2016-02-15 06:00

2016-02-15 06:00

När man röjer i skåpen

REFLEKTIONEN: Minnen av gamla dofter och ord från förr

Vi har igångsatt en omgestaltning av mitt kontor, en av hustru Helena initierad reningsrit, nyttigt för själens damm också. Plötsligt känner jag en välbekant lukt, ett dofteko från min uppväxttid.

Gammalt ska bort, här röjs för att få luft och ljus och bättre ordning på torpet. Det börjar bra. På en hylla bakom diverse blandat finner vi reservnycklarna till bilen som jag gömde när den köptes 2002. Ett linneskåp och ett skrivbord åker ut. Det är när jag passerar linneskåpet som stått på gården i snöfallet som jag får ett doftminne, diffust först tills rätt låda i minnets arkiv dragits ut. Skåpets ytor är fernissade eller behandlade med något. När snön lagt sig på ytan förnimmes samma doft som när min mor torkade av dammet med en lätt fuktad trasa. Linneskåpet stod i vår lägenhet på Herrhagen när jag var barn. Det måste ha varit en stor investering på sin tid. Det fanns ett lägre skåp i samma stil där finporslin och kristallglas förvarades. Skåpen var i brunt trä med handtag av elfenben och intarsiainläggningar på dörrarna.

Cacao och våta golv

Det får mig att minnas andra gamla dofter och ord från förr. Lukt av mattskakning och fönsterputsning. Större sådana aktioner brukade sammanfalla med att innanfönstren togs ner. Skurfukt, innanfönster. Är det någon som ens använder orden i vår tid av centraldammsugare, mirakeltrasor och treglasfönster? Man kom hem en senvinterlördag för att värma sig och få en kopp Ögon-cacao. Fasa, fönstren på vid gavel, doft av såpa och våta golv. Inte blev det varmare för fötterna när iskalla trasmattor bars in att gå på heller. Ibland var vi hos någon som hade omålade brädgolv. Doften av nyskurade sådana glömmer man inte, en njutning för varje näsa.

Gamla bruksföremål

Det var en liten tvårumslägenhet vi bodde i på Olovsgatan. Jag tillbringade mina tio första levnadsår där, sedan flyttade vi till Lamberget. När jag ser efter i vårt hem nu, finner jag att förvånande många pinaler finns kvar från mitt barndomshem. Bestick, förskärare, stolen som farsan dängde i köksbordet under en tyngre förhandling och som jag sedan lagade med ståltråd för att allt skulle vara som vanligt. Min mor hade nog en längtan efter att komma sig upp, det kan man förstå när man skärskådar kvarlåtenskapen. Däri ingår en uppsättning kristallglas som det är ovisst om de kommer att användas men som det känns mycket svårt att göra sig av med.

Fint skulle det vara

Min mormor hade konstiga affärer för sig. Hennes lägenhet var fylld av diverse restlager av delvis sekunda varor. I mitt barndoms kök fanns därför ofta kaffekoppar som inte var riktigt runda eller sneda tallrikar som vaggade när man åt. Kristallglasen däremot verkar vara av prima kvalitet. En del har knappast använts, butikens etiketter sitter kvar på några, som en tyst vittnesbörd om ett bättre liv som aldrig riktigt tog sig. Varför skaffade hon dessa i det sena 40-talet? De verkar väl flotta för att höra hemma i ett arbetarhem på Herrhagen där man normalt drack snaps ur begagnade senapsglas, om man överhuvudtaget tog omvägen om att slå upp i glas.

Lämnar spår

Hur länge finns en människas spår finns kvar på jorden? Förr i tiden tog man hänsyn till vad tidigare generation skulle ha tyckt. Detta gällde förstås särskilt i det gamla bondesamhället, där arv och egendom stod på spel och ett giftermål i fel riktning kunde vara förödande. Min mor och hennes systrar refererade ofta till ”farsan”, alltså min morfar. Han omkom 1936 efter en trafikolycka i Deje, ändå var det som han fanns där i bakgrunden och gjorde sin vilja gällande, fast bara nästan.

Reliker

I en av linneskåpets lådor finns mamma Gurlis personliga tillhörigheter. De får flyttas till en annan låda, ett sentida relikskrin där man skönjer vaga konturer av en människas levnad och spår av tidigare generationer. Det är nycklar, ett par mors dagskort jag gjorde i småskolan, körkortet hon tog med stor möda 1959, diverse dokument. Det finns en bunt hoprullade papper där hon handskrivit som en slags dagbok från en resa i USA vi gjorde 1979. En del husgeråd använder vi hemma än idag. Det känns ansvarsfullt att bevara något, ett aktivt motstånd mot förgänglighet och tidens gång. Fast linneskåpet har åkt ut. Jag antar att de köpte det när de fick ordning och flyttade till Rudsvägen omkring 1945. 70 år är ingen dålig ålder för ett skåp.

Gammalt ska bort, här röjs för att få luft och ljus och bättre ordning på torpet. Det börjar bra. På en hylla bakom diverse blandat finner vi reservnycklarna till bilen som jag gömde när den köptes 2002. Ett linneskåp och ett skrivbord åker ut. Det är när jag passerar linneskåpet som stått på gården i snöfallet som jag får ett doftminne, diffust först tills rätt låda i minnets arkiv dragits ut. Skåpets ytor är fernissade eller behandlade med något. När snön lagt sig på ytan förnimmes samma doft som när min mor torkade av dammet med en lätt fuktad trasa. Linneskåpet stod i vår lägenhet på Herrhagen när jag var barn. Det måste ha varit en stor investering på sin tid. Det fanns ett lägre skåp i samma stil där finporslin och kristallglas förvarades. Skåpen var i brunt trä med handtag av elfenben och intarsiainläggningar på dörrarna.

Cacao och våta golv

Det får mig att minnas andra gamla dofter och ord från förr. Lukt av mattskakning och fönsterputsning. Större sådana aktioner brukade sammanfalla med att innanfönstren togs ner. Skurfukt, innanfönster. Är det någon som ens använder orden i vår tid av centraldammsugare, mirakeltrasor och treglasfönster? Man kom hem en senvinterlördag för att värma sig och få en kopp Ögon-cacao. Fasa, fönstren på vid gavel, doft av såpa och våta golv. Inte blev det varmare för fötterna när iskalla trasmattor bars in att gå på heller. Ibland var vi hos någon som hade omålade brädgolv. Doften av nyskurade sådana glömmer man inte, en njutning för varje näsa.

Gamla bruksföremål

Det var en liten tvårumslägenhet vi bodde i på Olovsgatan. Jag tillbringade mina tio första levnadsår där, sedan flyttade vi till Lamberget. När jag ser efter i vårt hem nu, finner jag att förvånande många pinaler finns kvar från mitt barndomshem. Bestick, förskärare, stolen som farsan dängde i köksbordet under en tyngre förhandling och som jag sedan lagade med ståltråd för att allt skulle vara som vanligt. Min mor hade nog en längtan efter att komma sig upp, det kan man förstå när man skärskådar kvarlåtenskapen. Däri ingår en uppsättning kristallglas som det är ovisst om de kommer att användas men som det känns mycket svårt att göra sig av med.

Fint skulle det vara

Min mormor hade konstiga affärer för sig. Hennes lägenhet var fylld av diverse restlager av delvis sekunda varor. I mitt barndoms kök fanns därför ofta kaffekoppar som inte var riktigt runda eller sneda tallrikar som vaggade när man åt. Kristallglasen däremot verkar vara av prima kvalitet. En del har knappast använts, butikens etiketter sitter kvar på några, som en tyst vittnesbörd om ett bättre liv som aldrig riktigt tog sig. Varför skaffade hon dessa i det sena 40-talet? De verkar väl flotta för att höra hemma i ett arbetarhem på Herrhagen där man normalt drack snaps ur begagnade senapsglas, om man överhuvudtaget tog omvägen om att slå upp i glas.

Lämnar spår

Hur länge finns en människas spår finns kvar på jorden? Förr i tiden tog man hänsyn till vad tidigare generation skulle ha tyckt. Detta gällde förstås särskilt i det gamla bondesamhället, där arv och egendom stod på spel och ett giftermål i fel riktning kunde vara förödande. Min mor och hennes systrar refererade ofta till ”farsan”, alltså min morfar. Han omkom 1936 efter en trafikolycka i Deje, ändå var det som han fanns där i bakgrunden och gjorde sin vilja gällande, fast bara nästan.

Reliker

I en av linneskåpets lådor finns mamma Gurlis personliga tillhörigheter. De får flyttas till en annan låda, ett sentida relikskrin där man skönjer vaga konturer av en människas levnad och spår av tidigare generationer. Det är nycklar, ett par mors dagskort jag gjorde i småskolan, körkortet hon tog med stor möda 1959, diverse dokument. Det finns en bunt hoprullade papper där hon handskrivit som en slags dagbok från en resa i USA vi gjorde 1979. En del husgeråd använder vi hemma än idag. Det känns ansvarsfullt att bevara något, ett aktivt motstånd mot förgänglighet och tidens gång. Fast linneskåpet har åkt ut. Jag antar att de köpte det när de fick ordning och flyttade till Rudsvägen omkring 1945. 70 år är ingen dålig ålder för ett skåp.

  • Lars-Eric Sundin