2017-05-06 06:01

2017-05-06 06:01

Oklok kyrkohandbok

SIGNERAT

För en månad sedan presenterades ett förslag till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkans styrelse. Processen har varit lång och kantad av hemlighetsmakeri, utfrysning, avhopp och härskartekniker. Den har faktiskt varit raka motsatsen till vad man skulle kunna förvänta sig av en kristen kyrka.

Kyrkohandboken är det dokument som bestämmer hur Svenska kyrkans gudstjänster ska se ut. Vad som ska sägas och göras vid högmässa, begravning, bröllop, dop och så vidare är bundet till denna bok. Och även om Svenska kyrkan inte längre är statskyrka så är fortfarande en majoritet av Sveriges befolkning medlemmar och kyrkan spelar alltjämt en viktig roll i det svenska samhället. Kyrkbröllop, barndop och kyrklig begravning är fortfarande viktigt för väldigt många svenskar.

Men Svenska kyrkan befinner sig också i ett ganska utsatt läge. Förra året sade 90 000 personer aktivt upp sitt medlemskap, en rekordstor siffra. Bland annat efter avslöjanden om att ett 40-tal församlingar gjort dyra utlandsresor till välkända turistorter och storstäder. Och nu var det inte bara yngre som lämnade, utan en stor ökning av utträden sågs även bland personer över 55.

Tunga profiler som teologie doktor Ann Heberlein kom förra året att lämna kyrkan, i protest mot en ökad politisering. En kritik som fick än större tyngd i och med universitetslektor Johan Sundeens bok ”68-kyrkan – svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989” som kom ut i år.

När Antje Jackelén valdes till ärkebiskop 2013 talades det om hennes fantastiska twittrande. Hon nådde ut, hon var skicklig i att hantera media. Men i stället har vi kommit att se raka motsatsen. Genom alla förra årets skandaler kom kyrkan att framstå som verklighetsfrånvänd och ur fas med samhället, tvärtom mot vad man önskade uppnå.

Och ingenstans syns detta tunnelseende så tydligt som i arbetet med den nya kyrkohandboken. Många har kritiserat detta arbete för att vara toppstyrt och insynsskyddat. Dessutom har flera remissinstanser kommit med skarp kritik, bland annat vad gäller språket. Svenska Akademien skrev ett mycket kritiskt remissvar som blev väldigt omskrivet. Detta bemötte ärkebiskopen med taggarna utåt, nedgrävd i ett skyttevärn.

Akademiens kritik var inte ”befogad”, hette det. Yttrandet saknade kvalitet, resonemang var bristfälliga. I princip allt som det anmärkts på var meningslöst att ta till sig och i slutet av det öppna brevet skriver ärkebiskopen elakt och spydigt att ”Sammantaget krymper relevansen av Akademiens yttrande därmed till ett par korrektur- och kommateringsfel.” En närmast obehagligt självgod attityd, särskilt när den kommer från någon som leder en kristen kyrka. Öppen konfrontation i stället för reflekterande ödmjukhet.

Vad gäller den väldiga kritiken mot den nya musik som införs i handboksförslaget valde man i stället en annan väg. Skarp kritik hade riktats av bland andra professor emeritus i musikvetenskap Folke Bohlin. Karin Nelson, professorn i kyrkomusik, begärde att, så som varandes expert i Svenska kyrkans referensgrupp, få se detta skriftliga utlåtande av professor Bohlin. Detta tvärvägrade man dock och till slut hoppade hon i protest av revisionsgruppen. Här skulle kritik gömmas undan i stället för att konfronteras.

I kyrkomusikerkåren finns i dag ett stort missnöje. Många hundra av dem har skrivit under ett upprop i protest mot handboksförslaget. Många tunga namn bland tidigare biskopar, musiker och musikutbildare har protesterat i ett brev med 864 undertecknare. Kritiken innefattar bland annat att musiken ibland är dåligt skriven, svår att sjunga och att man inte använt sig av ett större urval.

Musiken i det nya handboksförslaget har alltså fått mycket stark kritik. Likaså språket. Och även på det teologiska området har stark kritik riktats. Men svenska kyrkans ledning är fast beslutna om att lägga fram förslaget till kyrkomötet och att där driva igenom det. Men är det verkligen så här en kristen kyrka ska fungera? Varför hemligstämpla kritiken man får? Varför gå i elak polemik mot kritiken?

Antje Jackelén skulle nå ut i media och ge en positiv bild av kyrkan. I stället har det byggts en vallgrav mot verkligheten och kyrkan klarar inte av kritik. Om handboksförslaget antas i höst har det vunnits en pyrrhusseger. Man fick sin vilja igenom, men förstörde sitt anseende.

Adam Davidsson

Praktikant från SNB:s skribentskola

Kyrkohandboken är det dokument som bestämmer hur Svenska kyrkans gudstjänster ska se ut. Vad som ska sägas och göras vid högmässa, begravning, bröllop, dop och så vidare är bundet till denna bok. Och även om Svenska kyrkan inte längre är statskyrka så är fortfarande en majoritet av Sveriges befolkning medlemmar och kyrkan spelar alltjämt en viktig roll i det svenska samhället. Kyrkbröllop, barndop och kyrklig begravning är fortfarande viktigt för väldigt många svenskar.

Men Svenska kyrkan befinner sig också i ett ganska utsatt läge. Förra året sade 90 000 personer aktivt upp sitt medlemskap, en rekordstor siffra. Bland annat efter avslöjanden om att ett 40-tal församlingar gjort dyra utlandsresor till välkända turistorter och storstäder. Och nu var det inte bara yngre som lämnade, utan en stor ökning av utträden sågs även bland personer över 55.

Tunga profiler som teologie doktor Ann Heberlein kom förra året att lämna kyrkan, i protest mot en ökad politisering. En kritik som fick än större tyngd i och med universitetslektor Johan Sundeens bok ”68-kyrkan – svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989” som kom ut i år.

När Antje Jackelén valdes till ärkebiskop 2013 talades det om hennes fantastiska twittrande. Hon nådde ut, hon var skicklig i att hantera media. Men i stället har vi kommit att se raka motsatsen. Genom alla förra årets skandaler kom kyrkan att framstå som verklighetsfrånvänd och ur fas med samhället, tvärtom mot vad man önskade uppnå.

Och ingenstans syns detta tunnelseende så tydligt som i arbetet med den nya kyrkohandboken. Många har kritiserat detta arbete för att vara toppstyrt och insynsskyddat. Dessutom har flera remissinstanser kommit med skarp kritik, bland annat vad gäller språket. Svenska Akademien skrev ett mycket kritiskt remissvar som blev väldigt omskrivet. Detta bemötte ärkebiskopen med taggarna utåt, nedgrävd i ett skyttevärn.

Akademiens kritik var inte ”befogad”, hette det. Yttrandet saknade kvalitet, resonemang var bristfälliga. I princip allt som det anmärkts på var meningslöst att ta till sig och i slutet av det öppna brevet skriver ärkebiskopen elakt och spydigt att ”Sammantaget krymper relevansen av Akademiens yttrande därmed till ett par korrektur- och kommateringsfel.” En närmast obehagligt självgod attityd, särskilt när den kommer från någon som leder en kristen kyrka. Öppen konfrontation i stället för reflekterande ödmjukhet.

Vad gäller den väldiga kritiken mot den nya musik som införs i handboksförslaget valde man i stället en annan väg. Skarp kritik hade riktats av bland andra professor emeritus i musikvetenskap Folke Bohlin. Karin Nelson, professorn i kyrkomusik, begärde att, så som varandes expert i Svenska kyrkans referensgrupp, få se detta skriftliga utlåtande av professor Bohlin. Detta tvärvägrade man dock och till slut hoppade hon i protest av revisionsgruppen. Här skulle kritik gömmas undan i stället för att konfronteras.

I kyrkomusikerkåren finns i dag ett stort missnöje. Många hundra av dem har skrivit under ett upprop i protest mot handboksförslaget. Många tunga namn bland tidigare biskopar, musiker och musikutbildare har protesterat i ett brev med 864 undertecknare. Kritiken innefattar bland annat att musiken ibland är dåligt skriven, svår att sjunga och att man inte använt sig av ett större urval.

Musiken i det nya handboksförslaget har alltså fått mycket stark kritik. Likaså språket. Och även på det teologiska området har stark kritik riktats. Men svenska kyrkans ledning är fast beslutna om att lägga fram förslaget till kyrkomötet och att där driva igenom det. Men är det verkligen så här en kristen kyrka ska fungera? Varför hemligstämpla kritiken man får? Varför gå i elak polemik mot kritiken?

Antje Jackelén skulle nå ut i media och ge en positiv bild av kyrkan. I stället har det byggts en vallgrav mot verkligheten och kyrkan klarar inte av kritik. Om handboksförslaget antas i höst har det vunnits en pyrrhusseger. Man fick sin vilja igenom, men förstörde sitt anseende.

Adam Davidsson

Praktikant från SNB:s skribentskola

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.