2015-12-19 06:00

2015-12-19 06:00

Svärdet som bröts

KARLSTAD. ETT OMDEBATTERAT MONUMENT

Statyn på Stora torget i Karlstad anses av många vara ful. Som hos många verkliga människor finns skönheten under skalet.

Under Napoleonkrigen 1814 tvingades Norge in i en union med Sverige. Norge var självständigt och de två länderna var likställda, i alla fall enligt norsk syn, fast den svenske kungen var dessutom norsk kung. Det fanns slitningar under hela unionstiden mellan de båda folken. Det fanns inte några samhällsfunktioner gemensamt utom utrikesförvaltningen som styrdes från Stockholm. Det var till svenska konsulat jorden runt som de talrika norska sjömännen fick vända sig vid behov, vilket ogillades i Norge och blev en av stridsfrågorna när norrmännen ville lösgöras från unionen. Det norska Stortinget förklarade i juni 1905 att Oscar II inte längre kunde verka som norsk kung och att unionen därmed upphört. Den svenska reaktionen blev häftig.

Kriget nära

I september 1905 förhandlade de norska och svenska regeringarna för att söka lösning på krisen. Under tiden mobiliserade Norge och på båda sidor gränsen förberedde man krig. Förhandlingarna fördes på Frimurarelogen i Karlstad, staden låg passande mitt emellan Stockholm och Oslo.

Det blev komplicerade förhandlingar och vapenskramlet vid gränsen allt högre. Slutligen lyckades man enas i slutet av september 1905 och faran avvärjdes, detta i en tid när sådana konflikter i Europa oftast ledde till öppet krig. Strider hade kunnat bli en otrevlig historia, vapentekniken hade utvecklats starkt 1905, medan taktik och stridsledning var efterblivet. Konsekvenserna blev tydliga tio år senare på västfronten. Hur ödesdigert hade inte ett krig den gången mellan två närstående folk kunnat bli.

Stortinget i Oslo valde den danske prinsen Carl till regent. Han blev norsk kung under namnet Haakon VII.

På flykt

I april 1940 flydde kung Haakon och den norska regeringen, jagade av tyska fallskärmstrupper norrut genom Norge. I Nybergssund i Trysil hade de med en hårsmån undkommit tyska flygangrepp. Man planerade att söka husrum i svenska Storlien för att vila ut innan fortsatt flykt till Nordnorge. Då Haakon var norsk general i uniform tilläts han inte övernatta på svensk mark, formellt skulle han då blivit internerad i det neutrala Sverige. Det fyrkantiga bemötandet, vilket borde ha kunnat lösas smidigare, glömdes inte av Haakon. Han satte aldrig mer sin fot på svensk mark, så när statyn i Karlstad skulle invigas 1955 var det kronprins Olav som fick resa och tillsammans med Gustav VI Adolf förrätta invigningen.

Blandade känslor

Jag minns när jag som liten pojke var med till torget. Vi bodde då ett år i Lennartsfors och var endast sporadiskt i Karlstad. Ett högt plank omgav platsen där statyn skulle stå. Vi kikade in i springorna men jag var för liten för att förstå sammanhanget. När vi flyttade hem igen stod det en staty på torget.

Skulptören Ivar Johnsson skapade monumentet. Det visar en kraftfull kvinnogestalt som trampar på ett soldathuvud och bryter ofredens svärd över huvudet. Till monumentet hör två granitfigurer utanför Frimurarelogen som håller i Sveriges och Norges riksvapen.

Statyn invigdes 23 september 1955. Den blev omdebatterad, det var en brytningstid för formspråket i offentlig konst, där det mer abstrakta trängde sig på och fredsgudinnan kändes av somliga lite föråldrad i sin utformning. Så här återger då åttaåriga Anne Lidén sitt intryck när täckelset föll: ...till min stora förskräckelse fick jag se mörka ormar som slingrade sig, ett grinande ansikte, ett uppspärrat gap med vassa tänder och tomma stirrande ögonhålor under en krigarhjälm och därovan en stor fot. Jag skrek av skräck och i mitt minne ekade mitt skrik över hela Karlstad torg och ut över Klarälven.

Inre skönhet

Jag känner igen lite av Anne Lidéns intryck när jag först såg statyn, fast jag inte skrek på torget, i varje fall inte då. Nu tycker jag statyn är fin. Bryter triumferande svärdet, symboliken sitter som en smäck. Och hennes yttre skäms inte för sig, en slank och smidig kvinna, helt utan gäddhäng, enkelt klädd, en verklig prydnad i gudinnebranschen. Man kan jämföra med hennes kusin Liberty, frihetsgudinnan utanför New York med sin stora näsa, trumpna min, skrynkliga klädnad och småkryp i diademet. Fast hos båda gudinnorna finns förstås den verkliga skönheten i deras inre. Fred och frihet.

 

 

 

 

 

 

 

Under Napoleonkrigen 1814 tvingades Norge in i en union med Sverige. Norge var självständigt och de två länderna var likställda, i alla fall enligt norsk syn, fast den svenske kungen var dessutom norsk kung. Det fanns slitningar under hela unionstiden mellan de båda folken. Det fanns inte några samhällsfunktioner gemensamt utom utrikesförvaltningen som styrdes från Stockholm. Det var till svenska konsulat jorden runt som de talrika norska sjömännen fick vända sig vid behov, vilket ogillades i Norge och blev en av stridsfrågorna när norrmännen ville lösgöras från unionen. Det norska Stortinget förklarade i juni 1905 att Oscar II inte längre kunde verka som norsk kung och att unionen därmed upphört. Den svenska reaktionen blev häftig.

Kriget nära

I september 1905 förhandlade de norska och svenska regeringarna för att söka lösning på krisen. Under tiden mobiliserade Norge och på båda sidor gränsen förberedde man krig. Förhandlingarna fördes på Frimurarelogen i Karlstad, staden låg passande mitt emellan Stockholm och Oslo.

Det blev komplicerade förhandlingar och vapenskramlet vid gränsen allt högre. Slutligen lyckades man enas i slutet av september 1905 och faran avvärjdes, detta i en tid när sådana konflikter i Europa oftast ledde till öppet krig. Strider hade kunnat bli en otrevlig historia, vapentekniken hade utvecklats starkt 1905, medan taktik och stridsledning var efterblivet. Konsekvenserna blev tydliga tio år senare på västfronten. Hur ödesdigert hade inte ett krig den gången mellan två närstående folk kunnat bli.

Stortinget i Oslo valde den danske prinsen Carl till regent. Han blev norsk kung under namnet Haakon VII.

På flykt

I april 1940 flydde kung Haakon och den norska regeringen, jagade av tyska fallskärmstrupper norrut genom Norge. I Nybergssund i Trysil hade de med en hårsmån undkommit tyska flygangrepp. Man planerade att söka husrum i svenska Storlien för att vila ut innan fortsatt flykt till Nordnorge. Då Haakon var norsk general i uniform tilläts han inte övernatta på svensk mark, formellt skulle han då blivit internerad i det neutrala Sverige. Det fyrkantiga bemötandet, vilket borde ha kunnat lösas smidigare, glömdes inte av Haakon. Han satte aldrig mer sin fot på svensk mark, så när statyn i Karlstad skulle invigas 1955 var det kronprins Olav som fick resa och tillsammans med Gustav VI Adolf förrätta invigningen.

Blandade känslor

Jag minns när jag som liten pojke var med till torget. Vi bodde då ett år i Lennartsfors och var endast sporadiskt i Karlstad. Ett högt plank omgav platsen där statyn skulle stå. Vi kikade in i springorna men jag var för liten för att förstå sammanhanget. När vi flyttade hem igen stod det en staty på torget.

Skulptören Ivar Johnsson skapade monumentet. Det visar en kraftfull kvinnogestalt som trampar på ett soldathuvud och bryter ofredens svärd över huvudet. Till monumentet hör två granitfigurer utanför Frimurarelogen som håller i Sveriges och Norges riksvapen.

Statyn invigdes 23 september 1955. Den blev omdebatterad, det var en brytningstid för formspråket i offentlig konst, där det mer abstrakta trängde sig på och fredsgudinnan kändes av somliga lite föråldrad i sin utformning. Så här återger då åttaåriga Anne Lidén sitt intryck när täckelset föll: ...till min stora förskräckelse fick jag se mörka ormar som slingrade sig, ett grinande ansikte, ett uppspärrat gap med vassa tänder och tomma stirrande ögonhålor under en krigarhjälm och därovan en stor fot. Jag skrek av skräck och i mitt minne ekade mitt skrik över hela Karlstad torg och ut över Klarälven.

Inre skönhet

Jag känner igen lite av Anne Lidéns intryck när jag först såg statyn, fast jag inte skrek på torget, i varje fall inte då. Nu tycker jag statyn är fin. Bryter triumferande svärdet, symboliken sitter som en smäck. Och hennes yttre skäms inte för sig, en slank och smidig kvinna, helt utan gäddhäng, enkelt klädd, en verklig prydnad i gudinnebranschen. Man kan jämföra med hennes kusin Liberty, frihetsgudinnan utanför New York med sin stora näsa, trumpna min, skrynkliga klädnad och småkryp i diademet. Fast hos båda gudinnorna finns förstås den verkliga skönheten i deras inre. Fred och frihet.

 

 

 

 

 

 

 

  • Lars-Eric Sundin