2017-07-17 06:00

2017-07-17 06:00

Varning för EU-federalism

SIGNERAT

Ända sedan euron infördes har Europa lidit av en ekonomisk obalans. En gemensam valuta innebär en gemensam penningpolitik, men det krävs också en gemensam finanspolitik. Det har saknats i Europa, men fröna till en sådan kan nu anas. Det skapar stora risker för Sverige.

I grundkursen Nationalekonomi A på universitetet får man lära sig att gemensam penningpolitik, att styrräntan är lika för alla länder i en valutaunion, också kräver gemensam finanspolitik, alltså någon form av gemensamma skatter och bidrag. Det är inte en ny upptäckt, utan har varit känt i många decennier, sedan långt innan euron skapades. Men Europa saknar gemensam finanspolitik. Man skapade med berått mod en obalanserad ekonomisk struktur. Det har straffat sig.

Finland är ett bra exempel. Vårt grannland har drabbats av stagnation och massarbetslöshet.

Finland har utsatts för tre så kallade asymmetriska chocker, ekonomiska problem som drabbat just Finland långt hårdare än andra euroländer. Sanktionerna mot Ryssland som infördes efter den ryska invasionen av Krim och östra Ukraina har drabbat den viktiga rysshandeln. Apples Iphone har knäckt Nokia, ett företag som spelar en större roll för Finland än vad något svenskt storföretag gör för Sverige. Slutligen har tidningskrisen och digitaliseringen drabbat den viktiga tidningspappersbranschen.

Om Finland haft kvar marken som valuta skulle den ha tappat i värde. Finländska exportvaror skulle ha blivit billigare, och det finländska näringslivets konkurrenskraft skulle ha återställts medan ekonomin strukturrationaliserades. Men på grund av euron kan man inte kompensera: euron kommer knappast att tappa i värde bara för att lilla Finland har det svårt. Resultatet är tragiska och helt onödiga företagskonkurser och massarbetslöshet.

Detta vill Frankrikes nye president Emmanuel Macron ändra på. Han vill införa någon slags gemensam finanspolitik, och åtgärda den obalans som plågat eurozonen sedan dess grundande. För detta behöver han Tysklands stöd: det är i mångt och mycket Berlin som kommer att få betala kalaset. Förbundskansler Angela Merkel kommer dock inte ge något gratis. Sannolikt kommer hon att kräva utökad EU-federalism i utbyte, så att Berlin inte ska behöva stå för notan utan att få stärkt inflytande. Vi talar här om ytterligare ett steg mot ett Europas Förenta Stater.

Ett sådant steg vore mer än bara olyckligt. EU lider av ett våldsamt demokratiskt underskott. Varje överföring av makt från medlemsstaterna till EU, varje rörelse i federalistisk riktning, innebär därmed att demokratin undermineras. Det bör man ständigt påpeka för de svenska politiker som vill driva på i federal riktning.

Men vad kan man göra åt saken? I teorin finns möjligheten att göra en Swexit: att Sverige lämnar EU för att rädda demokratin. I praktiken är det svårt att se det som ett reellt alternativ. Brexit-kaoset avskräcker. Swexit skulle sannolikt utestänga Sverige från den europeiska marknaden, vår överlägset viktigaste exportmarknad. Att påstå att den svenska ekonomin skulle slås sönder är olyckligtvis inte en överdrift.

Man måste därför skapa förutsättningar för ett uthärdligt liv inom EU.

Nationell suveränitet, självständighet, handlar i praktiken om två saker: ett starkt försvar och en egen valuta. Ju mindre som sägs om Sveriges försvar i det avseendet desto bättre, men vi har i alla fall fortfarande en egen valuta. Kronan är ett helt centralt värde att skydda om Sveriges självständighet ska kunna upprätthållas.

Oroväckande nog har Sverige förbundit sig att gå med i euron någon gång i framtiden. Hittills har vi kunnat bevara kronan med hjälp av ett legalt kryphål: svenska regeringar har medvetet underlåtit att uppfylla konvergenskravet om att ha en stabil växelkurs gentemot euron under minst två år. Om en svensk regering beslutar sig för att uppfylla det kravet, hotas plötsligt den svenska suveräniteten.

Även om svenska regeringar fortsatt vill behålla kronan, riskerar påtryckningar om att rätta sig i ledet och gå in i euron uppenbara sig från federalisterna i Paris, Berlin och Bryssel.

Så sent som i maj läcktes minnesanteckningar från EU-kommissionen, i vilka det angavs att Sverige ska gå med i euron senast år 2025. Det ska dock ha handlat om ett ”missförstånd” – anteckningarna var bara ett ”reflektionspapper”. Men det är tydligt att de federalistiska krafterna inte vilar.

Läget är dock inte nattsvart. Det finns en pragmatisk väg framåt. Sverige bör följa Danmarks exempel, och förhandla fram ett formellt undantag från medlemskap i euron, som sedan stadfästs i den svenska grundlagen.

Arvid Hallén

Praktikant från SNB:s skribentskola

I grundkursen Nationalekonomi A på universitetet får man lära sig att gemensam penningpolitik, att styrräntan är lika för alla länder i en valutaunion, också kräver gemensam finanspolitik, alltså någon form av gemensamma skatter och bidrag. Det är inte en ny upptäckt, utan har varit känt i många decennier, sedan långt innan euron skapades. Men Europa saknar gemensam finanspolitik. Man skapade med berått mod en obalanserad ekonomisk struktur. Det har straffat sig.

Finland är ett bra exempel. Vårt grannland har drabbats av stagnation och massarbetslöshet.

Finland har utsatts för tre så kallade asymmetriska chocker, ekonomiska problem som drabbat just Finland långt hårdare än andra euroländer. Sanktionerna mot Ryssland som infördes efter den ryska invasionen av Krim och östra Ukraina har drabbat den viktiga rysshandeln. Apples Iphone har knäckt Nokia, ett företag som spelar en större roll för Finland än vad något svenskt storföretag gör för Sverige. Slutligen har tidningskrisen och digitaliseringen drabbat den viktiga tidningspappersbranschen.

Om Finland haft kvar marken som valuta skulle den ha tappat i värde. Finländska exportvaror skulle ha blivit billigare, och det finländska näringslivets konkurrenskraft skulle ha återställts medan ekonomin strukturrationaliserades. Men på grund av euron kan man inte kompensera: euron kommer knappast att tappa i värde bara för att lilla Finland har det svårt. Resultatet är tragiska och helt onödiga företagskonkurser och massarbetslöshet.

Detta vill Frankrikes nye president Emmanuel Macron ändra på. Han vill införa någon slags gemensam finanspolitik, och åtgärda den obalans som plågat eurozonen sedan dess grundande. För detta behöver han Tysklands stöd: det är i mångt och mycket Berlin som kommer att få betala kalaset. Förbundskansler Angela Merkel kommer dock inte ge något gratis. Sannolikt kommer hon att kräva utökad EU-federalism i utbyte, så att Berlin inte ska behöva stå för notan utan att få stärkt inflytande. Vi talar här om ytterligare ett steg mot ett Europas Förenta Stater.

Ett sådant steg vore mer än bara olyckligt. EU lider av ett våldsamt demokratiskt underskott. Varje överföring av makt från medlemsstaterna till EU, varje rörelse i federalistisk riktning, innebär därmed att demokratin undermineras. Det bör man ständigt påpeka för de svenska politiker som vill driva på i federal riktning.

Men vad kan man göra åt saken? I teorin finns möjligheten att göra en Swexit: att Sverige lämnar EU för att rädda demokratin. I praktiken är det svårt att se det som ett reellt alternativ. Brexit-kaoset avskräcker. Swexit skulle sannolikt utestänga Sverige från den europeiska marknaden, vår överlägset viktigaste exportmarknad. Att påstå att den svenska ekonomin skulle slås sönder är olyckligtvis inte en överdrift.

Man måste därför skapa förutsättningar för ett uthärdligt liv inom EU.

Nationell suveränitet, självständighet, handlar i praktiken om två saker: ett starkt försvar och en egen valuta. Ju mindre som sägs om Sveriges försvar i det avseendet desto bättre, men vi har i alla fall fortfarande en egen valuta. Kronan är ett helt centralt värde att skydda om Sveriges självständighet ska kunna upprätthållas.

Oroväckande nog har Sverige förbundit sig att gå med i euron någon gång i framtiden. Hittills har vi kunnat bevara kronan med hjälp av ett legalt kryphål: svenska regeringar har medvetet underlåtit att uppfylla konvergenskravet om att ha en stabil växelkurs gentemot euron under minst två år. Om en svensk regering beslutar sig för att uppfylla det kravet, hotas plötsligt den svenska suveräniteten.

Även om svenska regeringar fortsatt vill behålla kronan, riskerar påtryckningar om att rätta sig i ledet och gå in i euron uppenbara sig från federalisterna i Paris, Berlin och Bryssel.

Så sent som i maj läcktes minnesanteckningar från EU-kommissionen, i vilka det angavs att Sverige ska gå med i euron senast år 2025. Det ska dock ha handlat om ett ”missförstånd” – anteckningarna var bara ett ”reflektionspapper”. Men det är tydligt att de federalistiska krafterna inte vilar.

Läget är dock inte nattsvart. Det finns en pragmatisk väg framåt. Sverige bör följa Danmarks exempel, och förhandla fram ett formellt undantag från medlemskap i euron, som sedan stadfästs i den svenska grundlagen.

Arvid Hallén

Praktikant från SNB:s skribentskola

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.