2017-10-12 06:00

2017-10-12 06:00

Att möta döden utan anhöriga

Signerat:

Att vara hos sin familjemedlem eller vän när vårdpersonal ringer och säger att det inte är många dagar kvar är inte alltid möjligt, men det är rimligen viktigare än mycket annat, skriver Agnes Karnatz.

Oavsett hur ensamt ens liv har varit ska ingen möta döden utan någon vid sin sida, bestämde regeringen 1997. Ett ambitiöst men också rimligt mål, eftersom vi är hjälplösa och ofta rädda när vi ska lämna livet. Målet är dock långt ifrån uppfyllt, men det ska inte bara politiken beskyllas för.

Sveriges Radios program Kaliber (9/10) har granskat Svenska palliativregistret, där information om vård under de sista dagarna i livet finns för nästan alla som dör i händerna på vård och omsorg. Av dessa personer dör 16 procent ensamma, men på vissa platser, både i och utanför storstäderna, är andelen betydligt högre. Sjukhusens resultat är genomgående sämre än andra vårdinrättningars, men det har sin förklaring i att främst akuta sjukdomar behandlas där.

”Jag tror att anhöriga förväntar sig att det sitter någon där”, säger Eva Evertsson-Strand, biträdande verksamhetschef på kirurgkliniken i Västerås, till SR. Att anhöriga inte vet om personalen kan vaka bredvid en människa som väntas dö inom kort tid är såklart ett problem. Men är det verkligen i första hand vårdens ansvar att finnas där, när det faktiskt finns anhöriga som bryr sig?

Att vara hos sin familjemedlem eller vän när vårdpersonal ringer och säger att det inte är många dagar kvar är inte alltid möjligt, men det är rimligen viktigare än mycket annat. Varför lämnas det ändå i så många fall åt vårdpersonalen?

Självklart finns hinder för anhöriga som ingen kan råda över. Plötslig och oväntad försämring av en längre tids sjukdom samtidigt som släktingar bor långt bort är ett. Det förekommer också att det inte finns några nära anhöriga alls. Vid sådana tillfällen måste personalen kunna vara där. Men det skulle finnas betydligt mer tid till det om fler anhöriga verkligen gjorde allt de kunde för att närvara då de vet att en släkting kan dö när som helst.

Äldreminister Åsa Regnér (S) framhåller att regeringens nya satsning på äldreomsorg och vård ska förbättra situationen och ge personal mer tid att vaka bredvid döende personer. Principen om anhörigas ansvar förblir dock densamma, oavsett hur stora resurser vården har.

Är det ett tecken på en avhumaniserad vård att så många dör ensamma? Det är möjligt, men i så fall gäller det även mångas relationer till äldre och sjuka släktingar. Somliga förväntar sig, medvetet eller ej, att stat, landsting och kommun ska vara den omhändertagande förmyndare som vissa politiker vill göra den till. Men sådan är inte den offentliga sektorn, och det är heller inte önskvärt. Människors förmåga till empati kommer alltid att vara större än statens.

Därför är det inte mer än rimligt att det i första hand är anhörigas ansvar att finnas där de sista dagarna i livet. För det krävs inga vårdkunskaper, bara närvaro, men det visar sig ofta vara nog så svårt att uppfylla. Det handlar ofta om prioriteringar.

Agnes Karnatz

Svenska Nyhetsbyrån

Oavsett hur ensamt ens liv har varit ska ingen möta döden utan någon vid sin sida, bestämde regeringen 1997. Ett ambitiöst men också rimligt mål, eftersom vi är hjälplösa och ofta rädda när vi ska lämna livet. Målet är dock långt ifrån uppfyllt, men det ska inte bara politiken beskyllas för.

Sveriges Radios program Kaliber (9/10) har granskat Svenska palliativregistret, där information om vård under de sista dagarna i livet finns för nästan alla som dör i händerna på vård och omsorg. Av dessa personer dör 16 procent ensamma, men på vissa platser, både i och utanför storstäderna, är andelen betydligt högre. Sjukhusens resultat är genomgående sämre än andra vårdinrättningars, men det har sin förklaring i att främst akuta sjukdomar behandlas där.

”Jag tror att anhöriga förväntar sig att det sitter någon där”, säger Eva Evertsson-Strand, biträdande verksamhetschef på kirurgkliniken i Västerås, till SR. Att anhöriga inte vet om personalen kan vaka bredvid en människa som väntas dö inom kort tid är såklart ett problem. Men är det verkligen i första hand vårdens ansvar att finnas där, när det faktiskt finns anhöriga som bryr sig?

Att vara hos sin familjemedlem eller vän när vårdpersonal ringer och säger att det inte är många dagar kvar är inte alltid möjligt, men det är rimligen viktigare än mycket annat. Varför lämnas det ändå i så många fall åt vårdpersonalen?

Självklart finns hinder för anhöriga som ingen kan råda över. Plötslig och oväntad försämring av en längre tids sjukdom samtidigt som släktingar bor långt bort är ett. Det förekommer också att det inte finns några nära anhöriga alls. Vid sådana tillfällen måste personalen kunna vara där. Men det skulle finnas betydligt mer tid till det om fler anhöriga verkligen gjorde allt de kunde för att närvara då de vet att en släkting kan dö när som helst.

Äldreminister Åsa Regnér (S) framhåller att regeringens nya satsning på äldreomsorg och vård ska förbättra situationen och ge personal mer tid att vaka bredvid döende personer. Principen om anhörigas ansvar förblir dock densamma, oavsett hur stora resurser vården har.

Är det ett tecken på en avhumaniserad vård att så många dör ensamma? Det är möjligt, men i så fall gäller det även mångas relationer till äldre och sjuka släktingar. Somliga förväntar sig, medvetet eller ej, att stat, landsting och kommun ska vara den omhändertagande förmyndare som vissa politiker vill göra den till. Men sådan är inte den offentliga sektorn, och det är heller inte önskvärt. Människors förmåga till empati kommer alltid att vara större än statens.

Därför är det inte mer än rimligt att det i första hand är anhörigas ansvar att finnas där de sista dagarna i livet. För det krävs inga vårdkunskaper, bara närvaro, men det visar sig ofta vara nog så svårt att uppfylla. Det handlar ofta om prioriteringar.

Agnes Karnatz

Svenska Nyhetsbyrån

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.