2017-10-11 06:00

2017-10-11 06:00

Hur hanteras terrorism?

Intervju: Claude Moniquet

Problemet är personer inom den muslimska gruppen som utnyttjar situationen för sina politiska mål. De personerna måste identifieras, säger Claude Moniquet.

I somras arrangerade Europe Israel Press Association en internationell konferens i Bryssel om Säkerhetsläget i Mellanöstern och om kampen mot terrorismen. Svenska Nyhetsbyrån åkte dit för att diskutera terrorbekämpning med Claude Moniquet, en av Europas främsta experter.

Sverige har just insett att vi behöver ett ordentligt system för att motarbeta terrorism. Var ska vi börja?

– Det är en svår fråga. Jag tror att problemet för Sverige, och det är väldigt liknande för Danmark, är att ni har väldigt öppna, anständiga och liberalt demokratiska samhällen. Så under lång tid insåg ni inte vad som hände under ytan. Där växte jihadismen som på så många andra platser i Europa. Så det viktigaste att börja med är att skapa en klar och tydlig insikt i hur situationen ser ut. Vilka befinner sig i Sverige? Hur många muslimer finns det i Sverige? Hur många har dragning åt jihadismen? Hur många moskéer finns det? I vilka predikar extremister? Och så vidare. Det är en bra början. Samtidigt måste ni givetvis utföra underrättelsearbete mot dem ni känner till.

– Detta är svårare än det låter. Praktiskt, men kanske främst politiskt. Det är lätt att det framstår som att problemet är muslimer över lag, men så är det inte. Problemet är personer inom den muslimska gruppen som utnyttjar situationen för sina politiska mål. De personerna måste identifieras. Vilken extremistisk gren hör de till och kan de utgöra ett hot i framtiden?

Till vilken grad måste vi förstå Daesh (IS) för att hantera dem?

– Jag tror att vi måste försöka förstå så bra vi överhuvudtaget kan. Om vi har lärt oss något av de senaste 20 åren är det att Daesh är otroligt motståndskraftigt. Man lyckades första gången att utvecklas från att ha varit cirka tio personer i Jordanien till att bli en terroristorganisation i Irak 2005. Sedan förstördes den och kom tillbaka fyra år senare. Från ingenting till en stor organisation som förstördes till en enorm organisation i Syrien och Irak. De är otroligt anpassningsbara, förändrar sig hela tiden och har närmast förmågan att gå i dvala. Jag har arbetat med det här sedan 1995, i 22 år, och jag lär mig nya saker varje dag. De är som en cancer och slutar aldrig att utvecklas. Vi vet att när motgångarna blir riktigt stora kommer de att gå under jorden i liten skala i norra Irak och delar av Syrien. Men vi vet inte vad som kommer att hända om fem år. Men något kommer att hända med dem.

Hur många av de europeiska jihadisterna kommer att återvända till Europa?

– Det är en fråga jag jobbar mycket med och har omfattande kontakt med många inom de olika europeiska underrättelsetjänsterna. De allra flesta européer som fortfarande slåss i Syrien och Irak kommer aldrig att återvända till Europa. De kommer med hög sannolikhet att dö där nere. Alla gör vi våra val och de har valt att åka dit och strida.

Är det ett problem att det etableras wahhabitiska moskéer som sponsras av Saudiarabien och Qatar?

– Det är en del av problemet. Det var genom dessa moskéer som den islamistiska ideologin först spreds till Europa. Men det vi har sett de senare åren visar tydligt att islamismen utvecklas utanför moskéerna. Åtminstone i traditionell mening. Det sker i inofficiella lokaler och platser där folk träffas för att be, i idrottsanläggningar och så vidare. Det kan ske överallt. Bollen är redan i rullning men radikalisering kan givetvis fortfarande ske i wahhabitiska moskéer. En relaterad fråga för alla europeiska länder är om man behöver acceptera att religionen för människor som bor här sponsras av andra länder.

Alla panelister under konferensen talade om vikten av intellektuella åtgärder. Samtidigt verkar debatten, åtminstone i Sverige men även på andra håll, ha fastnat i frågan om jihadister och islamister alls är muslimer. Så länge det är fallet, kan vi alls vidta några betydelsefulla åtgärder?

– Jag tror att ni har långt kvar. Tyvärr har ni väldigt ont om tid att göra er hemläxa. Det är inte skadligt för islam att säga att jihadister och salafister är del av islam, det är de. Precis som extrema katoliker är del av kristendomen. De flesta kristna är inte extremister och detsamma gäller för muslimer. Det är inte en förolämpning mot den muslimska gruppen att säga det eller att säga att ni måste hjälpa till att identifiera de här hoten. Det måste vi göra. Men vi måste också attackera ideologin. De senaste åren har vi fokuserat för hårt på terrorismens brott. Det är som om året vore 1945, Nazityskland har fallit och vi åtalar folk ur SS, Gestapo och så vidare men vi rör inte nazistpartiet eftersom det är politik och vi rör inte vid politik. Men det är ideologin som skapade systemet och så är det också med salafismen. De flesta salafister är inte terrorister, men alla terrorister är salafister. (SNB)

Daniel Persson

I somras arrangerade Europe Israel Press Association en internationell konferens i Bryssel om Säkerhetsläget i Mellanöstern och om kampen mot terrorismen. Svenska Nyhetsbyrån åkte dit för att diskutera terrorbekämpning med Claude Moniquet, en av Europas främsta experter.

Sverige har just insett att vi behöver ett ordentligt system för att motarbeta terrorism. Var ska vi börja?

– Det är en svår fråga. Jag tror att problemet för Sverige, och det är väldigt liknande för Danmark, är att ni har väldigt öppna, anständiga och liberalt demokratiska samhällen. Så under lång tid insåg ni inte vad som hände under ytan. Där växte jihadismen som på så många andra platser i Europa. Så det viktigaste att börja med är att skapa en klar och tydlig insikt i hur situationen ser ut. Vilka befinner sig i Sverige? Hur många muslimer finns det i Sverige? Hur många har dragning åt jihadismen? Hur många moskéer finns det? I vilka predikar extremister? Och så vidare. Det är en bra början. Samtidigt måste ni givetvis utföra underrättelsearbete mot dem ni känner till.

– Detta är svårare än det låter. Praktiskt, men kanske främst politiskt. Det är lätt att det framstår som att problemet är muslimer över lag, men så är det inte. Problemet är personer inom den muslimska gruppen som utnyttjar situationen för sina politiska mål. De personerna måste identifieras. Vilken extremistisk gren hör de till och kan de utgöra ett hot i framtiden?

Till vilken grad måste vi förstå Daesh (IS) för att hantera dem?

– Jag tror att vi måste försöka förstå så bra vi överhuvudtaget kan. Om vi har lärt oss något av de senaste 20 åren är det att Daesh är otroligt motståndskraftigt. Man lyckades första gången att utvecklas från att ha varit cirka tio personer i Jordanien till att bli en terroristorganisation i Irak 2005. Sedan förstördes den och kom tillbaka fyra år senare. Från ingenting till en stor organisation som förstördes till en enorm organisation i Syrien och Irak. De är otroligt anpassningsbara, förändrar sig hela tiden och har närmast förmågan att gå i dvala. Jag har arbetat med det här sedan 1995, i 22 år, och jag lär mig nya saker varje dag. De är som en cancer och slutar aldrig att utvecklas. Vi vet att när motgångarna blir riktigt stora kommer de att gå under jorden i liten skala i norra Irak och delar av Syrien. Men vi vet inte vad som kommer att hända om fem år. Men något kommer att hända med dem.

Hur många av de europeiska jihadisterna kommer att återvända till Europa?

– Det är en fråga jag jobbar mycket med och har omfattande kontakt med många inom de olika europeiska underrättelsetjänsterna. De allra flesta européer som fortfarande slåss i Syrien och Irak kommer aldrig att återvända till Europa. De kommer med hög sannolikhet att dö där nere. Alla gör vi våra val och de har valt att åka dit och strida.

Är det ett problem att det etableras wahhabitiska moskéer som sponsras av Saudiarabien och Qatar?

– Det är en del av problemet. Det var genom dessa moskéer som den islamistiska ideologin först spreds till Europa. Men det vi har sett de senare åren visar tydligt att islamismen utvecklas utanför moskéerna. Åtminstone i traditionell mening. Det sker i inofficiella lokaler och platser där folk träffas för att be, i idrottsanläggningar och så vidare. Det kan ske överallt. Bollen är redan i rullning men radikalisering kan givetvis fortfarande ske i wahhabitiska moskéer. En relaterad fråga för alla europeiska länder är om man behöver acceptera att religionen för människor som bor här sponsras av andra länder.

Alla panelister under konferensen talade om vikten av intellektuella åtgärder. Samtidigt verkar debatten, åtminstone i Sverige men även på andra håll, ha fastnat i frågan om jihadister och islamister alls är muslimer. Så länge det är fallet, kan vi alls vidta några betydelsefulla åtgärder?

– Jag tror att ni har långt kvar. Tyvärr har ni väldigt ont om tid att göra er hemläxa. Det är inte skadligt för islam att säga att jihadister och salafister är del av islam, det är de. Precis som extrema katoliker är del av kristendomen. De flesta kristna är inte extremister och detsamma gäller för muslimer. Det är inte en förolämpning mot den muslimska gruppen att säga det eller att säga att ni måste hjälpa till att identifiera de här hoten. Det måste vi göra. Men vi måste också attackera ideologin. De senaste åren har vi fokuserat för hårt på terrorismens brott. Det är som om året vore 1945, Nazityskland har fallit och vi åtalar folk ur SS, Gestapo och så vidare men vi rör inte nazistpartiet eftersom det är politik och vi rör inte vid politik. Men det är ideologin som skapade systemet och så är det också med salafismen. De flesta salafister är inte terrorister, men alla terrorister är salafister. (SNB)

Daniel Persson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.