2017-07-12 06:01

2017-07-12 06:01

EU behöver länder som går före om vapenexporten

Signerat: Direkt från Europaparlamentet

Ett exempel på vapenexport som är särskilt riskabel för den egna nationella säkerheten är exporten av små och lätta vapen, skriver Bodil Valero.

I veckan röstade EU-parlamentet igenom sitt betänkande om hur medlemsländerna implementerar EU:s gemensamma regelverk för vapenexport. Det är ett årligt återkommande dokument där vi synar fjolårets exportstatistik gentemot det regelverk som medlemsländerna har att följa, den så kallade gemensamma ståndpunkten, som lägger fast regler för hur och till vem krigsmateriel får säljas. För andra året leder jag parlamentets arbete med betänkandet.

Regelverkets åtta kriterier handlar om alltifrån mänskliga rättigheter till icke-aggressiv utrikespolitik. Det är viktiga krav som hade varit mer än tillräckliga om de hade respekterats och implementerats lika strikt i alla medlemsländer. Men i dagsläget saknas verkliga möjligheter att utdöma sanktioner till de länder som bryter mot reglerna.

Den dåliga efterlevnaden hänger ihop med att vapenexportreglerna alltjämt är en mellanstatlig överenskommelse som medlemsstaterna själva förbundit sig att följa. Inte så förvånande tycker medlemsländerna själva att de följer regelverket, även i tydliga fall när vapen exporterats till förtryckande eller krigförande diktaturer. För de största vapenexportörerna Frankrike, Storbritannien och Tyskland är det viktigt att det fortsätter på det viset.

Så sent som i måndags kom Storbritanniens högsta domstol fram till att landet inte brutit mot vare sig nationell lag eller EU:s regelverk när det exporterade stridsflyg och bomber till diktaturen Saudiarabien, som just nu för en urskillningslös bombningskampanj i Jemen med – många tusen civila offer. Domstolen hänvisade beslutet till hemliga regeringsuppgifter om nationell säkerhet. Men säkerhetsintresset definieras inte sällan som jobbmöjligheter för att upprätthålla den nationella försvarsindustrin. Den enes bröd blir den andres död.

Ett exempel på vapenexport som är särskilt riskabel för den egna nationella säkerheten är exporten av små och lätta vapen. Små och lätta vapen tenderar att döda fler människor och hamnar inte sällan hos brottslingar och terrorister. Ifjol avslöjade ett journalistnätverk att samtidigt som Europa satt kampen mot terrorismen högst på dagordningen, har tusentals automatvapen, artilleripjäser, raketer och tunga maskingevär exporterats till kriget i Syrien och nått terrorgrupper som Jabhat al-Nusra och Daesh (IS).

Vapnen hade exporterats från Centraleuropa till Saudiarabien och Qatar för att sen skeppas vidare till Syrienkonflikten. Man behöver inte vara terrorexpert för att förstå att sådan vapenexport inte bara utgör ett hot mot befolkningen där, utan också mot oss här i Europa.

Medial uppmärksamhet kritik från beslutsfattare behövs mer än någonsin för att bygga den opinion som krävs för förändring. Det är framförallt den svenska vapenexportlagstiftningen ett exempel på. Där började resan mot ett skarpare regelverk med att Miljöpartiet tillsammans med andra riksdagspartier krävde tuffare regler i efterspelet till den så kallade Saudiskandalen.

Nu, efter sex långa år och med en blocköverskridande parlamentarisk utredning i ryggen, blir Sverige det första landet i världen med ett demokratikriterium i sin vapenexportlagstiftning. Det visar att det går att förändra. I mitt betänkande i EU-parlamentet har jag föreslagit att EU ska överväga ett liknande system, där man tittar på länders demokratiska status.

Min förhoppning är också att Sveriges exempel ska inspirera fler att göra tuffare och mer konsekventa bedömningar vad gäller mottagarländers mänskliga rättigheter och demokratiska status tills dess att vi har sanktioner på plats på EU-nivå.

Bodil Valero

Europaparlamentariker (MP)

I veckan röstade EU-parlamentet igenom sitt betänkande om hur medlemsländerna implementerar EU:s gemensamma regelverk för vapenexport. Det är ett årligt återkommande dokument där vi synar fjolårets exportstatistik gentemot det regelverk som medlemsländerna har att följa, den så kallade gemensamma ståndpunkten, som lägger fast regler för hur och till vem krigsmateriel får säljas. För andra året leder jag parlamentets arbete med betänkandet.

Regelverkets åtta kriterier handlar om alltifrån mänskliga rättigheter till icke-aggressiv utrikespolitik. Det är viktiga krav som hade varit mer än tillräckliga om de hade respekterats och implementerats lika strikt i alla medlemsländer. Men i dagsläget saknas verkliga möjligheter att utdöma sanktioner till de länder som bryter mot reglerna.

Den dåliga efterlevnaden hänger ihop med att vapenexportreglerna alltjämt är en mellanstatlig överenskommelse som medlemsstaterna själva förbundit sig att följa. Inte så förvånande tycker medlemsländerna själva att de följer regelverket, även i tydliga fall när vapen exporterats till förtryckande eller krigförande diktaturer. För de största vapenexportörerna Frankrike, Storbritannien och Tyskland är det viktigt att det fortsätter på det viset.

Så sent som i måndags kom Storbritanniens högsta domstol fram till att landet inte brutit mot vare sig nationell lag eller EU:s regelverk när det exporterade stridsflyg och bomber till diktaturen Saudiarabien, som just nu för en urskillningslös bombningskampanj i Jemen med – många tusen civila offer. Domstolen hänvisade beslutet till hemliga regeringsuppgifter om nationell säkerhet. Men säkerhetsintresset definieras inte sällan som jobbmöjligheter för att upprätthålla den nationella försvarsindustrin. Den enes bröd blir den andres död.

Ett exempel på vapenexport som är särskilt riskabel för den egna nationella säkerheten är exporten av små och lätta vapen. Små och lätta vapen tenderar att döda fler människor och hamnar inte sällan hos brottslingar och terrorister. Ifjol avslöjade ett journalistnätverk att samtidigt som Europa satt kampen mot terrorismen högst på dagordningen, har tusentals automatvapen, artilleripjäser, raketer och tunga maskingevär exporterats till kriget i Syrien och nått terrorgrupper som Jabhat al-Nusra och Daesh (IS).

Vapnen hade exporterats från Centraleuropa till Saudiarabien och Qatar för att sen skeppas vidare till Syrienkonflikten. Man behöver inte vara terrorexpert för att förstå att sådan vapenexport inte bara utgör ett hot mot befolkningen där, utan också mot oss här i Europa.

Medial uppmärksamhet kritik från beslutsfattare behövs mer än någonsin för att bygga den opinion som krävs för förändring. Det är framförallt den svenska vapenexportlagstiftningen ett exempel på. Där började resan mot ett skarpare regelverk med att Miljöpartiet tillsammans med andra riksdagspartier krävde tuffare regler i efterspelet till den så kallade Saudiskandalen.

Nu, efter sex långa år och med en blocköverskridande parlamentarisk utredning i ryggen, blir Sverige det första landet i världen med ett demokratikriterium i sin vapenexportlagstiftning. Det visar att det går att förändra. I mitt betänkande i EU-parlamentet har jag föreslagit att EU ska överväga ett liknande system, där man tittar på länders demokratiska status.

Min förhoppning är också att Sveriges exempel ska inspirera fler att göra tuffare och mer konsekventa bedömningar vad gäller mottagarländers mänskliga rättigheter och demokratiska status tills dess att vi har sanktioner på plats på EU-nivå.

Bodil Valero

Europaparlamentariker (MP)

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.