2017-05-20 06:01

2017-05-20 06:01

Sverige är åter illa rustat

Signerat:

Tyvärr tycks försvarsfrågan hamna på efterkälken igen i en tid när den verkligen behöver stå i fokus. Det finns vissa grundpelare ett land måste byggas på, dit hör definitivt försvaret för att skapa trygghet i en mycket hotfull tid, skriver Kjell Göthe.

Det drar ihop sig till sommar också på den politiska fronten. En nyhet för året är att statsminister Stefan Löfven (S) inte kommer till Almedalen i Visby, detta politikens Mecka i Sverige under en vecka. Det är förstås synd för alla andra är där, proffspolitiker, ditrest allmänhet, gotlänningar och förstås journalister.

Statsministern skall istället, enligt egen utsago, träffa vanligt folk i Sverige. Nu finns det också sådana på Gotland, det kan jag försäkra, de talar bara en lite annorlunda dialekt. Och dessutom, även om Löfven är upptagen på annan plats skulle han kunna komma. För han kan ju alltid rekvirera regeringsplanet som står och väntar på Bromma.

Men 2018 ställer han upp, det har han försäkrat och då är det ju också som av en händelse valår och viktigt att stå i rampljuset. Ett år innan kan ju däremot finansminister Magdalena Andersson (S) presentera regeringens senaste skattehöjningar, hon börjar bli van.

Just nu ser det ut som om valrörelsen kommer att handla om migration, skola, omsorg, lag och ordning. Tyvärr tycks försvarsfrågan hamna på efterkälken igen i en tid när den verkligen behöver stå i fokus. Det finns vissa grundpelare ett land måste byggas på, dit hör definitivt försvaret för att skapa trygghet i en mycket hotfull tid. Det finns visserligen ett försvarsbeslut som tagits i riksdagen och som gäller 2016-2020. Men som alltid har verkligheten hunnit ikapp beslutet flera gånger om och det gäller inte minst om vi ska fortsätta envisas med vår neutralitet och mot vem?

Bakom gällande försvarsbeslut står Socialdemokraterna och Miljöpartiet (under stor vånda), Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Uppgörelsen innebär tio miljarder extra under perioden – och vissa smärre tillägg till detta som redan utlovats. Det är ändå alldeles för lite och liberalerna hoppade av och krävde väsentligt mer. Samtidigt fortsätter försvarsminister Peter Hultqvist (S) envist säga, högst troligt på order från statsrådsberedningen, att neutralitetspolitiken ligger fast. Där står han likt en modern Sven Dufva på bron och släpper ingen över den... inte ens diskussion i frågan.

Jag är numera gammal nog för att våga säga att den som läst sin historia (tyvärr avskaffat som eget ämne i skolan) kan dra viktiga slutsatser. Låt oss göra ett nedslag bara. 1925 när hotet från Ryssland och Tyskland temporärt var borta drömde ett krigstrött Europa om att den eviga freden hade kommit. Sverige, som alltid skall vara bäst i klassen, genomförde en av de största nedrustningar som skett! Men några år senare hann verkligheten ifatt. Och det spelade föga roll att Chamberlain efter att ha träffat Hitler och undertecknat en överenskommelse utlovade ”fred i vår tid”.

Sverige var illa rustat, men statsminister Per Albin Hansson (S) i samlingsregeringen tog en rövare och påstod det motsatta. Vi tvingades till eftergifter på ett förnedrande sätt när det blev allvar. Särskilt vi värmlänningar kunde följa kriget och förtrycket på nära håll. Det var en teater, en komedi snarare, som spelades upp av regeringen. Den har tyvärr upprepats under Kalla kriget, när vi samarbetade med USA, men det hölls hemligt för folket.

Nu är vi där igen, nej till medlemskap i Nato men gärna ja till att de skall ställa upp för oss i nöd. Dagens hotbild är gigantisk, kriget har dessutom blivit än mer högteknologiskt och annorlunda. Civilförsvaret som skrotades måste byggas upp igen. Allt kostar. Upprustningen börjar från låg nivå. Orkar politikerna ta sitt ansvar, det är frågan.

Kjell Göthe

Politisk krönikör

Det drar ihop sig till sommar också på den politiska fronten. En nyhet för året är att statsminister Stefan Löfven (S) inte kommer till Almedalen i Visby, detta politikens Mecka i Sverige under en vecka. Det är förstås synd för alla andra är där, proffspolitiker, ditrest allmänhet, gotlänningar och förstås journalister.

Statsministern skall istället, enligt egen utsago, träffa vanligt folk i Sverige. Nu finns det också sådana på Gotland, det kan jag försäkra, de talar bara en lite annorlunda dialekt. Och dessutom, även om Löfven är upptagen på annan plats skulle han kunna komma. För han kan ju alltid rekvirera regeringsplanet som står och väntar på Bromma.

Men 2018 ställer han upp, det har han försäkrat och då är det ju också som av en händelse valår och viktigt att stå i rampljuset. Ett år innan kan ju däremot finansminister Magdalena Andersson (S) presentera regeringens senaste skattehöjningar, hon börjar bli van.

Just nu ser det ut som om valrörelsen kommer att handla om migration, skola, omsorg, lag och ordning. Tyvärr tycks försvarsfrågan hamna på efterkälken igen i en tid när den verkligen behöver stå i fokus. Det finns vissa grundpelare ett land måste byggas på, dit hör definitivt försvaret för att skapa trygghet i en mycket hotfull tid. Det finns visserligen ett försvarsbeslut som tagits i riksdagen och som gäller 2016-2020. Men som alltid har verkligheten hunnit ikapp beslutet flera gånger om och det gäller inte minst om vi ska fortsätta envisas med vår neutralitet och mot vem?

Bakom gällande försvarsbeslut står Socialdemokraterna och Miljöpartiet (under stor vånda), Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Uppgörelsen innebär tio miljarder extra under perioden – och vissa smärre tillägg till detta som redan utlovats. Det är ändå alldeles för lite och liberalerna hoppade av och krävde väsentligt mer. Samtidigt fortsätter försvarsminister Peter Hultqvist (S) envist säga, högst troligt på order från statsrådsberedningen, att neutralitetspolitiken ligger fast. Där står han likt en modern Sven Dufva på bron och släpper ingen över den... inte ens diskussion i frågan.

Jag är numera gammal nog för att våga säga att den som läst sin historia (tyvärr avskaffat som eget ämne i skolan) kan dra viktiga slutsatser. Låt oss göra ett nedslag bara. 1925 när hotet från Ryssland och Tyskland temporärt var borta drömde ett krigstrött Europa om att den eviga freden hade kommit. Sverige, som alltid skall vara bäst i klassen, genomförde en av de största nedrustningar som skett! Men några år senare hann verkligheten ifatt. Och det spelade föga roll att Chamberlain efter att ha träffat Hitler och undertecknat en överenskommelse utlovade ”fred i vår tid”.

Sverige var illa rustat, men statsminister Per Albin Hansson (S) i samlingsregeringen tog en rövare och påstod det motsatta. Vi tvingades till eftergifter på ett förnedrande sätt när det blev allvar. Särskilt vi värmlänningar kunde följa kriget och förtrycket på nära håll. Det var en teater, en komedi snarare, som spelades upp av regeringen. Den har tyvärr upprepats under Kalla kriget, när vi samarbetade med USA, men det hölls hemligt för folket.

Nu är vi där igen, nej till medlemskap i Nato men gärna ja till att de skall ställa upp för oss i nöd. Dagens hotbild är gigantisk, kriget har dessutom blivit än mer högteknologiskt och annorlunda. Civilförsvaret som skrotades måste byggas upp igen. Allt kostar. Upprustningen börjar från låg nivå. Orkar politikerna ta sitt ansvar, det är frågan.

Kjell Göthe

Politisk krönikör

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.