2017-08-12 06:01

2017-08-12 06:01

Klassträffen och undran inför samhället

Signerat:

Det var så märkligt att träffa dessa människor som jag visste så lite om och ändå kände så väl. Alla hade förändrats och var ändå exakt de samma, skriver Charlotta Levay.

Klassträffen är ett klassiskt ämne för filmer och berättelser. Temat är ofta grupprocesser – hur gamla hierarkier och roller gör sig påminda och de dramatiska förvecklingarna när någon försöker bryta sig loss från dem. Första träffen med min gamla grundskoleklass blev betydligt lugnare. Men den satte igång tankar om vilka vi människor är, hur vi formas och förändras, enskilt och tillsammans.

Det började redan under promenaden genom hemstaden som jag inte besöker så ofta. Varje gathörn och gränd bar på minnen, och varje förändring som skett de senaste decennierna stack ut. Butiken som skyltade med ”mobil och dator reparationer”, kvinnorna med hijab, villan som omvandlats till center för estetisk tandvård och plastikkirurgi – inget av detta fanns där när jag var barn. Samhällsförändringar som sker så gradvis att man knappast lägger märke till dem blev plötsligt synliga. Det blev ett möte med samhället, som det en gång var och som det blivit.

Så träffades vi som under uppväxtåren varit varandras närmaste omgivning. Vi kisade med ögonen, skrattade och kände igen varandra. Vi gick igenom vad som hänt sedan sist med oss och dem som inte kunnat komma. Vi jämförde minnen av lärare, händelser, stämningar.

Det var så märkligt att träffa dessa människor som jag visste så lite om och ändå kände så väl. Alla hade förändrats och var ändå exakt de samma, inklusive jag själv. Här var de som liksom utgjort grunduppsättningen i mitt liv, utöver familjen så klart, de första som lärt mig vad som är möjligt och förväntat.

En del kan springa snabbt. Det vet jag för det kunde ju hon som nu stod där som värdinna för vår träff och som hunnit med ett antal svenska klassiker och maratonlopp sedan sist. En del har fått fly från diktatur och förtryck. Det vet jag för i mellanstadiet dök det upp en flicka som just kommit loss från kommunismens Tjeckoslovakien. Nu satt hon och berättade om bakgrunden till flykten och hur det hade varit att komma ny till Sverige – bra på det stora hela, och betydligt enklare än för många av dem som kommer hit i dag.

En del kan vara riktigt elaka. Det förstod vi redan när det begav sig och det kunde vi också konstatera så här i efterhand. Vår klass hade varit en av de bråkigaste på skolan. Vi berörde försiktigtvis de mörkare sidorna av skolåren, med fokus på hyss och dråpligheter snarare än grymheterna som också funnits där. Det fanns ändå något helande i detta, för här var vi ju nu och hade klarat oss riktigt bra.

Framåt småtimmarna kunde de mer nyfikna och närgångna frågorna ställas. Jag blev aningen överrumplad när jag vid halv fyratiden på morgonen ombads förklara vad jag egentligen gör när jag forskar. Är det något särskilt du vill ta reda på? undrade någon. Jag lyckades inte förklara så bra, och jag insåg plötsligt hur oerhört abstrakt och specialiserat mitt arbete är.

I efterhand kan jag säga att samhällsvetenskaplig forskning i grunden handlar om samma sak som denna krönika. Om undran inför samhället, som titeln på ett av sociologen Johan Asplunds klassiska verk lyder. Om att följa Carl von Linnés valspråk: Förundra dig över allt, även det mest alldagliga.

Charlotta Levay

Docent i företagsekonomi, Lunds universitet

Klassträffen är ett klassiskt ämne för filmer och berättelser. Temat är ofta grupprocesser – hur gamla hierarkier och roller gör sig påminda och de dramatiska förvecklingarna när någon försöker bryta sig loss från dem. Första träffen med min gamla grundskoleklass blev betydligt lugnare. Men den satte igång tankar om vilka vi människor är, hur vi formas och förändras, enskilt och tillsammans.

Det började redan under promenaden genom hemstaden som jag inte besöker så ofta. Varje gathörn och gränd bar på minnen, och varje förändring som skett de senaste decennierna stack ut. Butiken som skyltade med ”mobil och dator reparationer”, kvinnorna med hijab, villan som omvandlats till center för estetisk tandvård och plastikkirurgi – inget av detta fanns där när jag var barn. Samhällsförändringar som sker så gradvis att man knappast lägger märke till dem blev plötsligt synliga. Det blev ett möte med samhället, som det en gång var och som det blivit.

Så träffades vi som under uppväxtåren varit varandras närmaste omgivning. Vi kisade med ögonen, skrattade och kände igen varandra. Vi gick igenom vad som hänt sedan sist med oss och dem som inte kunnat komma. Vi jämförde minnen av lärare, händelser, stämningar.

Det var så märkligt att träffa dessa människor som jag visste så lite om och ändå kände så väl. Alla hade förändrats och var ändå exakt de samma, inklusive jag själv. Här var de som liksom utgjort grunduppsättningen i mitt liv, utöver familjen så klart, de första som lärt mig vad som är möjligt och förväntat.

En del kan springa snabbt. Det vet jag för det kunde ju hon som nu stod där som värdinna för vår träff och som hunnit med ett antal svenska klassiker och maratonlopp sedan sist. En del har fått fly från diktatur och förtryck. Det vet jag för i mellanstadiet dök det upp en flicka som just kommit loss från kommunismens Tjeckoslovakien. Nu satt hon och berättade om bakgrunden till flykten och hur det hade varit att komma ny till Sverige – bra på det stora hela, och betydligt enklare än för många av dem som kommer hit i dag.

En del kan vara riktigt elaka. Det förstod vi redan när det begav sig och det kunde vi också konstatera så här i efterhand. Vår klass hade varit en av de bråkigaste på skolan. Vi berörde försiktigtvis de mörkare sidorna av skolåren, med fokus på hyss och dråpligheter snarare än grymheterna som också funnits där. Det fanns ändå något helande i detta, för här var vi ju nu och hade klarat oss riktigt bra.

Framåt småtimmarna kunde de mer nyfikna och närgångna frågorna ställas. Jag blev aningen överrumplad när jag vid halv fyratiden på morgonen ombads förklara vad jag egentligen gör när jag forskar. Är det något särskilt du vill ta reda på? undrade någon. Jag lyckades inte förklara så bra, och jag insåg plötsligt hur oerhört abstrakt och specialiserat mitt arbete är.

I efterhand kan jag säga att samhällsvetenskaplig forskning i grunden handlar om samma sak som denna krönika. Om undran inför samhället, som titeln på ett av sociologen Johan Asplunds klassiska verk lyder. Om att följa Carl von Linnés valspråk: Förundra dig över allt, även det mest alldagliga.

Charlotta Levay

Docent i företagsekonomi, Lunds universitet

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.