2017-09-05 06:00

2017-09-05 06:00

Gallring av fornfynd ska göras med försiktighet

Replik: Svar till Lars Anders Johansson (NWT 26/8)

Lars Anders Johansson skriver i NWT den 26 augusti, utifrån uppgifter i en artikel av Ola Wong i Svenska Dagbladet, att länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet uppmanar arkeologer att destruera fornfynd vid utgrävningar.

Av texterna får man intrycket att värdefulla kulturföremål som borde bevaras, systematiskt förstörs vid arkeologiska undersökningar. Det stämmer inte.

Att allt material från arkeologiska undersökningar inte sparas är inte kontroversiellt bland arkeologer. Arkeologiskt fyndmaterial består av allt möjligt, från olika typer av trasiga föremål till djurben, lerklining från husväggar, slagg från tillverkningen av järn- och bronsföremål och liknande. Att spara allt detta är inte motiverat, varken vetenskapligt eller av kostnadsskäl. Många av de fynd som påträffas är också i behov av konservering innan de lämnas in till museer. När det gäller järnföremål är de oftast mycket korroderade och har övergått till att bli klumpar av rost. Att låta ett sådant föremål bli konserverat för höga kostnader är ofta inte motiverat utifrån det vetenskapliga värdet.

Det har dock förekommit att metallföremål med ett högt vetenskapligt värde och bevarandevärde kasserats. Det är beklagligt. Det strider dessutom mot Riksantikvarieämbetets regelverk, som betonar att gallring av fynd alltid ska göras med stor försiktighet och tydligt motiveras utifrån den vetenskapliga inriktning som beslutats.

Fakta om uppdragsarkeologi: Den som vill göra ett ingrepp i en fornlämning behöver söka tillstånd hos länsstyrelsen. Ett villkor för tillståndet är vanligtvis att en arkeologisk undersökning ska genomföras. Undersökningen bekostas av exploatören och utförs av den arkeologiska institution eller företag som länsstyrelsen utser. Länsstyrelsen ger anvisningar till hur undersökningen ska genomföras. Riksantikvarieämbetet förtydligar kulturmiljölagens bestämmelser för hur det uppdragsarkeologiska systemet ska fungera i föreskrifter, allmänna råd och vägledningar och gör dessutom uppföljningar och utvärderingar av länsstyrelsernas kulturmiljöarbete.

Carolina Andersson

Arkeolog, Riksantikvarieämbetet

Av texterna får man intrycket att värdefulla kulturföremål som borde bevaras, systematiskt förstörs vid arkeologiska undersökningar. Det stämmer inte.

Att allt material från arkeologiska undersökningar inte sparas är inte kontroversiellt bland arkeologer. Arkeologiskt fyndmaterial består av allt möjligt, från olika typer av trasiga föremål till djurben, lerklining från husväggar, slagg från tillverkningen av järn- och bronsföremål och liknande. Att spara allt detta är inte motiverat, varken vetenskapligt eller av kostnadsskäl. Många av de fynd som påträffas är också i behov av konservering innan de lämnas in till museer. När det gäller järnföremål är de oftast mycket korroderade och har övergått till att bli klumpar av rost. Att låta ett sådant föremål bli konserverat för höga kostnader är ofta inte motiverat utifrån det vetenskapliga värdet.

Det har dock förekommit att metallföremål med ett högt vetenskapligt värde och bevarandevärde kasserats. Det är beklagligt. Det strider dessutom mot Riksantikvarieämbetets regelverk, som betonar att gallring av fynd alltid ska göras med stor försiktighet och tydligt motiveras utifrån den vetenskapliga inriktning som beslutats.

Fakta om uppdragsarkeologi: Den som vill göra ett ingrepp i en fornlämning behöver söka tillstånd hos länsstyrelsen. Ett villkor för tillståndet är vanligtvis att en arkeologisk undersökning ska genomföras. Undersökningen bekostas av exploatören och utförs av den arkeologiska institution eller företag som länsstyrelsen utser. Länsstyrelsen ger anvisningar till hur undersökningen ska genomföras. Riksantikvarieämbetet förtydligar kulturmiljölagens bestämmelser för hur det uppdragsarkeologiska systemet ska fungera i föreskrifter, allmänna råd och vägledningar och gör dessutom uppföljningar och utvärderingar av länsstyrelsernas kulturmiljöarbete.

Carolina Andersson

Arkeolog, Riksantikvarieämbetet

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.