2017-08-04 06:00

2017-08-04 06:00

Serienostalgi på vita duken

SIGNERAT

Efter drygt femtio år så har till sist en av pionjärserierna inom science fiction-genren blivit film. Även om Valerian spelar mycket på nostalgifaktorn så når den inte ända fram. Det hade å andra sidan kanske varit en omöjlighet.

I onsdags gick filmen Valerian and the City of a Thousand Planets (nej, någon svensk titel finns tydligen inte) upp på svenska biografer. Den bygger på de banbrytande seriealbumen som på svenska heter Linda och Valentins äventyr. Eftersom jag växte upp med serien på 1970-talet och gillade den har jag sett fram emot att den äntligen skulle bli film. Trots de oerhört maffiga miljöskildringarna, åstadkommet med en hel drös dataanimerade specialeffekter, så är det inte utan att mitt barndomsjag känner sig en smula besviken.

Sett isolerat så är det ett roligt och actionspäckat rymdäventyr som tyvärr dras med en lätt rörig historia, även om det visuellt är rent fantastiskt. I det påminner den om syskonen Wachowskis Jupiter Ascending, som floppade häromåret. Mycket tyder tyvärr på att Valerian kommer att gå samma öde till mötes. Men samtidigt så infann sig aldrig riktigt den där Linda och Valentin-känslan som jag hade när jag läste deras äventyr under min uppväxt.

I Valerian and the City of a Thousand Planets bygger handlingen mycket på ett av de allra bästa äventyren, Ambassadören som försvann, även om filmtiteln mer antyder ett annat album, och det var nog klokt. Jag kan ändå inte låta bli att tycka att filmen hade tjänat på en mer trogen anpassning. Fast då hade det varit svårt att kalla filmen för Valerian eftersom det är Laureline (Linda) som är det äventyrets egentliga huvudrollsinnehavare. Sedan har jag lite svårt för Dane DeHaan som Valerian. Han är alldeles för pojkaktig för att passa in på den lite äldre hjälten (ibland antihjälte) jag minns. Men Cara Delevingne överraskade positivt som Laureline, även om de kunde ha färgat hennes hår rött likt förebilden.

Jag vet inte hur utbredd kunskapen är om Linda och Valentin med mina generationskamrater. När jag växte upp fanns utgavs det många seriealbum och man hade bara tid att fastna för vissa. Då jag redan var intresserad av rymden och science fiction så var det inte så konstigt att jag tog till mig Linda och Valentin, som började utges i Sverige 1975.

Det var alla de fantastiska rymdmiljöerna, planeterna och de främmande varelserna som roade. Historierna var också intressanta och tankeväckande, även om den politiska slagsidan (åt vänster förstås) ibland blev lite övertydlig. Men detta var ju sjuttiotal och så särskilt sofistikerad var aldrig det politiska heller, men det var ju i första hand en serie avsedd för unga. Det kan jag leva med. Jag läste Bamse också och inte blev jag vänstermänniska för det!

I Frankrike publicerades serien i serietidningen Pilote med början 1967. Skaparna var tecknaren Jean-Claude Mézières och författaren Pierre Christin, och de var något av banbrytare inom den fransk-belgiska serietraditionen i och med att det handlade om den första mer renodlade science fiction-serien. I Förenta Staterna fanns sedan gammalt serier som Buck Rogers och Blixt Gordon, och det var också under en längre vistelse där som paret kom på idén till det som blev Linda och Valentin, eller bara Valérian som den hette från början.

Inalles har det blivit 22 albumäventyr, samt sju kortare episoder. I Sverige mäktade vi inte med att ge ut alla på svenska, men jag har kunnat leta upp dem på danska. Det är först nu, med början 2014, som de samlade äventyren getts ut av Cobolt förlag i sju volymer, plus ett par specialutgåvor, och det är en välgärning. Fast jag måste erkänna att det var någonstans där de först slutade ges ut på svenska som jag tyckte att serien tappat stinget. Istället för att vara nyskapande så gick den på tomgång och började återanvända gamla karaktärer.

Linda och Valentins betydelse för utvecklingen av science fiction-genren är nog större än vad många föreställer sig. Har man läst serien så är det rätt tydligt hur till exempel George Lucas lånat mycket av estetiken när han skapade Stjärnornas krig – till exempel så påminner rymdskeppet Millennium Falcon om Valentins rymdtidsskepp. Filmskaparen Luc Besson anlitade också Mézières när kan gjorde filmen Det femte elementet (1997) och det är ingen tillfällighet att det är Besson som nu kunnat uppfylla sin dröm om att presentera Linda och Valentin på vita duken.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

I onsdags gick filmen Valerian and the City of a Thousand Planets (nej, någon svensk titel finns tydligen inte) upp på svenska biografer. Den bygger på de banbrytande seriealbumen som på svenska heter Linda och Valentins äventyr. Eftersom jag växte upp med serien på 1970-talet och gillade den har jag sett fram emot att den äntligen skulle bli film. Trots de oerhört maffiga miljöskildringarna, åstadkommet med en hel drös dataanimerade specialeffekter, så är det inte utan att mitt barndomsjag känner sig en smula besviken.

Sett isolerat så är det ett roligt och actionspäckat rymdäventyr som tyvärr dras med en lätt rörig historia, även om det visuellt är rent fantastiskt. I det påminner den om syskonen Wachowskis Jupiter Ascending, som floppade häromåret. Mycket tyder tyvärr på att Valerian kommer att gå samma öde till mötes. Men samtidigt så infann sig aldrig riktigt den där Linda och Valentin-känslan som jag hade när jag läste deras äventyr under min uppväxt.

I Valerian and the City of a Thousand Planets bygger handlingen mycket på ett av de allra bästa äventyren, Ambassadören som försvann, även om filmtiteln mer antyder ett annat album, och det var nog klokt. Jag kan ändå inte låta bli att tycka att filmen hade tjänat på en mer trogen anpassning. Fast då hade det varit svårt att kalla filmen för Valerian eftersom det är Laureline (Linda) som är det äventyrets egentliga huvudrollsinnehavare. Sedan har jag lite svårt för Dane DeHaan som Valerian. Han är alldeles för pojkaktig för att passa in på den lite äldre hjälten (ibland antihjälte) jag minns. Men Cara Delevingne överraskade positivt som Laureline, även om de kunde ha färgat hennes hår rött likt förebilden.

Jag vet inte hur utbredd kunskapen är om Linda och Valentin med mina generationskamrater. När jag växte upp fanns utgavs det många seriealbum och man hade bara tid att fastna för vissa. Då jag redan var intresserad av rymden och science fiction så var det inte så konstigt att jag tog till mig Linda och Valentin, som började utges i Sverige 1975.

Det var alla de fantastiska rymdmiljöerna, planeterna och de främmande varelserna som roade. Historierna var också intressanta och tankeväckande, även om den politiska slagsidan (åt vänster förstås) ibland blev lite övertydlig. Men detta var ju sjuttiotal och så särskilt sofistikerad var aldrig det politiska heller, men det var ju i första hand en serie avsedd för unga. Det kan jag leva med. Jag läste Bamse också och inte blev jag vänstermänniska för det!

I Frankrike publicerades serien i serietidningen Pilote med början 1967. Skaparna var tecknaren Jean-Claude Mézières och författaren Pierre Christin, och de var något av banbrytare inom den fransk-belgiska serietraditionen i och med att det handlade om den första mer renodlade science fiction-serien. I Förenta Staterna fanns sedan gammalt serier som Buck Rogers och Blixt Gordon, och det var också under en längre vistelse där som paret kom på idén till det som blev Linda och Valentin, eller bara Valérian som den hette från början.

Inalles har det blivit 22 albumäventyr, samt sju kortare episoder. I Sverige mäktade vi inte med att ge ut alla på svenska, men jag har kunnat leta upp dem på danska. Det är först nu, med början 2014, som de samlade äventyren getts ut av Cobolt förlag i sju volymer, plus ett par specialutgåvor, och det är en välgärning. Fast jag måste erkänna att det var någonstans där de först slutade ges ut på svenska som jag tyckte att serien tappat stinget. Istället för att vara nyskapande så gick den på tomgång och började återanvända gamla karaktärer.

Linda och Valentins betydelse för utvecklingen av science fiction-genren är nog större än vad många föreställer sig. Har man läst serien så är det rätt tydligt hur till exempel George Lucas lånat mycket av estetiken när han skapade Stjärnornas krig – till exempel så påminner rymdskeppet Millennium Falcon om Valentins rymdtidsskepp. Filmskaparen Luc Besson anlitade också Mézières när kan gjorde filmen Det femte elementet (1997) och det är ingen tillfällighet att det är Besson som nu kunnat uppfylla sin dröm om att presentera Linda och Valentin på vita duken.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.