2017-10-07 06:01

2017-10-07 06:01

Varför all denna fulhet?

Signerat:

Om nu vår skönhetsuppfattning är så präglad av den tid och det samhälle vi lever i, varför då inte bygga enligt det som folk här och nu uppskattar, skriver Charlotta Levay.

Varför är så många nybyggda hus fula? Varför är nybyggda områden så ofta kala och tråkiga? Och varför måste de som har minst i samhället tryckas in i deprimerande hus och områden, medan de resursstarka – inklusive arkitekterna som ritat bostadskasernerna och byggherrarna som byggt dem – bor i äldre våningar i trivsamma stadskvarter, gediget byggda funkishus eller exklusiva arkitektritade villor som utformats med all den omsorg som sparats in på flerbostadshusen?

Varför all denna fulhet och all denna orättvist fördelade skönhet? Det finns flera tänkbara förklaringar. En är arkitekterna och deras envisa hävdande att skönhet är någonting relativt och att hus måste byggas så att det syns att de är nutida. Vid närmare eftertanke är det ohållbara skäl till att bygga som man gör i dag.

Om nu vår skönhetsuppfattning är så präglad av den tid och det samhälle vi lever i, varför då inte bygga enligt det som folk här och nu uppskattar, och varför kan inte sådana allmänt uppskattade stilar vara det som visar att ett hus är byggt i dag?

Men allt kan inte skyllas på arkitekterna. Kåren är kanske inte så enig som den verkar utifrån. Säkert finns det arkitekter som vill bygga vackert men inte får gehör gentemot de ”stora” arkitekternas dogmer. Framför allt kan skönhetstörstande arkitekter ha svårt att hävda sig gentemot byggherrarna som tjänar på massproduktion.

Och så finns politikerna. De som tror att de är visionära när de föreslår nya fula schabrak. De som vill ha skyskrapor eftersom de tror att det gör staden hipp och modern, fastän det som är hippt och modernt ofta frodas i klassiska stadskvarter med halvhöga hus.

Och så har vi enskilda institutioner och företag som vill tvinga på alla andra sina påträngande signaturbyggnader, såsom Nobelstiftelsen och Apple som just nu tillåts breda ut sig i huvudstadens centrum.

Det är svårt att veta vilken av dessa grupperingar som egentligen bär skulden. Och man kan undra, varför drar flera olika grupperingar åt samma håll, under så lång tid? Min misstanke är att det i grunden handlar om en tidstypisk mentalitet som vi känner igen från annat håll. Den har tre tidstypiska huvudkomponenter:

• Relativism – tron att det som är sant eller rätt eller vackert varierar mellan tid och plats och därför hela tiden kan och bör omdefinieras.

• Progressivism – hyllande av det nya för att det är nytt; förakt för tradition och gångna tiders bedrifter.

• Effektivism – fixering vid att maximera effektivitet i bemärkelsen ”till lägst pris” eller ”på kortast tid” (på engelska efficiency), på bekostnad av effektivitet i bemärkelsen ”det som har bäst effekt” (effectiveness).

Om denna tidstypiska mentalitet verkligen är grundproblemet så är den dåliga nyheten att den är svår att bekämpa, eftersom den per definition äter sig in i människors tänkande utan att de själva knappt märker det. Den goda nyheten är att det inte bara är arkitekter, byggherrar, politiker och institutionsföreträdare som kan åstadkomma förändring. Vi kan alla bli medvetna om destruktiva tankemönster, peka ut dem, skapa medvetenhet om vad de får för konsekvenser och därmed börja bekämpa all denna fulhet i tillvaron. (SNB)

Charlotta Levay

Docent i företagsekonomi, Lunds universitet

Varför är så många nybyggda hus fula? Varför är nybyggda områden så ofta kala och tråkiga? Och varför måste de som har minst i samhället tryckas in i deprimerande hus och områden, medan de resursstarka – inklusive arkitekterna som ritat bostadskasernerna och byggherrarna som byggt dem – bor i äldre våningar i trivsamma stadskvarter, gediget byggda funkishus eller exklusiva arkitektritade villor som utformats med all den omsorg som sparats in på flerbostadshusen?

Varför all denna fulhet och all denna orättvist fördelade skönhet? Det finns flera tänkbara förklaringar. En är arkitekterna och deras envisa hävdande att skönhet är någonting relativt och att hus måste byggas så att det syns att de är nutida. Vid närmare eftertanke är det ohållbara skäl till att bygga som man gör i dag.

Om nu vår skönhetsuppfattning är så präglad av den tid och det samhälle vi lever i, varför då inte bygga enligt det som folk här och nu uppskattar, och varför kan inte sådana allmänt uppskattade stilar vara det som visar att ett hus är byggt i dag?

Men allt kan inte skyllas på arkitekterna. Kåren är kanske inte så enig som den verkar utifrån. Säkert finns det arkitekter som vill bygga vackert men inte får gehör gentemot de ”stora” arkitekternas dogmer. Framför allt kan skönhetstörstande arkitekter ha svårt att hävda sig gentemot byggherrarna som tjänar på massproduktion.

Och så finns politikerna. De som tror att de är visionära när de föreslår nya fula schabrak. De som vill ha skyskrapor eftersom de tror att det gör staden hipp och modern, fastän det som är hippt och modernt ofta frodas i klassiska stadskvarter med halvhöga hus.

Och så har vi enskilda institutioner och företag som vill tvinga på alla andra sina påträngande signaturbyggnader, såsom Nobelstiftelsen och Apple som just nu tillåts breda ut sig i huvudstadens centrum.

Det är svårt att veta vilken av dessa grupperingar som egentligen bär skulden. Och man kan undra, varför drar flera olika grupperingar åt samma håll, under så lång tid? Min misstanke är att det i grunden handlar om en tidstypisk mentalitet som vi känner igen från annat håll. Den har tre tidstypiska huvudkomponenter:

• Relativism – tron att det som är sant eller rätt eller vackert varierar mellan tid och plats och därför hela tiden kan och bör omdefinieras.

• Progressivism – hyllande av det nya för att det är nytt; förakt för tradition och gångna tiders bedrifter.

• Effektivism – fixering vid att maximera effektivitet i bemärkelsen ”till lägst pris” eller ”på kortast tid” (på engelska efficiency), på bekostnad av effektivitet i bemärkelsen ”det som har bäst effekt” (effectiveness).

Om denna tidstypiska mentalitet verkligen är grundproblemet så är den dåliga nyheten att den är svår att bekämpa, eftersom den per definition äter sig in i människors tänkande utan att de själva knappt märker det. Den goda nyheten är att det inte bara är arkitekter, byggherrar, politiker och institutionsföreträdare som kan åstadkomma förändring. Vi kan alla bli medvetna om destruktiva tankemönster, peka ut dem, skapa medvetenhet om vad de får för konsekvenser och därmed börja bekämpa all denna fulhet i tillvaron. (SNB)

Charlotta Levay

Docent i företagsekonomi, Lunds universitet

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.