2017-03-17 06:00

2017-03-17 06:00

Europa måste samarbeta mer om krigsmateriel

Signerat: Direkt från Europaparlamentet

EU-parlamentets utredningstjänst EPRS beräknar att EU:s medlemsländer totalt skulle kunna spara cirka 250 miljarder kronor om året på att samarbeta kring utveckling av materiel, skriver Bodil Valero.

År 2003 förkunnade EU:s statschefer under ledning av den dåvarande höge utrikesrepresentanten Javier Solana i EU:s första samlade utrikespolitiska strategi att EU ”aldrig varit så välmående, så säkert eller så fritt”. Mycket har hänt sedan dess. Finanskris och flyktingvåg, växande populism och brittiskt EU-utträde och två supermakter med oförutsägbara presidenter på båda sidor Atlanten.

Nej, det är inte konstigt att Europas ledare nu ser sig om efter nygamla lösningar när vinden återigen blåser kallt från öst. Ett europeiskt försvar är en sådan. Drömmen om en EU-armé har funnits med på europeiska federalisters önskelista tillsammans med gemensam valuta, finanspolitik och utrikespolitik. I konkurrens med NATO och med ett Storbritannien som alltid lagt sitt veto har ett EU-försvar aldrig riktigt kommit på fråga. Tills nu.

Som världens största ekonomi med mer än 500 miljoner invånare lägger EU:s länder tillsammans en inte oansenlig summa pengar på försvar. Men får man ut i säkerhet vad man betalar för i euro? Nej är svaret, åtminstone om man jämför internationellt.

Efter kalla kriget fortsatte Europa att tillverka vapen som förr för att rädda fabriksjobben, oftast med hjälp av stora statliga subventioner. Det är därför som det i dag finns ett femtontal tillverkare av bandvagnar i de olika medlemsländerna, medan det i USA finns en; ett 20-tal olika stridsplan medan i USA sex; 29 olika fregatter medan i USA fyra. Dubbelarbetet med utveckling och produktion av likartad försvarsmateriel i flera av medlemsländerna är långsamt och krångligt – och det kostar mångmiljardbelopp.

EU-parlamentets utredningstjänst EPRS beräknar att EU:s medlemsländer totalt skulle kunna spara cirka 250 miljarder kronor om året på att samarbeta kring utveckling av materiel (så kallad pooling and sharing) men i dagsläget har endast ett fåtal projekt genomförts. Som en jämförelse motsvarar det Sveriges årliga försvarsbudget åtta gånger om.

I tider när EU:s länder rustar upp och sammanhållningen i EU testas borde det vara mer angeläget än någonsin att kunna spara pengar och öka den så kallade interoperabiliteten med grannländer och allierade. För varifrån ska pengarna tas? Det är ingen lätt manöver. Fråga bara försvarsminister Peter Hultqvist (S), som just nu har i uppgift att skrapa fram nya resurser till det svenska försvaret.

Ett ökat fokus på samarbete kring materiel skulle inte bara skynda på omställningen av en uppblåst vapenindustri till teknologier som vi har bättre nytta av – det skulle också spara miljoner samtidigt som det ökar säkerheten. Behovet av export till tveksamma länder skulle minska och med det även de ineffektiva subventionerna och korruptionen som ofta följer med vapenexportaffärerna.

Som svensk miljöpartist motsätter jag mig den ökade militariseringen av EU som många länder och politiska partier drivit på de senaste åren. EU ska fortsätta vara ett fredsprojekt, inte en militärallians. Men för att det ska vara möjligt måste ju också ländernas försvarsmateriella behov täckas. Det är därför dags att tänka nytt men en ineffektiv vapenmarknad står i vägen.

Bodil Valero

Europaparlamentariker för Miljöpartiet de gröna och ansvarig för parlamentets betänkande om vapenexportkontroll

År 2003 förkunnade EU:s statschefer under ledning av den dåvarande höge utrikesrepresentanten Javier Solana i EU:s första samlade utrikespolitiska strategi att EU ”aldrig varit så välmående, så säkert eller så fritt”. Mycket har hänt sedan dess. Finanskris och flyktingvåg, växande populism och brittiskt EU-utträde och två supermakter med oförutsägbara presidenter på båda sidor Atlanten.

Nej, det är inte konstigt att Europas ledare nu ser sig om efter nygamla lösningar när vinden återigen blåser kallt från öst. Ett europeiskt försvar är en sådan. Drömmen om en EU-armé har funnits med på europeiska federalisters önskelista tillsammans med gemensam valuta, finanspolitik och utrikespolitik. I konkurrens med NATO och med ett Storbritannien som alltid lagt sitt veto har ett EU-försvar aldrig riktigt kommit på fråga. Tills nu.

Som världens största ekonomi med mer än 500 miljoner invånare lägger EU:s länder tillsammans en inte oansenlig summa pengar på försvar. Men får man ut i säkerhet vad man betalar för i euro? Nej är svaret, åtminstone om man jämför internationellt.

Efter kalla kriget fortsatte Europa att tillverka vapen som förr för att rädda fabriksjobben, oftast med hjälp av stora statliga subventioner. Det är därför som det i dag finns ett femtontal tillverkare av bandvagnar i de olika medlemsländerna, medan det i USA finns en; ett 20-tal olika stridsplan medan i USA sex; 29 olika fregatter medan i USA fyra. Dubbelarbetet med utveckling och produktion av likartad försvarsmateriel i flera av medlemsländerna är långsamt och krångligt – och det kostar mångmiljardbelopp.

EU-parlamentets utredningstjänst EPRS beräknar att EU:s medlemsländer totalt skulle kunna spara cirka 250 miljarder kronor om året på att samarbeta kring utveckling av materiel (så kallad pooling and sharing) men i dagsläget har endast ett fåtal projekt genomförts. Som en jämförelse motsvarar det Sveriges årliga försvarsbudget åtta gånger om.

I tider när EU:s länder rustar upp och sammanhållningen i EU testas borde det vara mer angeläget än någonsin att kunna spara pengar och öka den så kallade interoperabiliteten med grannländer och allierade. För varifrån ska pengarna tas? Det är ingen lätt manöver. Fråga bara försvarsminister Peter Hultqvist (S), som just nu har i uppgift att skrapa fram nya resurser till det svenska försvaret.

Ett ökat fokus på samarbete kring materiel skulle inte bara skynda på omställningen av en uppblåst vapenindustri till teknologier som vi har bättre nytta av – det skulle också spara miljoner samtidigt som det ökar säkerheten. Behovet av export till tveksamma länder skulle minska och med det även de ineffektiva subventionerna och korruptionen som ofta följer med vapenexportaffärerna.

Som svensk miljöpartist motsätter jag mig den ökade militariseringen av EU som många länder och politiska partier drivit på de senaste åren. EU ska fortsätta vara ett fredsprojekt, inte en militärallians. Men för att det ska vara möjligt måste ju också ländernas försvarsmateriella behov täckas. Det är därför dags att tänka nytt men en ineffektiv vapenmarknad står i vägen.

Bodil Valero

Europaparlamentariker för Miljöpartiet de gröna och ansvarig för parlamentets betänkande om vapenexportkontroll

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.