Dyra och brutna olympiska ideal
Signerat:
Moderna olympiska spel går nästan undantagslöst med kraftiga förluster. Trots det så fortsätter världens länder att tävla om gunsten hos en alltmer ifrågasatt och korruptionsanklagad olympisk kommitté för att få husera framtida spel. Är prestigen verkligen värd så mycket?
Det är egentligen bara Förenta Staterna som har tillräckligt med finansiella muskler för att klara av att driva ett OS med vinst. Siffror från den kinesiska kommunistregimen skall bedömas med försiktighet. Någon positiv inverkan på värdlandets ekonomi som helhet kan heller inte ses. I sju av tio fall så var tillväxten sämre efter spelen, enligt en underökning som ekonomen Helena Trygg på Handelsbanken gjort. Det stora undantaget var efter OS i Atlanta 1996, då den amerikanska BNP:n ökade med 0,8 procentenheter.
För britterna lär det bli en dyr baksmälla. Eventuella tillväxteffekter är redan intecknade och ändå så sjönk BNP med 0,7 procent det andra kvartalet i år. Samtidigt har kostnaderna skjutit i höjden, till 120 miljarder kronor, mångdubbelt mer än vad man beräknat från början. Sedan säkerhetsföretaget G4S misslycktas kapitalt med att rekrytera och utbilda bevakningspersonal så har britterna fått kalla in de väpnade styrkorna, till okänd kostnad, i en omfattning som inte setts sedan kriget.
Det här är en ohållbar utveckling. OS i Sydney år 2000 kostade nästan 20 miljarder kronor. OS i Aten år 2004 var fem gånger så dyra och faktiskt en av orsakerna till dagens grekiska skuldkris. Kommunistregimen i Peking lät spelen där för fyra år sedan gå loss på 250 miljarder, men så var det också en gigantisk propagandaföreställning för Folkrepubliken.
Ändå finns det folk som vill att Sverige skall arrangera OS! Vi må ha en hyfsad ekonomi jämfört med de flesta men den skulle garanterat förstöras av ett olympiskt spel. Bisarrt nog så håller Madrid fast vid sin ansökan om OS 2020 trots att Spanien är nästa land som ligger nere för räkning.
Inte nog med att spelen är stora förlustaffärer. De kläs också i högtidlig prosa om globalt brödraskap och försoning när verkligheten gång efter annan visat på motsatsen, allra mest tydligt vid diktaturspelen i Berlin 1936, Moskva 1980 och Peking 2008. Någon vidare förbrödring mellan världens nationer har de aldrig åstadkommit, som den brittiske historikern Andrew Roberts påpekar i en artikel i The Wall Street Journal.
Vi påminns också om att det i år är 40 år sedan den beryktade Münchenmassakern, då palestinska terrorister tog 11 israelsiska idrottsmän som gisslan och mördade dem vid OS i München. Trots påstötningar från flera håll så vägrar den internationella olympiska kommittén att ha en tyst minut för offren vid dagens invigning. Det är höjden av ynkedom men tyvärr inget man förvånas över.
Henrik L Barvå
Politisk redaktör
