Nisse.

Den egna karriären började hemma på Ängevirinken i Forshaga när Nisse solorusher över hela banan applåderades. Sedan en avstickare till Stockholm och S-Göta (1954–1956). Därpå åter till Forshaga och slutligen den varaktiga flytten till Leksand 1962.

Under första åren som leksing var boendet förlagt till Malung.

– Det var förenat med att jag var produktutvecklare åt Jofa och VM-hjälmen. Det var ju med det en revolution att alla hockeyspelare skulle bära hjälm. Det gnyddes mycket kring det då. Bland andra av mina landslagskompisar Lasse Björn och Rolle Stoltz som vara vana med att spela barhuvade eller en liten mössa när det var riktigt kallt. Men det blev ju bara början till att hockeyspelare skulle ha förbättrade skydd kring hela kroppen. I dag säger ingen emot. Det växte in i tiden.

Under den här tiden lanserades också Spapshjälmen av Sven Tumba, och efterhand blev det ett krig om vilken hjälm spelarna skulle använda. För Nisses egen del varade Jofa-tiden mellan 1959 och 1970. Alltså även efter karriären.

Efter Jofa-åren skulle Nisse bli populär lösviktssäljare av godis. I mer än 30 år höll han fast vid det.

– Sega råttor skulle alla unga äta på den tiden, minns Nisse.

Fotbollscenter

Nisse var ju också en mycket duktig fotbollscenter. På den tiden existerade inget förbud för elitspelare att specialisera på mer än en sport. Under några år i storstan blev Djurgården Nisses klubb. Men tillfälligt tillbaka i Värmland sommartid var en övergång till KBK given.

– Det var stort att spela tillsammans med Gunnar Nordahl. Han kom till KBK 1959 efter ett gammalt löfte.

KBK hade vid den tidpunkten några riktiga kanoniärer och målskyttar i kedjan. Nisse själv var en av dem. Nordahl, Gunnar Björk, Sune Frödén, Gunnar Johansson, de övriga.

– Jäklar vad vi sköt. Inte på mål alltid, men högt och långt ibland. Det gjorde inget, för bollpojkarna var placerade på kaserngården på I2, säger han och skrattar.

Nisse säger att han och Uffe Sterner än i dag är goda vänner. De bor ett par mil emellan varandra.

– Uffes stora intresse är ju travhästar där han bor ute på landet. Jag nöjer mig med att vara ute och åka bil eller att dra en rollator i närområdet.