2017-07-19 06:00

2017-07-19 06:00

Allt hetare debatt om EU-budgeten

Signerat: Direkt från Europaparlamentet

Att flytta välfärdspolitiken till Bryssel, eller införa en EU-skatt, framstår som synnerligen destruktivt i ljuset av detta, skriver Lars Adaktusson.

Det senaste året har EU:s budget varit mer omdebatterad än någonsin. Det finns flera skäl till detta. Dels har folkomröstningen i Storbritannien förra sommaren föranlett frågan om hur det budgethål som kommer uppstå när britterna slutar betala medlemsavgift ska fyllas. Dels påverkar omvärldsutvecklingen ett flertal centrala budgetområden som kommer kräva allt större resurser.

Det är en ekvation som inte går ihop. Antingen måste EU skaffa nya medel, genom exempelvis höjda medlemsavgifter eller införa en EU-skatt, eller så behöver man skära ner på antalet åtaganden. Min och Kristdemokraternas åsikt är att det senare alternativet är den enda framkomliga vägen.

Den stigande temperaturen i budgetdebatten märks inte minst här i Europaparlamentet. Unionens budget går årligen genom EU:s institutioner för påseende och behandling. I början av månaden röstade Europaparlamentet om sina synpunkter på EU-kommissionens budgetförslag avseende EU-budget för nästa år. Likt tidigare år väljer parlamentet att gå längre än kommissionen vad gäller budgetens omfång. Europaparlamentet föreslår dessutom EU-skatt, liberalare tolkningar av budgetreglerna och ett EU-finansierat Interrailkort till alla 18-åringar (som beräknas kosta 20 miljarder kronor). Jag röstade naturligtvis nej till detta, tillskillnad från exempelvis de svenska Socialdemokraterna.

Populismens framväxt i Europa har skapat en förtroendekris för EU-samarbetet. Även om förtroendet för EU nu åter stiger, är det viktigt att vi förvaltar det på ett ansvarsfullt sätt. Att flytta välfärdspolitiken till Bryssel, eller införa en EU-skatt, framstår som synnerligen destruktivt i ljuset av detta. När väljarna möter ett EU som återkommande försöker utöka sina maktbefogenheter i nationella angelägenheter, men samtidigt brister i att leverera på de områdena unionen faktiskt skapats för, riskerar förtroendet åter att tryta.

För att få verksamheten att gå ihop måste EU reformeras när Storbritannien lämnar. Det är inte en åsikt utan ett faktum. Utgifter och inkomster går inte ihop, och något måste göras.

Förslag om en EU-skatt dyker ibland upp. I början av året presenterade Italiens före detta premiärminister Mario Monti ett förslag på framtiden för unionens finansiering, med överstatlig beskattningsrätt som bärande inslag. Även kommissionen är positivt inställda till en EU-skatt som de menar skulle skapa en mer harmonisk lösning på finansieringsfrågan. Det finns många skäl till att jag och Kristdemokraterna inte instämmer i detta. Men framförallt är förslaget om EU-skatt ett sätt att försöka runda regeringar och folkvalda ute i medlemsländerna. De krafter som i dag utgör en välbehövlig bromskloss i diskussionerna om EU-budgeten.

Kärnan i Europasamarbetet innefattar några, ganska stora, budgetposter som de senaste åren av goda skäl ökat. Utmaningarna inom migration och säkerhet, för att nämna två exempel, kommer heller inte bli mindre framöver. För att klara detta behöver EU bli bättre på att planera långsiktigt, och våga säga nej även till projekt som förvisso är lovvärda – men inte hör hemma på EU-nivå.

Lars Adaktusson (KD)

Europaparlamentariker

Det senaste året har EU:s budget varit mer omdebatterad än någonsin. Det finns flera skäl till detta. Dels har folkomröstningen i Storbritannien förra sommaren föranlett frågan om hur det budgethål som kommer uppstå när britterna slutar betala medlemsavgift ska fyllas. Dels påverkar omvärldsutvecklingen ett flertal centrala budgetområden som kommer kräva allt större resurser.

Det är en ekvation som inte går ihop. Antingen måste EU skaffa nya medel, genom exempelvis höjda medlemsavgifter eller införa en EU-skatt, eller så behöver man skära ner på antalet åtaganden. Min och Kristdemokraternas åsikt är att det senare alternativet är den enda framkomliga vägen.

Den stigande temperaturen i budgetdebatten märks inte minst här i Europaparlamentet. Unionens budget går årligen genom EU:s institutioner för påseende och behandling. I början av månaden röstade Europaparlamentet om sina synpunkter på EU-kommissionens budgetförslag avseende EU-budget för nästa år. Likt tidigare år väljer parlamentet att gå längre än kommissionen vad gäller budgetens omfång. Europaparlamentet föreslår dessutom EU-skatt, liberalare tolkningar av budgetreglerna och ett EU-finansierat Interrailkort till alla 18-åringar (som beräknas kosta 20 miljarder kronor). Jag röstade naturligtvis nej till detta, tillskillnad från exempelvis de svenska Socialdemokraterna.

Populismens framväxt i Europa har skapat en förtroendekris för EU-samarbetet. Även om förtroendet för EU nu åter stiger, är det viktigt att vi förvaltar det på ett ansvarsfullt sätt. Att flytta välfärdspolitiken till Bryssel, eller införa en EU-skatt, framstår som synnerligen destruktivt i ljuset av detta. När väljarna möter ett EU som återkommande försöker utöka sina maktbefogenheter i nationella angelägenheter, men samtidigt brister i att leverera på de områdena unionen faktiskt skapats för, riskerar förtroendet åter att tryta.

För att få verksamheten att gå ihop måste EU reformeras när Storbritannien lämnar. Det är inte en åsikt utan ett faktum. Utgifter och inkomster går inte ihop, och något måste göras.

Förslag om en EU-skatt dyker ibland upp. I början av året presenterade Italiens före detta premiärminister Mario Monti ett förslag på framtiden för unionens finansiering, med överstatlig beskattningsrätt som bärande inslag. Även kommissionen är positivt inställda till en EU-skatt som de menar skulle skapa en mer harmonisk lösning på finansieringsfrågan. Det finns många skäl till att jag och Kristdemokraterna inte instämmer i detta. Men framförallt är förslaget om EU-skatt ett sätt att försöka runda regeringar och folkvalda ute i medlemsländerna. De krafter som i dag utgör en välbehövlig bromskloss i diskussionerna om EU-budgeten.

Kärnan i Europasamarbetet innefattar några, ganska stora, budgetposter som de senaste åren av goda skäl ökat. Utmaningarna inom migration och säkerhet, för att nämna två exempel, kommer heller inte bli mindre framöver. För att klara detta behöver EU bli bättre på att planera långsiktigt, och våga säga nej även till projekt som förvisso är lovvärda – men inte hör hemma på EU-nivå.

Lars Adaktusson (KD)

Europaparlamentariker

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.