2017-03-29 06:00

2017-03-29 06:00

Sidospår i debatten om EU och försvar

Signerat: Direkt från Europaparlamentet

Dessvärre är det också så att Storbritanniens förestående utträde fått de ensidigt federalistiska krafterna att vädra morgonluft, skriver Lars Adaktusson.

Storbritannien har under många år varit en bromskloss i diskussionerna om hur EU kan användas för att stärka Europas försvarsförmåga. Storbritanniens beslut att lämna den Europeiska Unionen har därför gjort att försvarsfrågorna åter blivit aktuella i EU-sammanhang. Det försämrade säkerhetspolitiska läget jämte osäkerhet rörande USA:s säkerhetspolitiska åtaganden i Europa, i efterdyningarna av Donald Trumps seger i presidentvalet, är andra faktorer som bidragit till att försvarsfrågorna hamnat högt upp på dagordningen i Bryssel.

EU:s viktigaste roll i den säkerhetspolitiska kontexten är emellertid inte i första hand direkt försvarssamarbete. Energipolitiken, och det projekt som kommit att kallas energiunionen, är en mycket viktig del i att minska Rysslands möjligheter att utöva påtryckningar på central- och östeuropeiska länder. Den gemensamma sanktionspolitiken har också en nyckelroll att spela i sammanhanget.

Med det sagt är de utpräglade försvarsfrågorna allt annat än ointressanta för EU:s del. Europa behöver stärka sin försvarsförmåga, och naturligtvis ska de samarbetsplattformar som finns användas för detta ändamål. Gemensam ledningskapacitet för de internationella insatser som redan sker under EU-samordning, gemensam finansiering av vissa materielprojekt, gemensamma uppköp och försvarsrelaterad forskning är exempel på områden där konstruktiva EU-reformer är på gång.

Dessvärre är det också så att Storbritanniens förestående utträde fått de ensidigt federalistiska krafterna att vädra morgonluft. Även inom de försvarspolitiska områdena. Förslag om gemensam EU-armé har lanserats av en rad namnkunniga europeiska politiker, bland annat EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker. Det är inte svårt att förstå det starka symbolvärdet för dem som önskar sig se en federal utveckling. Det militära försvaret är dock en av nationalstatens tydligaste kompetenser – kärnan i den gängse definitionen av en statsmakt. Utspel om att låta EU ta över försvaret riskerar därför att provocera den allmänhet vars tilltro till EU redan dalar.

Till detta kommer naturligtvis en rad mer praktiska och sakliga invändningar. Exempelvis har EU hittills aldrig kunnat enas om att använda av unionens snabbinsatsstyrkor, vilket borde mana till eftertanke snarare än mersmak. EU-förband och omfattande överstatliga försvarsstrukturer skulle dessutom riskera skapa parallella strukturer med Nato, utan något särskilt säkerhetspolitiskt mervärde.

Ändå återkommer dessa tankegångar gång efter annan. Senast för några veckor sedan antog Europaparlamentet ett betänkande som riktade krav på gemensamma EU-förband och att stegvis lyfta över de nationella försvarskostnaderna till Bryssel. Förslagen saknar stöd bland kretsen av regeringschefer och är därför i mångt och mycket att betrakta som orealistiska. Men det är beklagligt att de här grandiosa överstatliga önskedrömmarna i så hög grad präglar debatten om EU och försvaret. Viktiga europapolitiska försvarsreformer är på gång, och fler kommer säkerligen behövas i framtiden. Reformer vars stöd inte får lov att undergrävas av symbolpolitiska sidospår.

Lars Adaktusson

Europaparlamentariker (KD)

Storbritannien har under många år varit en bromskloss i diskussionerna om hur EU kan användas för att stärka Europas försvarsförmåga. Storbritanniens beslut att lämna den Europeiska Unionen har därför gjort att försvarsfrågorna åter blivit aktuella i EU-sammanhang. Det försämrade säkerhetspolitiska läget jämte osäkerhet rörande USA:s säkerhetspolitiska åtaganden i Europa, i efterdyningarna av Donald Trumps seger i presidentvalet, är andra faktorer som bidragit till att försvarsfrågorna hamnat högt upp på dagordningen i Bryssel.

EU:s viktigaste roll i den säkerhetspolitiska kontexten är emellertid inte i första hand direkt försvarssamarbete. Energipolitiken, och det projekt som kommit att kallas energiunionen, är en mycket viktig del i att minska Rysslands möjligheter att utöva påtryckningar på central- och östeuropeiska länder. Den gemensamma sanktionspolitiken har också en nyckelroll att spela i sammanhanget.

Med det sagt är de utpräglade försvarsfrågorna allt annat än ointressanta för EU:s del. Europa behöver stärka sin försvarsförmåga, och naturligtvis ska de samarbetsplattformar som finns användas för detta ändamål. Gemensam ledningskapacitet för de internationella insatser som redan sker under EU-samordning, gemensam finansiering av vissa materielprojekt, gemensamma uppköp och försvarsrelaterad forskning är exempel på områden där konstruktiva EU-reformer är på gång.

Dessvärre är det också så att Storbritanniens förestående utträde fått de ensidigt federalistiska krafterna att vädra morgonluft. Även inom de försvarspolitiska områdena. Förslag om gemensam EU-armé har lanserats av en rad namnkunniga europeiska politiker, bland annat EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker. Det är inte svårt att förstå det starka symbolvärdet för dem som önskar sig se en federal utveckling. Det militära försvaret är dock en av nationalstatens tydligaste kompetenser – kärnan i den gängse definitionen av en statsmakt. Utspel om att låta EU ta över försvaret riskerar därför att provocera den allmänhet vars tilltro till EU redan dalar.

Till detta kommer naturligtvis en rad mer praktiska och sakliga invändningar. Exempelvis har EU hittills aldrig kunnat enas om att använda av unionens snabbinsatsstyrkor, vilket borde mana till eftertanke snarare än mersmak. EU-förband och omfattande överstatliga försvarsstrukturer skulle dessutom riskera skapa parallella strukturer med Nato, utan något särskilt säkerhetspolitiskt mervärde.

Ändå återkommer dessa tankegångar gång efter annan. Senast för några veckor sedan antog Europaparlamentet ett betänkande som riktade krav på gemensamma EU-förband och att stegvis lyfta över de nationella försvarskostnaderna till Bryssel. Förslagen saknar stöd bland kretsen av regeringschefer och är därför i mångt och mycket att betrakta som orealistiska. Men det är beklagligt att de här grandiosa överstatliga önskedrömmarna i så hög grad präglar debatten om EU och försvaret. Viktiga europapolitiska försvarsreformer är på gång, och fler kommer säkerligen behövas i framtiden. Reformer vars stöd inte får lov att undergrävas av symbolpolitiska sidospår.

Lars Adaktusson

Europaparlamentariker (KD)

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.