Får man hålla på republikanerna?
Signerat:
Den enda sortens republikaner som accepteras i svensk politik är de som vill avskaffa kungahuset. Men den sortens republikaner som dväljs på andra sidan Atlanten är nästan mindre tolererade än ätten Bernadotte. Få är de borgerliga politiker som öppet vågar stå för att de sympatiserar med de amerikanska republikanerna.
Att den politiska vänstern i Sverige mest identifierar sig med demokraterna är inte så konstigt. Trots stora skillnader i politisk tradition och historia så finns det flera beröringspunkter dem emellan som ofta kommer bort när amerikansk politik diskuteras i Sverige. Det finns en politiskt progressiv tradition i Förenta staterna som påminner en hel del om vår socialdemokratiska. Därför är det fel att säga att de två stora partierna i Amerika skulle vara två högerpartier. Detta har blivit extra tydligt med Barack Obama som president. Landet i väster har aldrig haft en statschef som står så långt till vänster.
Ändå är det många borgerliga politiker och opinionsbildare som stödjer Obama och demokraterna. Att en och annan socialliberal folkpartist gör det är väl en sak, men att uppslutningen är så massiv är bara bisarrt. Notera att partisekreteraren Kent Persson och partistrategen Per Schlingmann öppet stoltserade med sin närvaro på demokraternas konvent. Att Moderaterna ingår i samma politiska international, IDU, som republikanerna talar man tystare om.
Det går heller inte ihop politiskt. Varför hålla på en president som för en ekonomisk poltik som går på tvärs mot den man själv bedriver? Här sparar vi och balanserar budgetar medan Obama hivat iväg gigantiska stimulanspaket i värsta keynesiansk anda till ingen nytta, och låtit budgetunderskott och statsskuld skena iväg.
Nu skall erkännas att det finns en hel del politiskt aktiva som faktiskt håller på republikanerna men som oftast håller tyst om det. På grund av det rådande debattklimatet i Sverige är det inte hälsosamt för karriären och den egna politiska överlevnaden att stoltsera med något sådant. Då utmålas man ju som högerextrem, rasist och allt möjligt osakligt. Några, framför allt i vissa ungdomsförbund är dock öppna med det, vilket hedrar dem. Men jag har till och med träffat folkpartister som erkänt att den där Bush inte var så dum, men att de så klart inte kunnat säga det högt.
Att det kunnat bli så här är beklämmande. Men så länge den bild av republikanerna som prånglas ut i media är så snedvriden så är det helt enkelt få som vill eller finner det mödan värd att ta striden. Det finns så lite att vinna men så mycket att förlora.
När perifera frågor och udda kandidater lyfts fram som representanter för republikanerna så sätts bilden av att hela partiet – och bortåt hälften av amerikanerna – är en trögfattad, bigott och reaktionär samling bondläppar som helt enkelt inte förmår att förstå vilket geni som Obama är, eller vilka välsignelser som en progressiv politik skulle innebära.
Trots att Sverige populärkulturellt är ett av de mest amerikaniserade länderna i världen har vi en märkligt förvrängd syn på amerikanskt samhälle och politik. Den är faktiskt rejält fördomsfull.
Henrik L Barvå
Politisk redaktör
