2017-09-07 06:00

2017-09-07 06:00

En högst levande skvader

Signerat:

Moderaternas kris brukar av förståsigpåare tröttsamt förklaras med att den gamla föreningen mellan liberalism och konservatism av nödvändighet nu har spruckit. Men det är fel. Liberalkonservatismen är levande.

Många är de statsvetare, politiska kommentatorer och opinionsbildare som ägnat tiden åt att lyfta fram det oförenliga i den liberalkonservativa ideologi som länge varit Moderaternas grund. Historiskt sett är ju liberalism och konservatism så olika och nu är det äntligen slut på den parentes då de var enade i den gemensamma kampen mot socialismen.

Så länge de samhälleliga konfliktfrågorna handlade om ekonomi, skatter och välfärdspolitik så fungerade denna allians. Men nu handlar det mer om migration, integration och identitet, och då fungerar det inte så bra längre. Det är också därför som den så kallade GAL-TAN-skalan blivit populär. Nu finns huvudmotsättningen mellan gröna alternativliberaler och traditionstyngda auktoritära nationalister och det är där liberaler och konservativa måste skiljas åt.

Men det är ett enögt synsätt som inte tar hänsyn till realiteterna. Visst, på det statsvetenskapliga seminariet har det sina poänger att renodla sina ideologiska modeller, men här görs det stora misstaget att inte ta hänsyn till verkligheten. Den låter sig sällan så bekvämt rutas in. Varken väjare eller partier omfattar sina ideologier i deras mest renodlade form.

Statsvetaren, moderatpolitikern och NWT-krönikören Stefan Olsson har skrivit om att den moderata idétraditionen växte fram i ett parti under mer än hundra år, oberoende av akademikers olika teoretiska begrepp. Därför passar den inte in i de mallar som gjorts senare. Men det gör inte liberalkonservatismen till en omöjlig skvader. Tvärtom har den visat sig ha en otrolig styrka. Frihet och ansvar, öppenhet och traditioner har varit varandras förutsättningar, inte motsatser, för att skapa ett gott samhälle.

Men visst finns det, och har funnits, spänningar inom Moderaterna, som inom alla andra partier. Ibland, men inte alltid, har det också handlat om de som varit mer konservativa eller mer liberala, men det har inte varit värre än mellan, säg, Socialdemokraternas höger- och vänsterfalanger, eller mellan fundamentalister och realister i Miljöpartiet. Ibland har det liberala, för att inte säga nyliberala, tagit stort utrymme, som under andra hälften av 1990-talet och början av 2000-talet. Men i grunden fanns alltid föreningen av liberala och konservativa idéer.

Axess chefredaktör PJ Anders Linder skriver klokt i Borås Tidning (25/8) att Moderaternas problem inte beror på denna påstådda klyfta mellan liberalism och konservatism, utan på att partiet under Reinfeldtåren slutade att vara båda. Man upphörde att vara liberalkonservativa och satte närmast en ära i att vara så pragmatiska som möjligt. Idéer var bannlysta och såväl näringslivet som försvaret sågs som särintressen. Arbetsrätten skulle inte röras. Den enda frågan där Reinfeldt var envist principfast var migrationen, vilket ledde till en överenskommelse med MP som skulle ta en ända med förskräckelse och bidra än mer till Sverigedemokraternas tillväxt.

I dag finns det dock knappast någon verklig skiljelinje i migrationspolitiken, när till och med MP i regeringsställning av verkligheten tvingats godta en mer restriktiv syn. Så varför denna fråga just nu skulle splittra M är en gåta. Öppenhet mot omvärlden kan bara realistiskt försvaras med att vi har ordning på mottagandet och integrationen. Se där, en liberalkonservativ ansats så god som någon.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Många är de statsvetare, politiska kommentatorer och opinionsbildare som ägnat tiden åt att lyfta fram det oförenliga i den liberalkonservativa ideologi som länge varit Moderaternas grund. Historiskt sett är ju liberalism och konservatism så olika och nu är det äntligen slut på den parentes då de var enade i den gemensamma kampen mot socialismen.

Så länge de samhälleliga konfliktfrågorna handlade om ekonomi, skatter och välfärdspolitik så fungerade denna allians. Men nu handlar det mer om migration, integration och identitet, och då fungerar det inte så bra längre. Det är också därför som den så kallade GAL-TAN-skalan blivit populär. Nu finns huvudmotsättningen mellan gröna alternativliberaler och traditionstyngda auktoritära nationalister och det är där liberaler och konservativa måste skiljas åt.

Men det är ett enögt synsätt som inte tar hänsyn till realiteterna. Visst, på det statsvetenskapliga seminariet har det sina poänger att renodla sina ideologiska modeller, men här görs det stora misstaget att inte ta hänsyn till verkligheten. Den låter sig sällan så bekvämt rutas in. Varken väjare eller partier omfattar sina ideologier i deras mest renodlade form.

Statsvetaren, moderatpolitikern och NWT-krönikören Stefan Olsson har skrivit om att den moderata idétraditionen växte fram i ett parti under mer än hundra år, oberoende av akademikers olika teoretiska begrepp. Därför passar den inte in i de mallar som gjorts senare. Men det gör inte liberalkonservatismen till en omöjlig skvader. Tvärtom har den visat sig ha en otrolig styrka. Frihet och ansvar, öppenhet och traditioner har varit varandras förutsättningar, inte motsatser, för att skapa ett gott samhälle.

Men visst finns det, och har funnits, spänningar inom Moderaterna, som inom alla andra partier. Ibland, men inte alltid, har det också handlat om de som varit mer konservativa eller mer liberala, men det har inte varit värre än mellan, säg, Socialdemokraternas höger- och vänsterfalanger, eller mellan fundamentalister och realister i Miljöpartiet. Ibland har det liberala, för att inte säga nyliberala, tagit stort utrymme, som under andra hälften av 1990-talet och början av 2000-talet. Men i grunden fanns alltid föreningen av liberala och konservativa idéer.

Axess chefredaktör PJ Anders Linder skriver klokt i Borås Tidning (25/8) att Moderaternas problem inte beror på denna påstådda klyfta mellan liberalism och konservatism, utan på att partiet under Reinfeldtåren slutade att vara båda. Man upphörde att vara liberalkonservativa och satte närmast en ära i att vara så pragmatiska som möjligt. Idéer var bannlysta och såväl näringslivet som försvaret sågs som särintressen. Arbetsrätten skulle inte röras. Den enda frågan där Reinfeldt var envist principfast var migrationen, vilket ledde till en överenskommelse med MP som skulle ta en ända med förskräckelse och bidra än mer till Sverigedemokraternas tillväxt.

I dag finns det dock knappast någon verklig skiljelinje i migrationspolitiken, när till och med MP i regeringsställning av verkligheten tvingats godta en mer restriktiv syn. Så varför denna fråga just nu skulle splittra M är en gåta. Öppenhet mot omvärlden kan bara realistiskt försvaras med att vi har ordning på mottagandet och integrationen. Se där, en liberalkonservativ ansats så god som någon.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.