2017-04-21 08:16

2017-04-21 08:16

Tredje söndagen i påsktiden – Den gode herden

TANKAR INFÖR HELGEN LAILA ANDRÉN, DIAKON I STENEBY PASTORAT

Många gånger har jag varit i lågstadiets skolklasser och berättat om den gode Herden och det förlorade fåret. Eleverna har dramatiserat och vi har pratat om vad detta kan säga oss idag. Vem är den gode herden idag? Ska vi bry oss om att vi förlorar någon? Hur ska vi vara mot varandra?

Barnen vet så väl hur det ska fungera och hur vi ska vara mot varandra och allas lika värde. Men någon stans där på vägen in i vuxenlivet händer det något med oss som vardagens herdar.


Från Jesu tid finns bilden av det förlorade fåret som lyfts upp och bärs hem, Herden som ger sitt liv för sina får. Men herdelivet var ett hårt och smutsigt liv och de ansågs ofta för orena, vilket innebar att han inte var välkommen in i trons finrum. Och där står han den gode Herden, som delar sitt liv med de utstötta, hånade, ensamma och missförstådda. Som tar människor i försvar mot dem som tror sig ha rätt att döma.

Idag då? Bryr vi oss? Hur är vi mot varandra? Är vi får utan herde? Varför ingriper inte Gud?

Jag tror att det görs mycket men det sker ofta omärkbart, som ordspråket säger: ”Det stora sker i det tysta”. Ibland försöker vi intala oss att vi inte kan påverka ”de spontana livsyttringarna”. Jo, vi kan påverka dem! Vi kan hejda dem! Motarbeta dem! Bevis på detta fick vi uppleva när terrorattacken hände i Stockholm.

Vi blev ett med kärleken genom manifestationer runt om i vårt land. Varje dag upprätthålls liv, omsorg sker i arbeten och utanför arbeten. Utan att fråga efter ditt tack kör busschauffören tidiga turen med bussen. Förskolepersonalen tar emot det gråtande barnet i sin famn. Kyrkogårdsarbetaren avbryter sitt arbete för att prata med den sörjande.


Som kristna har vi att närma oss vår nästa, oavsett vem hen är eller hur lortig, just hen är. Att ge kraft och mod att våga lyssna efter herdens röst och våga tro på att Gud, när hen nalkas honom, inte vänder i avsky för lorten, utan böjer sig ner och borstar bort det värsta och börjar vandringen hemåt igen. Kristus är intresserad av att få låta varje människas verkliga jag, bli synligt.

Många gånger har jag varit i lågstadiets skolklasser och berättat om den gode Herden och det förlorade fåret. Eleverna har dramatiserat och vi har pratat om vad detta kan säga oss idag. Vem är den gode herden idag? Ska vi bry oss om att vi förlorar någon? Hur ska vi vara mot varandra?

Barnen vet så väl hur det ska fungera och hur vi ska vara mot varandra och allas lika värde. Men någon stans där på vägen in i vuxenlivet händer det något med oss som vardagens herdar.


Från Jesu tid finns bilden av det förlorade fåret som lyfts upp och bärs hem, Herden som ger sitt liv för sina får. Men herdelivet var ett hårt och smutsigt liv och de ansågs ofta för orena, vilket innebar att han inte var välkommen in i trons finrum. Och där står han den gode Herden, som delar sitt liv med de utstötta, hånade, ensamma och missförstådda. Som tar människor i försvar mot dem som tror sig ha rätt att döma.

Idag då? Bryr vi oss? Hur är vi mot varandra? Är vi får utan herde? Varför ingriper inte Gud?

Jag tror att det görs mycket men det sker ofta omärkbart, som ordspråket säger: ”Det stora sker i det tysta”. Ibland försöker vi intala oss att vi inte kan påverka ”de spontana livsyttringarna”. Jo, vi kan påverka dem! Vi kan hejda dem! Motarbeta dem! Bevis på detta fick vi uppleva när terrorattacken hände i Stockholm.

Vi blev ett med kärleken genom manifestationer runt om i vårt land. Varje dag upprätthålls liv, omsorg sker i arbeten och utanför arbeten. Utan att fråga efter ditt tack kör busschauffören tidiga turen med bussen. Förskolepersonalen tar emot det gråtande barnet i sin famn. Kyrkogårdsarbetaren avbryter sitt arbete för att prata med den sörjande.


Som kristna har vi att närma oss vår nästa, oavsett vem hen är eller hur lortig, just hen är. Att ge kraft och mod att våga lyssna efter herdens röst och våga tro på att Gud, när hen nalkas honom, inte vänder i avsky för lorten, utan böjer sig ner och borstar bort det värsta och börjar vandringen hemåt igen. Kristus är intresserad av att få låta varje människas verkliga jag, bli synligt.