Fransk nostalgi på väg mot nederlag
Signerat:
;)
Kanske beror det på Napoleon. Det var under hundra dagar som han lyckades återta makten före den slutliga förlusten vid Waterloo. I vilket fall vet alla franska ledare att det är efter drygt tre månader som smekmånaden är slut och fransmännen börjar förvänta sig resultat. Den klockan klämtar nu för François Hollande, som blev fransk president i maj. Den stora frågan är om Hollande är ännu en i raden av franska presidenter som låtsas som att ingenting behöver förändras i landet. Hollandes första beslut talar sitt tydliga språk.
De få reformer som den förre presidenten Nicolas Sarkozy lyckades få igenom för att få igång tillväxten och minska statsutgifterna i ett land som inte haft ett budgetöverskott på trettio år har rullats tillbaka, en efter en. Den lägsta pensionsåldern har sänkts till 60 år. Den tidigare skattelättnaden för den som vill arbeta längre än de lagstadgade 35 timmarna i veckan har upphävts. Till hösten stundar Hollandes första budget, och med den förändringar i skattesystemet.
Från ett svenskt perspektiv är Frankrike intressant inte bara för att det är ett av nyckelländerna för det ekonomiska läget i vår del av världen. Det är också nyttigt att se på Frankrike som något av ett skräckexempel på vad Sverige skulle ha kunnat bli om vi inte hade satt igång reformer av vår offentliga sektor i tid. Ekonomisk ineffektivitet. Välfärdssystem som man inte har råd med. En överbyråkratiserad, ineffektiv statsapparat där den enskilde medborgaren har ytterst lite att säga till om. Detta kan knappast bara skyllas på fransk mentalitet.
Den stora frågan nu är förstås hur Hollande kommer att tackla landets ekonomi. Han har tydligt signalerat att han inte godtar Tysklands krav på återhållsamhet och sparande. I stället vill Hollande satsa landet ur krisen. Hittills har den ambitionen mest resulterat i en på sin höjd symbolisk satsning på nya lärare. Hur han ska uppfylla sitt löfte att få budgeten i balans till 2017 står skrivet i stjärnorna. Nya siffror visar att tillväxttakten i ekonomin står på noll.
Frankrikes grundutmaning är att ingen fransk politiker vill ta tag i Frankrikes djupaste problem: landets reaktionära förälskelse i en självbild som inte längre fungerar. En bild som man hade råd med under efterkrigsårens makalösa ekonomiska tillväxt, med statsägda företag, protektionism och mycket förmånliga villkor för statligt anställda. Efter oljekrisen och den globala ekonomins intåg återstår inte mycket mer än drömmen om ett samhälle som man inte haft råd med sedan sjuttiotalet.
Landets starka industri och banker är viktiga förklaringar till varför Frankrike har sluppit kaoset i sina sydeuropeiska grannländer. Men efter nedvärderingen av Frankrike från högsta kreditstatus i vintras och med en skuldsättning som närmar sig 100 procent av BNP går inte ens det ärorika Frankrike säkert. Ska François Hollande hålla Frankrike borta från ett nytt Waterloo börjar det bli dags att sätta en annan kurs än den vi sett under de första hundra dagarna.
Gustaf Almkvist
Svenska Nyhetsbyrån
