2016-06-15 08:37

2016-06-15 08:37

Målet hägrar i horisonten

BENGTSFORS: Emma Petzäll har sega rötter

Drömmen har alltid varit att stå på scen, att få sjunga och dansa. I dag är hon många steg närmare sin dröm, men det fattas ändå en liten bit – att få stå längst fram.

Emma Petzäll växte upp i Bäckefors. Pappa är politiker och hade en gång hälsokostaffär i Bengtsfors, mamma är sjukgymnast. Musiken kom in tidigt i hennes liv.

– Mamma satte oss, mig och mina bröder, i suzukiskolan när jag var fyra år. Så stod jag där med min pappfiol och gned, säger hon samtidigt som hon visar med armar och händer.

Ett drag som är återkommande hela intervjun ska det visa sig. Det mesta hon berättar förstärker hon med ibland yviga och teatrala, ibland mer återhållsamma, rörelser för att illustrera det hon berättar.

Intresset för fiol var däremot svalt och fiolen byttes efter ett tag ut mot piano och hon började ta sånglektioner. Inte långt därefter gjorde dansen entré i hennes liv och som elvaåring stod hon på Säffleoperans scen för första gången.

En scen hon skulle återkomma till genom åren.

Flyttade hemifrån

Som sextonåring lämnade hon Bäckefors, för gott skulle det visa sig, och flyttade till Åmål. Tre år på musikestetisk linje på Karlbergsgymnasiet följdes av två års musikstudier i Ljungskile och två år i Skurup.

– Det fanns bara tre inriktningar att välja mellan om man ville plugga musik i Ljungskile – jazz, musikal och klassiskt. Jag valde jazz.

Jazz var kanske inte den genre hon hamnade i naturligt då, säger hon, och åren på Skurup präglades främst av olust och prestationskrav.

– Jag sökte mer av prestige och hade en föreställning om hur det skulle vara i stället för att bara göra det jag blev lycklig av. I dag älskar jag att sjunga jazz.

Sedan blev det några vilda år i Köpenhamn.

– Det var ett tufft liv där jag ställde höga krav på mig själv med mycket sena nätter och mycket alkohol.

Musiken fanns med hela tiden, antingen som soloartist eller som sångerska i ett band, och åren i Köpenhamn handlade även mycket om att experimentera, att leka med musiken och att inte låsa sig i ett fack.

En ”käftsmäll”

I dag är hon 29 år. Efter ett halvår i Indien, med mycket yoga och meditation, flyttade hon för drygt ett år sedan tillbaka till Dalsland och Bengtsfors. Det var en ”käftsmäll”, berättar hon.

– Det var som att verkligheten var en illusion när jag var där borta, att vardagen inte fanns. Men det gör den. Då fick jag chilla ett tag och fundera på vad jag hade gjort de här åren och vad jag skulle göra nu.

Det tog ett halvår. Sedan började lusten att sjunga vakna till liv igen – och så var bollen åter i rullning.

Målet har under alla år varit att kunna försörja sig på musiken, och hon är på god väg. I höstas stod hon åter på Säffleoperans scen i uppsättningen av The Producers. Vintern och våren har hon ägnat åt att turnera i USA och Sydamerika.

– En kompis hade tipsat om mig. Jag fick jobbet på stående fot, typ, säger hon om det senaste jobbet som bakgrundssångerska i Arrival from Sweden – the music of Abba.

Ett jobb som passar henne bra. Det är ett återkommande gig som ger en någorlunda regelbunden inkomst, men också lediga stunder till att vara spontan.

– Det är en start, en bra start till och med.

Stå längst fram

Än så länge står hon bakom huvudpersonerna, vilket hon på intet sätt ogillar, ”då får jag 'nörda' hur mycket jag vill”, men det finns en dröm om att få stå i centrum. Om att få spela egen musik också.

– Helst vill jag kombinera det, sjunga egen musik och sjunga med Arrival.

Skrivandet hamnar dock lite i baksätet just nu. Dessutom vill hon hitta en musikpartner som det klickar med.

Under tiden ramlar gigen in. Ett inhopp på en Stenafärja och i sommar väntar ännu en turné med Arrival.

De vilda åren har hon lagt bakom sig, i dag har hon landat i vem hon är och vad hon vill.

– Det är okej att ha idéer och att vara passionerad, och ibland ramlar jag tillbaka i mitt gamla mönster, men det handlar om att komma ihåg och att reflektera över hur jag reagerar. Att reflektera över hur jag vill leva.

Emma Petzäll växte upp i Bäckefors. Pappa är politiker och hade en gång hälsokostaffär i Bengtsfors, mamma är sjukgymnast. Musiken kom in tidigt i hennes liv.

– Mamma satte oss, mig och mina bröder, i suzukiskolan när jag var fyra år. Så stod jag där med min pappfiol och gned, säger hon samtidigt som hon visar med armar och händer.

Ett drag som är återkommande hela intervjun ska det visa sig. Det mesta hon berättar förstärker hon med ibland yviga och teatrala, ibland mer återhållsamma, rörelser för att illustrera det hon berättar.

Intresset för fiol var däremot svalt och fiolen byttes efter ett tag ut mot piano och hon började ta sånglektioner. Inte långt därefter gjorde dansen entré i hennes liv och som elvaåring stod hon på Säffleoperans scen för första gången.

En scen hon skulle återkomma till genom åren.

Flyttade hemifrån

Som sextonåring lämnade hon Bäckefors, för gott skulle det visa sig, och flyttade till Åmål. Tre år på musikestetisk linje på Karlbergsgymnasiet följdes av två års musikstudier i Ljungskile och två år i Skurup.

– Det fanns bara tre inriktningar att välja mellan om man ville plugga musik i Ljungskile – jazz, musikal och klassiskt. Jag valde jazz.

Jazz var kanske inte den genre hon hamnade i naturligt då, säger hon, och åren på Skurup präglades främst av olust och prestationskrav.

– Jag sökte mer av prestige och hade en föreställning om hur det skulle vara i stället för att bara göra det jag blev lycklig av. I dag älskar jag att sjunga jazz.

Sedan blev det några vilda år i Köpenhamn.

– Det var ett tufft liv där jag ställde höga krav på mig själv med mycket sena nätter och mycket alkohol.

Musiken fanns med hela tiden, antingen som soloartist eller som sångerska i ett band, och åren i Köpenhamn handlade även mycket om att experimentera, att leka med musiken och att inte låsa sig i ett fack.

En ”käftsmäll”

I dag är hon 29 år. Efter ett halvår i Indien, med mycket yoga och meditation, flyttade hon för drygt ett år sedan tillbaka till Dalsland och Bengtsfors. Det var en ”käftsmäll”, berättar hon.

– Det var som att verkligheten var en illusion när jag var där borta, att vardagen inte fanns. Men det gör den. Då fick jag chilla ett tag och fundera på vad jag hade gjort de här åren och vad jag skulle göra nu.

Det tog ett halvår. Sedan började lusten att sjunga vakna till liv igen – och så var bollen åter i rullning.

Målet har under alla år varit att kunna försörja sig på musiken, och hon är på god väg. I höstas stod hon åter på Säffleoperans scen i uppsättningen av The Producers. Vintern och våren har hon ägnat åt att turnera i USA och Sydamerika.

– En kompis hade tipsat om mig. Jag fick jobbet på stående fot, typ, säger hon om det senaste jobbet som bakgrundssångerska i Arrival from Sweden – the music of Abba.

Ett jobb som passar henne bra. Det är ett återkommande gig som ger en någorlunda regelbunden inkomst, men också lediga stunder till att vara spontan.

– Det är en start, en bra start till och med.

Stå längst fram

Än så länge står hon bakom huvudpersonerna, vilket hon på intet sätt ogillar, ”då får jag 'nörda' hur mycket jag vill”, men det finns en dröm om att få stå i centrum. Om att få spela egen musik också.

– Helst vill jag kombinera det, sjunga egen musik och sjunga med Arrival.

Skrivandet hamnar dock lite i baksätet just nu. Dessutom vill hon hitta en musikpartner som det klickar med.

Under tiden ramlar gigen in. Ett inhopp på en Stenafärja och i sommar väntar ännu en turné med Arrival.

De vilda åren har hon lagt bakom sig, i dag har hon landat i vem hon är och vad hon vill.

– Det är okej att ha idéer och att vara passionerad, och ibland ramlar jag tillbaka i mitt gamla mönster, men det handlar om att komma ihåg och att reflektera över hur jag reagerar. Att reflektera över hur jag vill leva.

  • Jessica Eriksson