2017-02-24 08:26

2017-02-24 08:26

Kärlekens väg! – smärtornas väg?

TANKAR INFÖR HELGEN INGA-LENA DAHL LARSSON, DIAKON

Rubriken för fastlagssöndagen är kärlekens väg. Kärlekens? Borde inte rubriken vara smärtornas väg?

Evangelietexten från Markus 10:e kapitel handlar om när Jesus och lärjungarna går upp till Jerusalem ”i heliga fastetider”. Jesus berättar att han snart kommer att överlämnas åt översteprästerna; bespottas, pryglas och dö. Och efter tre dagar uppstå igen. Lärjungarna kände bävan och rädsla står det i texten. Undra på det! Det låg nog inte så lite oro i luften. Två gånger tidigare har Jesus försökt att berätta för sina vänner om det som väntar honom av lidande och död, men de har inte förstått och – står det på ett ställe – inte heller vågat fråga. Jag tror inte att de förstod eller vågade fråga den här gången heller. För är det överhuvudtaget möjligt att någonsin ta in ett besked om att någon som står mig väldigt nära och betyder allt för mig snart ska dö? Jag vågar inte fråga för jag är så in i märgen rädd för svaret. Det gör för ont. Men om jag får tid att vänja mig vid det svåra?

Är det därför vi har fastetiden? För att i någon mån få lite respit och vänja oss vid det som väntar? Förbereda oss.

Än är vi inte där. I påskens dramatik. Men vi är på väg. Och Jesus går först, står det i texten. Vad gör den som går först? Jo, visar vägen! Vilken väg är det som Jesus vill att du och jag ska gå?

I psalm 738 i Svenska kyrkans psalmbok finner jag svaret formulerad som en bön:

 

Herre, du vandrar försoningens väg,

själv både flykting och fredlös.

Smärtornas gata med hetta och damm

drev dig din kärlek att gå.

Visa oss vägen, försoningens Herre.

Ge oss nu viljan att gå den.

 

Herre, du visar oss frihetens väg.

Fri är blott den som kan tjäna,

den som av kärlek kan glömma sig själv,

den som fått mycket förlåtet.

Visa oss vägen, du frihetens Herre.

Ge oss nu viljan att gå den.

 

Herre, du vandrar gemenskapens väg.

Lär oss att gå över gränser.

Kunskap och sanning och omsorg och rätt

får vi som syskon nu dela.

Visa oss vägen, gemenskapens Herre.

Ge oss nu viljan att gå den.

 

Och jag förstår att kärlek utan smärta finns inte. Min bön blir att du och jag skulle göra orden ovan till våra. Ja, att hela mänskligheten skulle göra det. Vilken kärlekens revolution skulle vi då inte åstadkomma! Gud välsigne dig i heliga fastetider!

Evangelietexten från Markus 10:e kapitel handlar om när Jesus och lärjungarna går upp till Jerusalem ”i heliga fastetider”. Jesus berättar att han snart kommer att överlämnas åt översteprästerna; bespottas, pryglas och dö. Och efter tre dagar uppstå igen. Lärjungarna kände bävan och rädsla står det i texten. Undra på det! Det låg nog inte så lite oro i luften. Två gånger tidigare har Jesus försökt att berätta för sina vänner om det som väntar honom av lidande och död, men de har inte förstått och – står det på ett ställe – inte heller vågat fråga. Jag tror inte att de förstod eller vågade fråga den här gången heller. För är det överhuvudtaget möjligt att någonsin ta in ett besked om att någon som står mig väldigt nära och betyder allt för mig snart ska dö? Jag vågar inte fråga för jag är så in i märgen rädd för svaret. Det gör för ont. Men om jag får tid att vänja mig vid det svåra?

Är det därför vi har fastetiden? För att i någon mån få lite respit och vänja oss vid det som väntar? Förbereda oss.

Än är vi inte där. I påskens dramatik. Men vi är på väg. Och Jesus går först, står det i texten. Vad gör den som går först? Jo, visar vägen! Vilken väg är det som Jesus vill att du och jag ska gå?

I psalm 738 i Svenska kyrkans psalmbok finner jag svaret formulerad som en bön:

 

Herre, du vandrar försoningens väg,

själv både flykting och fredlös.

Smärtornas gata med hetta och damm

drev dig din kärlek att gå.

Visa oss vägen, försoningens Herre.

Ge oss nu viljan att gå den.

 

Herre, du visar oss frihetens väg.

Fri är blott den som kan tjäna,

den som av kärlek kan glömma sig själv,

den som fått mycket förlåtet.

Visa oss vägen, du frihetens Herre.

Ge oss nu viljan att gå den.

 

Herre, du vandrar gemenskapens väg.

Lär oss att gå över gränser.

Kunskap och sanning och omsorg och rätt

får vi som syskon nu dela.

Visa oss vägen, gemenskapens Herre.

Ge oss nu viljan att gå den.

 

Och jag förstår att kärlek utan smärta finns inte. Min bön blir att du och jag skulle göra orden ovan till våra. Ja, att hela mänskligheten skulle göra det. Vilken kärlekens revolution skulle vi då inte åstadkomma! Gud välsigne dig i heliga fastetider!