2017-04-15 06:01

2017-04-15 06:01

Ljuset och vår samtid

Signerat:

Splittrade. Någonstans längs vägen har vi i likhet med Kadis drabbats av en farsot som monterat ner de gamla hållpunkterna i tillvaron, en som monterat ner den individuella känslan för rätt och fel, skriver Anosh Ghasri.

I romanen ”Ljuset” (Norstedts) tar författaren Torgny Lindgren med oss till byn Kadis, en by långt upp i norr där tillvaron vänds upp och ner efter att en horribel farsot drabbat byn. Endast ett fåtal av byns invånare, däribland snickaren Könik med ett orubbligt rättspatos, skonas från döden. Efter farsoten brukas inte åkrarna längre. Husen står tomma. Vägarna gror igen, likaså invånarnas känsla för rätt och fel.

Bland de överlevande finner vi Köniks motsatt i den oskyldig men lömske Önde, Borne som bestigit en kviga och Ädla som bär på sin fars barn. Det gamla livet i byn med ordning och reda byts mot en tillvaro där kaos och oordning ersätter rätten och det rätta. Ingen vet längre hur man ska göra. Moralen byter skepnad. Pesten får en existentiell dimension för byinvånarna som berör deras syn på rättskipning, trygghet och sammanhållning.

”Ljuset” är en trettio år gammal lykta som exponerar delar av dagens Sverige. Där skildrar Lindgren mästerligt hur relationer och mänskligt beteende ändras i splittrade sammanhang, där det invanda inte känns igen, där rätten och det rätta satts ur spel. Han synliggör därtill människans behov av organisering, ordning, en fungerande lag som reglerar oförrätter, men även vikten av en hög individuell moral för gruppens sammanhållning.

Tecknen på ett splittrat Sverige är inte få i dag. Det må låta märkligt mot bakgrund av det motståndets mur som människor byggde upp inom loppet av några timmar i samband med förra veckans terrordåd. Kärleken flödade. Vi stod enade. Men det fanns sprickor även i den muren. Misstro, hämndlystenhet och ett länge ingrott politikerförakt löpte som rännor genom muren. Vi stod enade och splittrade på en och samma gång – i extraordinärt läge. Enade mot ett yttre hot, splittrade internt. Hur står det till med vår nationella sammanhållning? Hur mår det offentliga rummets moral?

Vi har i dag en samtid där systemlojala journalister hellre skjuter budbärare än granskar innehållet i det budskap de förmedlar. Vi har tjänstemän, allt från generaldirektörer och högt uppsatta chefer, inga namn nämnda, till lärare och läkare som styrda av emotioner och ideologiska frestelser agerar mer aktivistiskt än professionella inom ramen för sina ämbeten. Som de självutnämnt goda är de ju oantastliga. Vi har individer som inte ens i extraordinära lägen förmår sätta det gemensamma före hämndbegär.

Vi har ett så urspårat samtalsklimat att avtryckaren kramas innan målet ens definierats. I våra förorter finner vi parallella rättssystem och en bristande tillit till majoritetssamhällets institutioner. Vi har politiker som slåss utanför krogar. Vi har dem med så rubbade känslor för rätt och fel att de ohämmat skickar bilder på sina nakna lemmar till främmande kvinnor i hopp om att... ja, i hopp om vad?

Någonstans längs vägen har vi i likhet med Kadis drabbats av en farsot som monterat ner de gamla hållpunkterna i tillvaron, en som monterat ner den individuella känslan för rätt och fel. Vi stod pall när det gällde, mot ett yttre hot som förenade många. Slitningarna oss emellan, sprickorna i muren, sätter emellertid sökarljuset på vår akilleshäl på den individuella och i förlängningen den offentliga planen.

Det rätta och goda sanktioneras i dag istället panikartat av staten på ett mästrande sätt medan många spjärnar emot. Hur många myndigheter har inte i dag en statligt sanktionerad värdegrund som de anställda måste följa – även efter arbetstid? Hur bemöts de som framför budskap som strider mot det önskvärda statliga narrativet? Vi tycks befinna oss i en övergång till en ny ordning. Det är en farsot vars symtom är mer påtagliga än dess rötter är lättförklarliga.

Det torde stå ställt bortom allt tvivel att vår samtid behöver fler av Köniks kaliber. Fler som i alla lägen tror på ordning, det rätta, sammanhållning och en hög individuell moral som inte nödvändigtvis sanktionerats av staten, annat än den som dikteras av lagarna, eller som kommer till liv när vi enas mot en yttre fiende. Vi behöver en balans mellan statlig moralpanik och den i många fall vacklande individuella moral som manifesterar sig i det offentliga rummet. Tanken om Kadis som en miniatyr av dagens Sverige klänger sig fast.

Anosh Ghasri

Frilansskribent

I romanen ”Ljuset” (Norstedts) tar författaren Torgny Lindgren med oss till byn Kadis, en by långt upp i norr där tillvaron vänds upp och ner efter att en horribel farsot drabbat byn. Endast ett fåtal av byns invånare, däribland snickaren Könik med ett orubbligt rättspatos, skonas från döden. Efter farsoten brukas inte åkrarna längre. Husen står tomma. Vägarna gror igen, likaså invånarnas känsla för rätt och fel.

Bland de överlevande finner vi Köniks motsatt i den oskyldig men lömske Önde, Borne som bestigit en kviga och Ädla som bär på sin fars barn. Det gamla livet i byn med ordning och reda byts mot en tillvaro där kaos och oordning ersätter rätten och det rätta. Ingen vet längre hur man ska göra. Moralen byter skepnad. Pesten får en existentiell dimension för byinvånarna som berör deras syn på rättskipning, trygghet och sammanhållning.

”Ljuset” är en trettio år gammal lykta som exponerar delar av dagens Sverige. Där skildrar Lindgren mästerligt hur relationer och mänskligt beteende ändras i splittrade sammanhang, där det invanda inte känns igen, där rätten och det rätta satts ur spel. Han synliggör därtill människans behov av organisering, ordning, en fungerande lag som reglerar oförrätter, men även vikten av en hög individuell moral för gruppens sammanhållning.

Tecknen på ett splittrat Sverige är inte få i dag. Det må låta märkligt mot bakgrund av det motståndets mur som människor byggde upp inom loppet av några timmar i samband med förra veckans terrordåd. Kärleken flödade. Vi stod enade. Men det fanns sprickor även i den muren. Misstro, hämndlystenhet och ett länge ingrott politikerförakt löpte som rännor genom muren. Vi stod enade och splittrade på en och samma gång – i extraordinärt läge. Enade mot ett yttre hot, splittrade internt. Hur står det till med vår nationella sammanhållning? Hur mår det offentliga rummets moral?

Vi har i dag en samtid där systemlojala journalister hellre skjuter budbärare än granskar innehållet i det budskap de förmedlar. Vi har tjänstemän, allt från generaldirektörer och högt uppsatta chefer, inga namn nämnda, till lärare och läkare som styrda av emotioner och ideologiska frestelser agerar mer aktivistiskt än professionella inom ramen för sina ämbeten. Som de självutnämnt goda är de ju oantastliga. Vi har individer som inte ens i extraordinära lägen förmår sätta det gemensamma före hämndbegär.

Vi har ett så urspårat samtalsklimat att avtryckaren kramas innan målet ens definierats. I våra förorter finner vi parallella rättssystem och en bristande tillit till majoritetssamhällets institutioner. Vi har politiker som slåss utanför krogar. Vi har dem med så rubbade känslor för rätt och fel att de ohämmat skickar bilder på sina nakna lemmar till främmande kvinnor i hopp om att... ja, i hopp om vad?

Någonstans längs vägen har vi i likhet med Kadis drabbats av en farsot som monterat ner de gamla hållpunkterna i tillvaron, en som monterat ner den individuella känslan för rätt och fel. Vi stod pall när det gällde, mot ett yttre hot som förenade många. Slitningarna oss emellan, sprickorna i muren, sätter emellertid sökarljuset på vår akilleshäl på den individuella och i förlängningen den offentliga planen.

Det rätta och goda sanktioneras i dag istället panikartat av staten på ett mästrande sätt medan många spjärnar emot. Hur många myndigheter har inte i dag en statligt sanktionerad värdegrund som de anställda måste följa – även efter arbetstid? Hur bemöts de som framför budskap som strider mot det önskvärda statliga narrativet? Vi tycks befinna oss i en övergång till en ny ordning. Det är en farsot vars symtom är mer påtagliga än dess rötter är lättförklarliga.

Det torde stå ställt bortom allt tvivel att vår samtid behöver fler av Köniks kaliber. Fler som i alla lägen tror på ordning, det rätta, sammanhållning och en hög individuell moral som inte nödvändigtvis sanktionerats av staten, annat än den som dikteras av lagarna, eller som kommer till liv när vi enas mot en yttre fiende. Vi behöver en balans mellan statlig moralpanik och den i många fall vacklande individuella moral som manifesterar sig i det offentliga rummet. Tanken om Kadis som en miniatyr av dagens Sverige klänger sig fast.

Anosh Ghasri

Frilansskribent

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.