2016-01-23 06:00

2016-01-23 08:43

Bröderna Bergqvist slog sig ner i Pärlälvsdalen

KRÖNIKA

Pärlälvsdalen ligger i Lappland fem mil väster om Jokkmokk. Man kan tro att namnet kommer av den sköna naturen i området, men det är den förr så rika förekomsten av sötvattensflodmusslor som lämnat namn åt älven som rinner genom dalen.

Pärlan är nu fridlyst och är en bidragande orsak till att älven räddats från kraftverksutbyggnad. Än i dag kommer man bara halvvägs in i dalen med bil, sedan är det fotvandring eller båttur som gäller. En tidig besökare från södra Sverige var Carl von Linné.

En stor del av dalen omfattas av två naturreservat, och en skogssameby finns i området. Området har sedan länge utnyttjats av samer för renbete, jakt och fiske. De så kallade skogslapparna var de tidigaste åretruntboende i dalen. Omkring 1800 började fler nybyggen anläggas, men först efter miljonstormen förändrades livet i den stilla dalen. Det var den 31 oktober 1897 som en häftig storm drabbade dalen och vräkte omkull omkring en miljon sågtimmerträd. I den övre delen av Pärlälvens dalgång, kring sjön Karats, rasade stormen som häftigast, och hela älvdalen mobiliserades i arbetet med att ta tillvara den fällda skogen. Det visade sig att den fåtaliga befolkningen inte räckte till, utan man nödgades ta hjälp av skogsarbetare från hela Norrbotten, så småningom också av västerbottningar, jämtar, finnar och hälsingar.

Från norra Värmland kom ett par bröder Bergqvist för att hjälpa till med uppröjningen. Vad de säkert inte visste då var att de skulle komma att bli kvar i dalen livet ut. Det var Limper-Jöns och Limper-Anders från torpet Berget (Bäri) öster om Brattmon. Jöns kom närmast från arbete i Jämtland och fick en sorts skogvaktartjänst i Pärlälvsdalen, medan broder Anders blev förman i flottningen av det tillvaratagna virket. Anders hade innan dess arbetat i Ringsaker i Norge från 1892, från 1896 i Orsa, sedan som byggnadssnickare till Malmberget och Porjus.

Det var ett – fram till dess – kringflackande liv för de arbetsvandrande bröderna, men i byn Luvos i Pärlälvsdalen slog de sig ner. Där gifte sig Jöns med Hans Petter Larssons dotter Maria och Anders med Marias syster Brita.

Redan 1899 började de händiga bröderna sätta upp ett hus vid Österigården i Luvos. Där bodde Jöns livet ut, medan Anders med fru flyttade in hos Britas föräldrar i det gamla huset på Österigården. Byggnadsverksamheten fortsatte och Anders familj bodde på några olika ställen till 1923. Då avled Jöns, och Anders familj flyttade in i Österigården, där de sedan blev. Jöns änka Maria bodde kvar med dem.

Anders, som var den som levde längst, avsatte flest spår i bygden. Han var en arbetsmyra som var verksam 16 timmar om dygnet och han hann skaffa en barnaskara på tio barn. Jöns och Maria var barnlösa, men det blev så att Anders och Britas son Helmer växte upp i deras hem.

På Österigården drev Anders handelsbod i det gamla huset. Han arbetade dessutom med jordbruk, i huvudsak boskapsskötsel, han kolade, han hade spånhyvel och ässja, han hade lastbil men främst var han snickare och uppförde en stor mängd byggnader. Bland annat var han med som timmerman och byggde Svenska Turistföreningens turiststation i Saltoluokta och snickrade möblerna som ännu finns kvar där. Möbler som han tillverkat finns för övrigt ännu i de flesta gårdarna i Luvos. Anders var också ålderman i hembyn och var den man vände sig till för att få hjälp med skrivelser. Ättlingar bor ännu kvar i området, där Anders levde till sin bortgång 1959.

Det var på 1880-talet som bröderna Bergkvist gav sig ut på sin livslånga arbetsvandring. Hemmet de lämnade var torpet Berget ett par kilometer öster om bebyggelsen på Brattmon. Stugan som är omkring 150 år står ännu kvar. Torpet röjdes upp omkring 1860 av brödernas föräldrar Limper-Anders Persson från Sysslebäck och hans hustru Ingegerd Jönsdotter, vilka senare lyckades friköpa det.

Av de sex barnen flyttade alltså två till Lappland, två till Amerika och en till Dalarna. Endast dottern Kerstin (ho Kerste på Bäri) blev kvar och tog 1899 över torpet tillsammans med maken Lars Olsson. Ur denna förbindelse kom två döttrar samt den välkände dialektforskaren Karl L:son Bergkvist, som efter föräldrarna blev ägare till Berget. Karl var den som tillsammans med Jacob Jacobsson skapade Dalbyordboken, ännu ansedd som förnämst av alla dialektordböcker.

Att den här krönikan fick just denna utformning är tack vare Berit Dalén, Karlstad, som jag träffade på bokmässan i Karlstad i höstas. Hon hade läst Dag Kihlbloms vackra och informativa bok ”Pärlälvsdalen – dess liv och natur” och i denna råkat på de två nordvärmländska bröderna. Som trogen krönikeläsare tipsade hon mig och detta var intressanta nyheter för mig. Det mesta i krönikan är lånat från boken.

Extra roligt var det att i andra källor hitta att Jöns och Anders var morbröder till Karl på Bäri, vars dialektordbok hållit mig sysselsatt hundratals timmar.

Så kan också en krönika bli till.

Pärlan är nu fridlyst och är en bidragande orsak till att älven räddats från kraftverksutbyggnad. Än i dag kommer man bara halvvägs in i dalen med bil, sedan är det fotvandring eller båttur som gäller. En tidig besökare från södra Sverige var Carl von Linné.

En stor del av dalen omfattas av två naturreservat, och en skogssameby finns i området. Området har sedan länge utnyttjats av samer för renbete, jakt och fiske. De så kallade skogslapparna var de tidigaste åretruntboende i dalen. Omkring 1800 började fler nybyggen anläggas, men först efter miljonstormen förändrades livet i den stilla dalen. Det var den 31 oktober 1897 som en häftig storm drabbade dalen och vräkte omkull omkring en miljon sågtimmerträd. I den övre delen av Pärlälvens dalgång, kring sjön Karats, rasade stormen som häftigast, och hela älvdalen mobiliserades i arbetet med att ta tillvara den fällda skogen. Det visade sig att den fåtaliga befolkningen inte räckte till, utan man nödgades ta hjälp av skogsarbetare från hela Norrbotten, så småningom också av västerbottningar, jämtar, finnar och hälsingar.

Från norra Värmland kom ett par bröder Bergqvist för att hjälpa till med uppröjningen. Vad de säkert inte visste då var att de skulle komma att bli kvar i dalen livet ut. Det var Limper-Jöns och Limper-Anders från torpet Berget (Bäri) öster om Brattmon. Jöns kom närmast från arbete i Jämtland och fick en sorts skogvaktartjänst i Pärlälvsdalen, medan broder Anders blev förman i flottningen av det tillvaratagna virket. Anders hade innan dess arbetat i Ringsaker i Norge från 1892, från 1896 i Orsa, sedan som byggnadssnickare till Malmberget och Porjus.

Det var ett – fram till dess – kringflackande liv för de arbetsvandrande bröderna, men i byn Luvos i Pärlälvsdalen slog de sig ner. Där gifte sig Jöns med Hans Petter Larssons dotter Maria och Anders med Marias syster Brita.

Redan 1899 började de händiga bröderna sätta upp ett hus vid Österigården i Luvos. Där bodde Jöns livet ut, medan Anders med fru flyttade in hos Britas föräldrar i det gamla huset på Österigården. Byggnadsverksamheten fortsatte och Anders familj bodde på några olika ställen till 1923. Då avled Jöns, och Anders familj flyttade in i Österigården, där de sedan blev. Jöns änka Maria bodde kvar med dem.

Anders, som var den som levde längst, avsatte flest spår i bygden. Han var en arbetsmyra som var verksam 16 timmar om dygnet och han hann skaffa en barnaskara på tio barn. Jöns och Maria var barnlösa, men det blev så att Anders och Britas son Helmer växte upp i deras hem.

På Österigården drev Anders handelsbod i det gamla huset. Han arbetade dessutom med jordbruk, i huvudsak boskapsskötsel, han kolade, han hade spånhyvel och ässja, han hade lastbil men främst var han snickare och uppförde en stor mängd byggnader. Bland annat var han med som timmerman och byggde Svenska Turistföreningens turiststation i Saltoluokta och snickrade möblerna som ännu finns kvar där. Möbler som han tillverkat finns för övrigt ännu i de flesta gårdarna i Luvos. Anders var också ålderman i hembyn och var den man vände sig till för att få hjälp med skrivelser. Ättlingar bor ännu kvar i området, där Anders levde till sin bortgång 1959.

Det var på 1880-talet som bröderna Bergkvist gav sig ut på sin livslånga arbetsvandring. Hemmet de lämnade var torpet Berget ett par kilometer öster om bebyggelsen på Brattmon. Stugan som är omkring 150 år står ännu kvar. Torpet röjdes upp omkring 1860 av brödernas föräldrar Limper-Anders Persson från Sysslebäck och hans hustru Ingegerd Jönsdotter, vilka senare lyckades friköpa det.

Av de sex barnen flyttade alltså två till Lappland, två till Amerika och en till Dalarna. Endast dottern Kerstin (ho Kerste på Bäri) blev kvar och tog 1899 över torpet tillsammans med maken Lars Olsson. Ur denna förbindelse kom två döttrar samt den välkände dialektforskaren Karl L:son Bergkvist, som efter föräldrarna blev ägare till Berget. Karl var den som tillsammans med Jacob Jacobsson skapade Dalbyordboken, ännu ansedd som förnämst av alla dialektordböcker.

Att den här krönikan fick just denna utformning är tack vare Berit Dalén, Karlstad, som jag träffade på bokmässan i Karlstad i höstas. Hon hade läst Dag Kihlbloms vackra och informativa bok ”Pärlälvsdalen – dess liv och natur” och i denna råkat på de två nordvärmländska bröderna. Som trogen krönikeläsare tipsade hon mig och detta var intressanta nyheter för mig. Det mesta i krönikan är lånat från boken.

Extra roligt var det att i andra källor hitta att Jöns och Anders var morbröder till Karl på Bäri, vars dialektordbok hållit mig sysselsatt hundratals timmar.

Så kan också en krönika bli till.

  • Torleif Styffe