2016-01-09 06:00

2016-01-09 06:00

Då var det svenskarna som emigrerade …

KRÖNIKA

I dessa tider går tankarna lätt tillbaka till den tid då mängder av svenskar sökte sig till Amerika för att få ett nytt och bättre liv. Och det är ingen evighet sedan.

De flesta av oss har släktingar i Amerika, stolta ättlingar till utvandrare från Fattigsverige. Ingen har skildrat detta skede bättre än Vilhelm Moberg i de fyra böckerna i hans utvandrarserie. Mobergs Småland och vårt Värmland var de två svenska landskap som hade de högsta utvandringstalen.

Genom sitt persongalleri visade Moberg olika skäl till att lämna fosterlandet och söka sig mot väster. Den viktigaste anledningen var fattigdom och svält. 1800-talet var ett århundrade då befolkningen i Sverige mer än fördubblades. Jordbruket var den dominerande näringen, men marken kunde inte försörja alla nya människor. En förklaring till den snabba befolkningsökningen gav Tegnér redan 1833: freden, potäterna och vaccinet.

Av någon anledning var folkökningen extremt stor i norra delen av Värmland. Mellan 1805 och toppnoteringen runt 1880 var ökningen 88,1 procent på den värmländska landsbygden, medan ökningen i norra delen av landskapet var 172,9 procent!

En räddning för många var det framväxande torpsystemet, som innebar att egendomslösa fick bygga en stuga och idka jordbruk på böndernas mark. Det blev förstås på mark som var mindre värdefull för bonden, ofta på hia’n (hedplatåerna vid bergsfoten) och där hyran betalades med arbete. Men inte heller detta var tillräckligt. Flyttning inom landet var lösningen för somliga, andra arbetsvandrade efter gammal modell, men allt fler lyssnade till lockropen från det stora landet i väster.

Att svälten var en viktig orsak till emigrationen ser man av att utvandringen fick en ordentlig skjuts efter missväxtår i Sverige. Men flera orsaker fanns.

De allt bättre kommunikationerna gjorde det lättare att komma över Atlanten och att dessutom ta sig västerut i Amerika. Där fanns också goda villkor för att skaffa ett eget jordområde att odla upp. Amerikabreven, där många utflyttade gav en glättad bild av det nya landet för att locka till sig släktingar och vänner, frestade åtskilliga. Många brev innehöll också betalda biljetter. Rädslan för värnplikten bidrog i någon mån till att en del gav sig iväg. Från många orter flydde man från religiöst förtryck, men i norra Värmland är något sådant inte känt. En och annan smet från sitt ansvar efter att ha gjort en flicka med barn och någon för att slippa avtjäna straff. Det var också allmänt känt att det i Amerika fanns stora möjligheter till ett framgångsrikt liv för den som var beredd att arbeta hårt. Dessa förutsättningar fanns inte på samma sätt i Sverige. Trots allt är det ingen tvekan om att det var fattigdomen som var den starkaste drivkraften.

Bortåt 50 000 svenskar utvandrade årligen under de största utvandringsåren på 1880-talet. Under perioden 1846–1930 flyttade nästan 1,3 miljoner svenskar till Amerika. Av dessa återvände var femte, medan det stora flertalet alltså blev kvar. Runt 1920 fanns nästan var femte svensk i Amerika! Bland dem som inte skaffade en jordplätt hamnade många i Chicago. Så många svenskar fanns en tid i staden att den då var den svensktätaste efter Stockholm. I staden Rockford några mil väster om Chicago var 40 procent av invånarna svenskamerikaner. Ännu längre mot väster på prärien sökte sig de som ville ha egen jordbruksmark. Flera av dessa förenades i familjeband med tyskar som ofta sökte sig till samma områden. Ett exempel är min farfars morbror som gifte sig med en tysk kvinna och blev far till fjorton barn i North Dakota.

Från Värmland emigrerade 89 353 personer åren 1851–1925, och det är det högsta tal som redovisats för något län. Men under hela 1850-talet, början av utvandringsepoken, förekom praktiskt taget ingen värmländsk utvandring alls – bortsett från de två nordliga Finnskogasocknarna! Där var utvandringen redan i gång – och fortsatte. Det har sagts att varannan person från norra Värmland utvandrade under andra halvan av 1800-talet.

Vad var det då som gjorde att den värmländska utvandringen tog sin början i den allra nordligaste delen av länet? Förutom att nöden förmodligen var större på finnskogen än i övriga delen av Värmland under de svåraste åren, är svaret närheten till Norge. Därifrån kom impulserna, först till finnskogen, därifrån vidare till Klarälvdalen. På 1850-talet var den norska utvandringen åtskilligt större än den svenska, som kom ifatt först på 1860-talet och från Norge började man dessutom flytta till Amerika redan på 1820-talet.

Den förste namngivna utvandraren från nordligaste Värmland till Nordamerika var 36-årige torparen Mattes Danielsson från Höljes med hustru Anna Mattsdotter och fyra barn. Året var 1850. Men redan 1846 ska en person från socknen via en annan församling ha flyttat till Bishop Hill med Erik Janssarnas sekt. Från Södra Finnskoga har den första flyttningen noterats 1852 och från Dalby först 1867. Den huvudsakliga

utvandringen gick över Kristiania (Oslo).

Utvandringen från Södra Finnskoga var större än från Norra Finnskoga under de tidiga utflyttningsåren 1851–80. Det gäller också flyttning till Norge. För åren 1840–95 var den totala utvandringen från Södra Finnskoga ungefär lika stor som från Dalby och Norra Finnskoga tillsammans.

Yngve Nilsson har tagit fram siffror för Amerikautvandringen åren 1866–1913: från Dalby 597, från Södra Finnskoga 777 och från Norra Finnskoga 636 personer. Han visar också att 1869 var det år då utvandringen från norra Värmland var som störst (efter nödåren 1867–68), även om utvandringen från just Dalby tog fart först mot slutet av 1880-talet. Där fanns bättre jordbruksmarker som kanske gjorde att man längre höll svälten stången. En senare stark utvandringsvåg kom på 1920-talet.

De flesta emigrerande nordvärmlänningarna bosatte sig i Minnesota eller Wisconsin.

Nordvärmland förlorade genom emigrationen en stor del av sin unga starka befolkning, som så väl hade behövts hemma. Men det finns också exempel på att även åldringar åkte till Amerika. Medelåldern var något över 20 år.

I den femtedel av utvandrarna som återvände till Sverige fanns den Dalbyfödde arkitekten Lars Bäckvall. Efter att redan ha gjort sig ett namn i branschen i Stockholm avreste han till Chicago 1891 för att studera vidare och samtidigt arbeta. Året därpå kom hustru och barn efter. Han blev kvar där i tre år, bland annat under den pampiga världsutställningen 1893, och hann med att utföra åtskilliga ritningar till nybyggnationer och omändringar. Han återvände till Stockholm 1894 med avsikten att sedan fara tillbaka till Chicago, men ett frestande erbjudande om en anställning i Stockholm fick honom att ändra planerna. Hustrun, som drev pensionat i Chicago, fick avhända sig detta och följa efter.

 

Svar på genmäle

Beträffande Ann-Katrin Järåsens synpunkter på min årskrönika vill jag bara hänvisa tillbaka till krönikan och överlåter tolkningar till läsaren. Beklagligtvis föll citationstecknen runt ordet ”fått” bort i krönikan i trycket. /T.S.

De flesta av oss har släktingar i Amerika, stolta ättlingar till utvandrare från Fattigsverige. Ingen har skildrat detta skede bättre än Vilhelm Moberg i de fyra böckerna i hans utvandrarserie. Mobergs Småland och vårt Värmland var de två svenska landskap som hade de högsta utvandringstalen.

Genom sitt persongalleri visade Moberg olika skäl till att lämna fosterlandet och söka sig mot väster. Den viktigaste anledningen var fattigdom och svält. 1800-talet var ett århundrade då befolkningen i Sverige mer än fördubblades. Jordbruket var den dominerande näringen, men marken kunde inte försörja alla nya människor. En förklaring till den snabba befolkningsökningen gav Tegnér redan 1833: freden, potäterna och vaccinet.

Av någon anledning var folkökningen extremt stor i norra delen av Värmland. Mellan 1805 och toppnoteringen runt 1880 var ökningen 88,1 procent på den värmländska landsbygden, medan ökningen i norra delen av landskapet var 172,9 procent!

En räddning för många var det framväxande torpsystemet, som innebar att egendomslösa fick bygga en stuga och idka jordbruk på böndernas mark. Det blev förstås på mark som var mindre värdefull för bonden, ofta på hia’n (hedplatåerna vid bergsfoten) och där hyran betalades med arbete. Men inte heller detta var tillräckligt. Flyttning inom landet var lösningen för somliga, andra arbetsvandrade efter gammal modell, men allt fler lyssnade till lockropen från det stora landet i väster.

Att svälten var en viktig orsak till emigrationen ser man av att utvandringen fick en ordentlig skjuts efter missväxtår i Sverige. Men flera orsaker fanns.

De allt bättre kommunikationerna gjorde det lättare att komma över Atlanten och att dessutom ta sig västerut i Amerika. Där fanns också goda villkor för att skaffa ett eget jordområde att odla upp. Amerikabreven, där många utflyttade gav en glättad bild av det nya landet för att locka till sig släktingar och vänner, frestade åtskilliga. Många brev innehöll också betalda biljetter. Rädslan för värnplikten bidrog i någon mån till att en del gav sig iväg. Från många orter flydde man från religiöst förtryck, men i norra Värmland är något sådant inte känt. En och annan smet från sitt ansvar efter att ha gjort en flicka med barn och någon för att slippa avtjäna straff. Det var också allmänt känt att det i Amerika fanns stora möjligheter till ett framgångsrikt liv för den som var beredd att arbeta hårt. Dessa förutsättningar fanns inte på samma sätt i Sverige. Trots allt är det ingen tvekan om att det var fattigdomen som var den starkaste drivkraften.

Bortåt 50 000 svenskar utvandrade årligen under de största utvandringsåren på 1880-talet. Under perioden 1846–1930 flyttade nästan 1,3 miljoner svenskar till Amerika. Av dessa återvände var femte, medan det stora flertalet alltså blev kvar. Runt 1920 fanns nästan var femte svensk i Amerika! Bland dem som inte skaffade en jordplätt hamnade många i Chicago. Så många svenskar fanns en tid i staden att den då var den svensktätaste efter Stockholm. I staden Rockford några mil väster om Chicago var 40 procent av invånarna svenskamerikaner. Ännu längre mot väster på prärien sökte sig de som ville ha egen jordbruksmark. Flera av dessa förenades i familjeband med tyskar som ofta sökte sig till samma områden. Ett exempel är min farfars morbror som gifte sig med en tysk kvinna och blev far till fjorton barn i North Dakota.

Från Värmland emigrerade 89 353 personer åren 1851–1925, och det är det högsta tal som redovisats för något län. Men under hela 1850-talet, början av utvandringsepoken, förekom praktiskt taget ingen värmländsk utvandring alls – bortsett från de två nordliga Finnskogasocknarna! Där var utvandringen redan i gång – och fortsatte. Det har sagts att varannan person från norra Värmland utvandrade under andra halvan av 1800-talet.

Vad var det då som gjorde att den värmländska utvandringen tog sin början i den allra nordligaste delen av länet? Förutom att nöden förmodligen var större på finnskogen än i övriga delen av Värmland under de svåraste åren, är svaret närheten till Norge. Därifrån kom impulserna, först till finnskogen, därifrån vidare till Klarälvdalen. På 1850-talet var den norska utvandringen åtskilligt större än den svenska, som kom ifatt först på 1860-talet och från Norge började man dessutom flytta till Amerika redan på 1820-talet.

Den förste namngivna utvandraren från nordligaste Värmland till Nordamerika var 36-årige torparen Mattes Danielsson från Höljes med hustru Anna Mattsdotter och fyra barn. Året var 1850. Men redan 1846 ska en person från socknen via en annan församling ha flyttat till Bishop Hill med Erik Janssarnas sekt. Från Södra Finnskoga har den första flyttningen noterats 1852 och från Dalby först 1867. Den huvudsakliga

utvandringen gick över Kristiania (Oslo).

Utvandringen från Södra Finnskoga var större än från Norra Finnskoga under de tidiga utflyttningsåren 1851–80. Det gäller också flyttning till Norge. För åren 1840–95 var den totala utvandringen från Södra Finnskoga ungefär lika stor som från Dalby och Norra Finnskoga tillsammans.

Yngve Nilsson har tagit fram siffror för Amerikautvandringen åren 1866–1913: från Dalby 597, från Södra Finnskoga 777 och från Norra Finnskoga 636 personer. Han visar också att 1869 var det år då utvandringen från norra Värmland var som störst (efter nödåren 1867–68), även om utvandringen från just Dalby tog fart först mot slutet av 1880-talet. Där fanns bättre jordbruksmarker som kanske gjorde att man längre höll svälten stången. En senare stark utvandringsvåg kom på 1920-talet.

De flesta emigrerande nordvärmlänningarna bosatte sig i Minnesota eller Wisconsin.

Nordvärmland förlorade genom emigrationen en stor del av sin unga starka befolkning, som så väl hade behövts hemma. Men det finns också exempel på att även åldringar åkte till Amerika. Medelåldern var något över 20 år.

I den femtedel av utvandrarna som återvände till Sverige fanns den Dalbyfödde arkitekten Lars Bäckvall. Efter att redan ha gjort sig ett namn i branschen i Stockholm avreste han till Chicago 1891 för att studera vidare och samtidigt arbeta. Året därpå kom hustru och barn efter. Han blev kvar där i tre år, bland annat under den pampiga världsutställningen 1893, och hann med att utföra åtskilliga ritningar till nybyggnationer och omändringar. Han återvände till Stockholm 1894 med avsikten att sedan fara tillbaka till Chicago, men ett frestande erbjudande om en anställning i Stockholm fick honom att ändra planerna. Hustrun, som drev pensionat i Chicago, fick avhända sig detta och följa efter.

 

Svar på genmäle

Beträffande Ann-Katrin Järåsens synpunkter på min årskrönika vill jag bara hänvisa tillbaka till krönikan och överlåter tolkningar till läsaren. Beklagligtvis föll citationstecknen runt ordet ”fått” bort i krönikan i trycket. /T.S.

  • Torleif Styffe