2017-09-02 06:01

2017-09-02 06:01

Ekshäringen som ritar om världskartan

Signerat:

Det handlar inte längre bara om handlingar vi utför, eller vår rörelse över fysiska gränser, utan att relationer mellan människor ser helt annorlunda ut i dag, skriver Anosh Ghasri.

Bilen kör försiktigt in på den smala grusvägen bakom huset. Han står redan där, väntandes på altantrappan. Du hittade, säger han skrattandes och hälsar välkommen med ett varmt leende. Vi sätter oss på altanen med utsikt över Klarälven och samtalet är igång innan doften av nykokt kaffe hunnit ikapp oss; ”Avgrunden, glappet, det intresserar mig”.

Framför mig sitter Ekshäradsonen Gunnar Olsson som en höstdag för 82 år sedan döptes i ortens kyrka av prosten Krook. I dag är han professor emeritus i ekonomisk geografi vid Uppsala universitet, mottagare av medaljen för nit och redlighet i rikets tjänst, har verkat vid flera internationellt ansedda universitet och inte minst omdanat geografin filosofiskt.

För Olsson är geografin inte endast det konkreta avståndet i rum, som det mellan Ekshärad och Rom. Den omfattar även sociala relationer. Från att en gång i tiden ha deltagit i kvantifieringen av geografin med matematiska formler, och varit professor i Nordiska institutet för samhällsplanering (Nordplan), har han sedermera, efter tiden som professor vid University of Michigan, närmat sig geografin på ett kontroversiellt sätt och infört både en lingvistiskt och social dimension i den.

Olsson är kritisk till det kartografiska förnuftet. Det vill säga vårt infogande av världen och relationer i språkliga mallar där vi sätter likhetstecken mellan det som betraktas och uppfattningen om det. Jämte den geografiskt materiella världen finns den sociala världen och de sociala sammanhangen såsom relationer, tillit, löften. Den världen försöker vi förstå som om den vore synlig och konkret, men det är en värld bortom språkets gränser som i sig är gränsen för det mänskliga tänkandet och kategoriseringen. Fångade i språkets nät, är det skillnad mellan verkligheten och uppfattningen om den, menar Olsson.

I en värld som blivit allt mer abstrakt är det abstrakta koncept som håller ihop oss. Det handlar inte längre bara om handlingar vi utför, eller vår rörelse över fysiska gränser, utan att relationer mellan människor ser helt annorlunda ut i dag. Det kräver en ny rationalitet och logik. Språket räcker inte alltid till för att identifiera dessa nya relationer, som exempelvis nationen, demokratin, globaliseringen, människovärde och värdegrund. Det är vår kollektiva föreställning om dessa koncept, skapad i och genom språket, som gör att vi kan samlas kring begreppen i ett samhälle. Olsson är inte socialkonstruktivistisk, utan konstaterar bara att ”texten väver mig” och att språket är ”nätet som avgör vilka fiskar jag kan fånga.”

I dag har vi en kunskapsnivå om medicin och fysik som överstiger Aristoteles kunskaper. Vi har lyckats ackumulera den kunskapen därför att dessa ämnen har kunnat översättas till matematikens och logikens språk. Mänskliga relationer följer däremot andra typer av resonemangsregler.

Människans förmåga att uppfatta världen är begränsad till hennes fem sinnen. Olsson är intresserad av hur dessa är kopplade till vad han kallar för kulturens sjätte sinne, det vill säga de sätt varmed vi kopplar samman olika kategorier och relaterar till varandra. En överenskommelse ändrar en social relation utan något egentligt fysiskt agerande, men överenskommelsen ändrar parternas värld. På samma sätt fungerar demokratin, staten, tilliten, det sociala kontraktet.

Olsson rör sig som en fri och svårfångad fågel i idéernas värld, flygandes mellan exempelvis Platon, Kant, Hegel, Wittgenstein och Lacan. Han är konservativ i bemärkelsen att han är skeptisk till framstegstron, han avfärdar den sociala ingenjörskonsten och menar att det inte går att bygga ett samhälle utan att göra våld på en grupp, han misstror makten då den ständigt undandrar sig granskning, och han är individualist i så måtto att han sätter individen före kollektivet; det annorlunda offras alltid på kollektivismens altare, som en av hans lärjungar uttrycker det.

82 år gammal har Olsson en förbluffande intellektuell skärpa och ett smittande engagemang. Han öppnar dörren för en annorlunda förståelse av hur det är att vara en människa, fångad i det kartografiska tänkandets förnuft, i en alltmer abstrakt värd där många relationer är bortom det omedelbart gripbara.

Anosh Ghasri

Frilansskribent

Bilen kör försiktigt in på den smala grusvägen bakom huset. Han står redan där, väntandes på altantrappan. Du hittade, säger han skrattandes och hälsar välkommen med ett varmt leende. Vi sätter oss på altanen med utsikt över Klarälven och samtalet är igång innan doften av nykokt kaffe hunnit ikapp oss; ”Avgrunden, glappet, det intresserar mig”.

Framför mig sitter Ekshäradsonen Gunnar Olsson som en höstdag för 82 år sedan döptes i ortens kyrka av prosten Krook. I dag är han professor emeritus i ekonomisk geografi vid Uppsala universitet, mottagare av medaljen för nit och redlighet i rikets tjänst, har verkat vid flera internationellt ansedda universitet och inte minst omdanat geografin filosofiskt.

För Olsson är geografin inte endast det konkreta avståndet i rum, som det mellan Ekshärad och Rom. Den omfattar även sociala relationer. Från att en gång i tiden ha deltagit i kvantifieringen av geografin med matematiska formler, och varit professor i Nordiska institutet för samhällsplanering (Nordplan), har han sedermera, efter tiden som professor vid University of Michigan, närmat sig geografin på ett kontroversiellt sätt och infört både en lingvistiskt och social dimension i den.

Olsson är kritisk till det kartografiska förnuftet. Det vill säga vårt infogande av världen och relationer i språkliga mallar där vi sätter likhetstecken mellan det som betraktas och uppfattningen om det. Jämte den geografiskt materiella världen finns den sociala världen och de sociala sammanhangen såsom relationer, tillit, löften. Den världen försöker vi förstå som om den vore synlig och konkret, men det är en värld bortom språkets gränser som i sig är gränsen för det mänskliga tänkandet och kategoriseringen. Fångade i språkets nät, är det skillnad mellan verkligheten och uppfattningen om den, menar Olsson.

I en värld som blivit allt mer abstrakt är det abstrakta koncept som håller ihop oss. Det handlar inte längre bara om handlingar vi utför, eller vår rörelse över fysiska gränser, utan att relationer mellan människor ser helt annorlunda ut i dag. Det kräver en ny rationalitet och logik. Språket räcker inte alltid till för att identifiera dessa nya relationer, som exempelvis nationen, demokratin, globaliseringen, människovärde och värdegrund. Det är vår kollektiva föreställning om dessa koncept, skapad i och genom språket, som gör att vi kan samlas kring begreppen i ett samhälle. Olsson är inte socialkonstruktivistisk, utan konstaterar bara att ”texten väver mig” och att språket är ”nätet som avgör vilka fiskar jag kan fånga.”

I dag har vi en kunskapsnivå om medicin och fysik som överstiger Aristoteles kunskaper. Vi har lyckats ackumulera den kunskapen därför att dessa ämnen har kunnat översättas till matematikens och logikens språk. Mänskliga relationer följer däremot andra typer av resonemangsregler.

Människans förmåga att uppfatta världen är begränsad till hennes fem sinnen. Olsson är intresserad av hur dessa är kopplade till vad han kallar för kulturens sjätte sinne, det vill säga de sätt varmed vi kopplar samman olika kategorier och relaterar till varandra. En överenskommelse ändrar en social relation utan något egentligt fysiskt agerande, men överenskommelsen ändrar parternas värld. På samma sätt fungerar demokratin, staten, tilliten, det sociala kontraktet.

Olsson rör sig som en fri och svårfångad fågel i idéernas värld, flygandes mellan exempelvis Platon, Kant, Hegel, Wittgenstein och Lacan. Han är konservativ i bemärkelsen att han är skeptisk till framstegstron, han avfärdar den sociala ingenjörskonsten och menar att det inte går att bygga ett samhälle utan att göra våld på en grupp, han misstror makten då den ständigt undandrar sig granskning, och han är individualist i så måtto att han sätter individen före kollektivet; det annorlunda offras alltid på kollektivismens altare, som en av hans lärjungar uttrycker det.

82 år gammal har Olsson en förbluffande intellektuell skärpa och ett smittande engagemang. Han öppnar dörren för en annorlunda förståelse av hur det är att vara en människa, fångad i det kartografiska tänkandets förnuft, i en alltmer abstrakt värd där många relationer är bortom det omedelbart gripbara.

Anosh Ghasri

Frilansskribent

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.