2017-05-10 06:00

2017-05-10 14:02

Tillbaka till Gustafssons skola

SIGNERAT

När Lars Gustafsson vänder sig till gymnasisterna, som man kallade eleverna då, förutsätter han att eleverna har intellektuella intressen, vill få kunskap och har större kapacitet än den skolan tar i anspråk, skriver Inger Enkvist.

Ett sätt att påminnas om vad som har hänt med gymnasiet från 1960-talet och tills i dag är att jämföra formuleringarna i dagens läroplan med det anförande som författaren och filosofen Lars Gustafsson höll vid slutet av 1960-talet vid sitt gamla gymnasium Rudbeckianska i Västerås. Talet finns tryckt i volymen Kommentarer från 1972.

Lars Gustafsson tilltalar ungdomarna som om de vore intellektuellt lagda personer som snart ska axla en vuxenroll. Läroplanen talar däremot om eleverna som om man inte litar på att de förstår sin egen situation och därför måste tas om hand.

I dagens läroplan för gymnasiet, förkortad Gy11, talas det om att ”varje elev tar ansvar för sitt lärande och sina studieresultat” för att kunna ”bedöma sina studieresultat och utvecklingsbehov i förhållande till kraven för utbildningen”. Detta kan låta självklart men kombineras med uppräkningar av allt som lärarna och rektorerna har skyldighet att göra, vilket ändå lägger största delen av ansvaret på skolans personal. ”Läraren ska fortlöpande ge varje elev information om framgångar och utvecklingsbehov i studierna.” Detta är egendomligt. Det framgår väl av innehållet i läxorna vad eleven ska kunna, och resultatet på skrivningar visar väl vad eleven har lärt sig och vad som eventuellt fattas?

Bland de många uppgifter som vilar på rektorerna märks att ”undervisningen, elevhälsan och studie- och yrkesvägledningen utformas så att elever som behöver särskilt stöd eller andra stödåtgärder får detta”. Man räknar redan från början med att man har tagit in elever som kommer att ha svårt att klara studierna och att det gäller att coacha elever genom gymnasieskolan. Man kan lägga till att samma elever kanske i hemmet curlas av sina föräldrar.

När Lars Gustafsson vänder sig till gymnasisterna, som man kallade eleverna då, förutsätter han att eleverna har intellektuella intressen, vill få kunskap och har större kapacitet än den skolan tar i anspråk. Han formulerar en sats som är svår att glömma: ”Att man går i ett gymnasium är ingen ursäkt för att inte studera.” Han fortsätter: ”Jag vet av egen erfarenhet att det är svårt att förena skolarbete med studier men jag vet att det går.” Han utgår från att gymnasisterna värderar kunskap oavsett om den återspeglas i betyget eller inte. I dag skulle nog de flesta ungdomar ses som mer inriktade på betyg än kunskaper.

På 60- och 70-talen talade man mycket om kritiskt tänkande, och Lars Gustafsson understryker att det inte går att utveckla något kritiskt tänkande utan att först ha skaffat sig bred kunskap. ”I det långa loppet kan ni ändå aldrig bedöma vare sig era läroböcker eller era lärare utan att själva läsa andra böcker.” Kritiskt tänkande kräver att man har ett material att jämföra med för att upptäcka skillnader och likheter. Det är inte bara att fråga sig vem författaren är och vilken bakgrund denne har utan att kunna bemöta argument med egna argument. Kort sagt synliggör Lars Gustafssons perspektiv att dagens gymnasieskola har avintellektualiserat och ”förbarnsligat” eleverna. (SNB)

Inger Enkvist

Professor i spanska vid Lunds universitet. Författare till böckerna: ”God utbildning och dålig. Internationella exempel” och ”De svenska skolreformerna 1962-1985 och personerna bakom dem”.

Ett sätt att påminnas om vad som har hänt med gymnasiet från 1960-talet och tills i dag är att jämföra formuleringarna i dagens läroplan med det anförande som författaren och filosofen Lars Gustafsson höll vid slutet av 1960-talet vid sitt gamla gymnasium Rudbeckianska i Västerås. Talet finns tryckt i volymen Kommentarer från 1972.

Lars Gustafsson tilltalar ungdomarna som om de vore intellektuellt lagda personer som snart ska axla en vuxenroll. Läroplanen talar däremot om eleverna som om man inte litar på att de förstår sin egen situation och därför måste tas om hand.

I dagens läroplan för gymnasiet, förkortad Gy11, talas det om att ”varje elev tar ansvar för sitt lärande och sina studieresultat” för att kunna ”bedöma sina studieresultat och utvecklingsbehov i förhållande till kraven för utbildningen”. Detta kan låta självklart men kombineras med uppräkningar av allt som lärarna och rektorerna har skyldighet att göra, vilket ändå lägger största delen av ansvaret på skolans personal. ”Läraren ska fortlöpande ge varje elev information om framgångar och utvecklingsbehov i studierna.” Detta är egendomligt. Det framgår väl av innehållet i läxorna vad eleven ska kunna, och resultatet på skrivningar visar väl vad eleven har lärt sig och vad som eventuellt fattas?

Bland de många uppgifter som vilar på rektorerna märks att ”undervisningen, elevhälsan och studie- och yrkesvägledningen utformas så att elever som behöver särskilt stöd eller andra stödåtgärder får detta”. Man räknar redan från början med att man har tagit in elever som kommer att ha svårt att klara studierna och att det gäller att coacha elever genom gymnasieskolan. Man kan lägga till att samma elever kanske i hemmet curlas av sina föräldrar.

När Lars Gustafsson vänder sig till gymnasisterna, som man kallade eleverna då, förutsätter han att eleverna har intellektuella intressen, vill få kunskap och har större kapacitet än den skolan tar i anspråk. Han formulerar en sats som är svår att glömma: ”Att man går i ett gymnasium är ingen ursäkt för att inte studera.” Han fortsätter: ”Jag vet av egen erfarenhet att det är svårt att förena skolarbete med studier men jag vet att det går.” Han utgår från att gymnasisterna värderar kunskap oavsett om den återspeglas i betyget eller inte. I dag skulle nog de flesta ungdomar ses som mer inriktade på betyg än kunskaper.

På 60- och 70-talen talade man mycket om kritiskt tänkande, och Lars Gustafsson understryker att det inte går att utveckla något kritiskt tänkande utan att först ha skaffat sig bred kunskap. ”I det långa loppet kan ni ändå aldrig bedöma vare sig era läroböcker eller era lärare utan att själva läsa andra böcker.” Kritiskt tänkande kräver att man har ett material att jämföra med för att upptäcka skillnader och likheter. Det är inte bara att fråga sig vem författaren är och vilken bakgrund denne har utan att kunna bemöta argument med egna argument. Kort sagt synliggör Lars Gustafssons perspektiv att dagens gymnasieskola har avintellektualiserat och ”förbarnsligat” eleverna. (SNB)

Inger Enkvist

Professor i spanska vid Lunds universitet. Författare till böckerna: ”God utbildning och dålig. Internationella exempel” och ”De svenska skolreformerna 1962-1985 och personerna bakom dem”.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.