2017-05-15 06:00

2017-05-15 06:00

Starkt stöd för ny kyrkohandbok

Replik:

Om man tittar på de många remissvaren som kommit in från hela landet visar det sig att 4 av 5 församlingar tycker att förslaget är bra eller ganska bra, skriver Sören Dalevi.

Svar till Adam Davidsson (NWT 6/5 2017)

I ”Oklok Kyrkohandbok” i NWT den 6 maj skriver Adam Davidsson om den nya Kyrkohandboken. Enligt Adam har denna kommit till i en process präglad av ”hemlighetsmakeri, utfrysning, avhopp och härskartekniker”. Han väljer dessutom att rikta allvarlig kritik mot ärkebiskop Antje Jackelén för hur hon skött processen och kommunikationen kring handboken.

Låt oss börja med ”hemlighetsmakeriet, utfrysningen, avhoppen och härskarteknikerna”. Jag tillhör själv en av dem som initialt var motståndare till en ny kyrkohandbok. Jag ansåg att 1986 års handbok dög gott. Jag var också tydlig med denna ståndpunkt. Men jag har – helt ärligt – aldrig upplevt att processen varit präglad av något ”hemlighetsmakeri”, ”utfrysning” eller ”härskartekniker”.

Det har – tvärtom – varit en mycket öppen process där alla församlingar kunnat testa materialet och där det genomförts två remissomgångar. Många församlingar (drygt 50 procent av Karlstads stifts församlingar) valde att vara remissförsamling. I andra remissomgången fick alla församlingar möjlighet att svara. Genomgående har processen alltså varit öppen gentemot församlingarna. Där har anställda, lekmän och förtroendevalda både kunnat sätta sig in i och pröva såväl texter som musik. I Karlstads stift var dessutom svarsfrekvensen mycket hög, cirka 75 procent av församlingarna svarade.

Och nu kommer ett faktum, Adam, som få experttyckare har velat smälta: de flesta församlingar var positiva till handboksförslaget. Om man tittar på de många remissvaren som kommit in från hela landet visar det sig att 4 av 5 församlingar tycker att förslaget är bra eller ganska bra. Och där den stora majoriteten (82 procent) anser att den egna församlingens gudstjänsttradition ryms. Hela 88 procent tycker att musikserie A är bra eller ganska bra. Min egen erfarenhet är dessutom att handboksförslaget fungerat mycket bättre än jag trodde det skulle göra.

Men jag håller med dig på en punkt – vad gäller kommunikationen och informationen från kyrkokansliet i Uppsala hade jag hoppats på mer tydlighet. Och det var oklokt att undanhålla material för den musikaliska expertisen. Men kyrkokansliets fadäser ska inte skyllas på ärkebiskopen.

Sören Dalevi

Biskop i Karlstads stift

Svar direkt: Mycket i handboksprocessen har skötts formellt korrekt, men brister har också förekommit. Själva materialet har varit tillgängligt, men förloppet bakom har delvis höljts i dunkel. Inte minst då professor Nelson vägrades ta del av inkomna dokument.

I interna diskussioner har kritiker bemötts märkligt. Den kritik som riktats i media har ärkebiskopen vid ett möte avfärdat som en följd av att journalister behöver något att skriva om, snarare än att det faktiskt skulle finnas problem.

Ärkebiskopen är förstås inte personligen skyldig till allt som går fel i Svenska kyrkan. Däremot har hon ett herdeansvar för hur saker och ting sköts. Att inte ha tagit till sig av kritiken mot handboksprocessen och att hon bemött mothugg med härskartekniker är något som förtjänar klander.

Svenska kyrkan får just nu mycket offentlig kritik och har rekordmånga utträden. Man bör i ett sådant läge tänka över vad man gör fel, snarare än att som ärkebiskopen använda devisen att anfall är bästa försvar.

Adam Davidsson

Praktikant från SNB:s skribentskola

Svar till Adam Davidsson (NWT 6/5 2017)

I ”Oklok Kyrkohandbok” i NWT den 6 maj skriver Adam Davidsson om den nya Kyrkohandboken. Enligt Adam har denna kommit till i en process präglad av ”hemlighetsmakeri, utfrysning, avhopp och härskartekniker”. Han väljer dessutom att rikta allvarlig kritik mot ärkebiskop Antje Jackelén för hur hon skött processen och kommunikationen kring handboken.

Låt oss börja med ”hemlighetsmakeriet, utfrysningen, avhoppen och härskarteknikerna”. Jag tillhör själv en av dem som initialt var motståndare till en ny kyrkohandbok. Jag ansåg att 1986 års handbok dög gott. Jag var också tydlig med denna ståndpunkt. Men jag har – helt ärligt – aldrig upplevt att processen varit präglad av något ”hemlighetsmakeri”, ”utfrysning” eller ”härskartekniker”.

Det har – tvärtom – varit en mycket öppen process där alla församlingar kunnat testa materialet och där det genomförts två remissomgångar. Många församlingar (drygt 50 procent av Karlstads stifts församlingar) valde att vara remissförsamling. I andra remissomgången fick alla församlingar möjlighet att svara. Genomgående har processen alltså varit öppen gentemot församlingarna. Där har anställda, lekmän och förtroendevalda både kunnat sätta sig in i och pröva såväl texter som musik. I Karlstads stift var dessutom svarsfrekvensen mycket hög, cirka 75 procent av församlingarna svarade.

Och nu kommer ett faktum, Adam, som få experttyckare har velat smälta: de flesta församlingar var positiva till handboksförslaget. Om man tittar på de många remissvaren som kommit in från hela landet visar det sig att 4 av 5 församlingar tycker att förslaget är bra eller ganska bra. Och där den stora majoriteten (82 procent) anser att den egna församlingens gudstjänsttradition ryms. Hela 88 procent tycker att musikserie A är bra eller ganska bra. Min egen erfarenhet är dessutom att handboksförslaget fungerat mycket bättre än jag trodde det skulle göra.

Men jag håller med dig på en punkt – vad gäller kommunikationen och informationen från kyrkokansliet i Uppsala hade jag hoppats på mer tydlighet. Och det var oklokt att undanhålla material för den musikaliska expertisen. Men kyrkokansliets fadäser ska inte skyllas på ärkebiskopen.

Sören Dalevi

Biskop i Karlstads stift

Svar direkt: Mycket i handboksprocessen har skötts formellt korrekt, men brister har också förekommit. Själva materialet har varit tillgängligt, men förloppet bakom har delvis höljts i dunkel. Inte minst då professor Nelson vägrades ta del av inkomna dokument.

I interna diskussioner har kritiker bemötts märkligt. Den kritik som riktats i media har ärkebiskopen vid ett möte avfärdat som en följd av att journalister behöver något att skriva om, snarare än att det faktiskt skulle finnas problem.

Ärkebiskopen är förstås inte personligen skyldig till allt som går fel i Svenska kyrkan. Däremot har hon ett herdeansvar för hur saker och ting sköts. Att inte ha tagit till sig av kritiken mot handboksprocessen och att hon bemött mothugg med härskartekniker är något som förtjänar klander.

Svenska kyrkan får just nu mycket offentlig kritik och har rekordmånga utträden. Man bör i ett sådant läge tänka över vad man gör fel, snarare än att som ärkebiskopen använda devisen att anfall är bästa försvar.

Adam Davidsson

Praktikant från SNB:s skribentskola

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.