2017-03-11 06:01

2017-03-11 06:01

En rämnande Sverigebild

Signerat:

Än i dag tenderar svenskar att bedra både sig själva och utlänningar med ändlösa utsagor om hur finemang allt är på ökenvandringen längs den tredje vägen, skriver Anders W Edwardsson.

Det har på sistone varit mycket tal om Sverigebilden. I nästan ett århundrade har svensken kunnat känna sig stolt över att utlänningar mest yttrat berömmande ord om hans land. Ikea, blondiner, samförstånd, fri sjukvård, jämlikhet, det svenska musikundret...

Bakgrunden är att mycket av detta smicker har varit sant. Svenskarna blev från 1500-talet luttrade av både staten och kyrkan att jobba hårt, inte fuska och leva liv stående på egna ben. Från 1870 kom de därför tack vare kapitalismen att göra en resa från fattighus till välfärdsstat på rekordtid. Receptet för denna framgång var nästan löjligt enkelt: en liten men stark stat som garanterade lag och ordning, samt ett näringsliv som gynnades av få regleringar och låga skatter. Tillsammans skapade detta skatteinkomster som kunde gå till nyttiga saker som vägar, universitet och annat.

Svenska politiker kunde dock inte hantera framstegen. Då allt gick så bra så länge började många av dem att tro att framgångarna berodde mer på dem än på den hårt arbetande, idogt sparande och företagande befolknings anletssvett. De styrande drabbades därför av vad vi kan kalla för Hollywoodsyndromet – att se sig själv som så skickliga att de var oundgängliga och allvetande. Det dög därför till slut inte med fortsatt successiva framsteg. Sverige skulle över natt göras till en felfri ”tredje väg” mellan kommunism och kapitalism!

För att bygga denna utopi började på 1960-talet en rad misstag begås. Skatter chockhöjdes. Spaltmil med regleringar infördes. Tidigare åtminstone delvis privata verksamheter som sjukvård och skola ersattes med kvävande offentliga monopol. Etc. Utvecklingen vände därför nedåt runt 1970. Tack vare befolkningens strävsamhet blev denna resa först långsam. Från att ha varit världens tredje rikaste land gled dock Sverige på 1990-talet ner i välståndets B-lag, vilket blev en degradering som landet sedan dess bara delvis återhämtat sig ifrån.

Självbedrägeri är dock en imposant psykologisk mekanism och tron att Sverige hade en ovanligt hög välståndsnivå och ett överlag synnerligen välfungerande samhällssystem överlevde. Och än i dag tenderar svenskar att bedra både sig själva och utlänningar med ändlösa utsagor om hur finemang allt är på ökenvandringen längs den tredje vägen. Till och med när saker uppenbarligen inte fungerar, som inom vård och skola, eller när farorna med exempelvis för stor invandring blir överväldigande, fortsätter många svenskar lura sig själva. Detta genom att inbilla sig saker som att om det nu är illa här så de måste vara än värre utomlands.

Minst två saker göder denna absurda optimism. Dels att det både hemma och utomlands finns många som mot bättre vetande eller p g a ideologiska övertygelser fortfarande tror på politiska ramsor om att allt är bara bra. Dels att svenskarnas mest reser till relativt fattigare och/eller odugliga länder som Grekland, Portugal och Thailand, vilket gör det svårt att göra nyktra jämförelser.

Att både statlig och privat svensk media därtill domineras av kommunister och miljöpartister som i sina rapporter från bättre fungerande samhällen som Storbritannien, Holland och USA gärna sovrar och mest fokuserar på deras problem hjälper inte heller. Mången svensks syn på omvärlden håller med andra ord ofta samma usla klass som mer rabiata sportfånars överdrifter vad gäller både det egna lagets styrkor och motståndarnas svagheter.

Sådant straffar sig dock i längden. Tiden har nu också runnit ut för den tredje vägen då folk världen runt börjat inse att svenskarnas bombastiska självbelåtenhet mest bara är dravel. I verkligheten skakar numera européer, amerikaner och andra mest bara trött på huvudet inte bara åt svensk invandringspolitik utan rader av andra tokigheter som feministisk utrikespolitik, genuspiloter, växthusbrigader, kamelfarmer, klemande med ISIS-terrorister, etc.

Svenskarna måste därför nu avprogrammera sig själva. Att ändra på sedan generationer djupt insjunket självbedrägeri kommer inte att bli lätt, men det finns inget alternativ. För utan en mycket mer utbred sjukdomsinsikt bland väljarna så kommer politiker och byråkrater i Stockholm garanterat aldrig att ta tag i de många, stora problem landet står inför.

Anders W Edwardsson

Historiker och statsvetare

Det har på sistone varit mycket tal om Sverigebilden. I nästan ett århundrade har svensken kunnat känna sig stolt över att utlänningar mest yttrat berömmande ord om hans land. Ikea, blondiner, samförstånd, fri sjukvård, jämlikhet, det svenska musikundret...

Bakgrunden är att mycket av detta smicker har varit sant. Svenskarna blev från 1500-talet luttrade av både staten och kyrkan att jobba hårt, inte fuska och leva liv stående på egna ben. Från 1870 kom de därför tack vare kapitalismen att göra en resa från fattighus till välfärdsstat på rekordtid. Receptet för denna framgång var nästan löjligt enkelt: en liten men stark stat som garanterade lag och ordning, samt ett näringsliv som gynnades av få regleringar och låga skatter. Tillsammans skapade detta skatteinkomster som kunde gå till nyttiga saker som vägar, universitet och annat.

Svenska politiker kunde dock inte hantera framstegen. Då allt gick så bra så länge började många av dem att tro att framgångarna berodde mer på dem än på den hårt arbetande, idogt sparande och företagande befolknings anletssvett. De styrande drabbades därför av vad vi kan kalla för Hollywoodsyndromet – att se sig själv som så skickliga att de var oundgängliga och allvetande. Det dög därför till slut inte med fortsatt successiva framsteg. Sverige skulle över natt göras till en felfri ”tredje väg” mellan kommunism och kapitalism!

För att bygga denna utopi började på 1960-talet en rad misstag begås. Skatter chockhöjdes. Spaltmil med regleringar infördes. Tidigare åtminstone delvis privata verksamheter som sjukvård och skola ersattes med kvävande offentliga monopol. Etc. Utvecklingen vände därför nedåt runt 1970. Tack vare befolkningens strävsamhet blev denna resa först långsam. Från att ha varit världens tredje rikaste land gled dock Sverige på 1990-talet ner i välståndets B-lag, vilket blev en degradering som landet sedan dess bara delvis återhämtat sig ifrån.

Självbedrägeri är dock en imposant psykologisk mekanism och tron att Sverige hade en ovanligt hög välståndsnivå och ett överlag synnerligen välfungerande samhällssystem överlevde. Och än i dag tenderar svenskar att bedra både sig själva och utlänningar med ändlösa utsagor om hur finemang allt är på ökenvandringen längs den tredje vägen. Till och med när saker uppenbarligen inte fungerar, som inom vård och skola, eller när farorna med exempelvis för stor invandring blir överväldigande, fortsätter många svenskar lura sig själva. Detta genom att inbilla sig saker som att om det nu är illa här så de måste vara än värre utomlands.

Minst två saker göder denna absurda optimism. Dels att det både hemma och utomlands finns många som mot bättre vetande eller p g a ideologiska övertygelser fortfarande tror på politiska ramsor om att allt är bara bra. Dels att svenskarnas mest reser till relativt fattigare och/eller odugliga länder som Grekland, Portugal och Thailand, vilket gör det svårt att göra nyktra jämförelser.

Att både statlig och privat svensk media därtill domineras av kommunister och miljöpartister som i sina rapporter från bättre fungerande samhällen som Storbritannien, Holland och USA gärna sovrar och mest fokuserar på deras problem hjälper inte heller. Mången svensks syn på omvärlden håller med andra ord ofta samma usla klass som mer rabiata sportfånars överdrifter vad gäller både det egna lagets styrkor och motståndarnas svagheter.

Sådant straffar sig dock i längden. Tiden har nu också runnit ut för den tredje vägen då folk världen runt börjat inse att svenskarnas bombastiska självbelåtenhet mest bara är dravel. I verkligheten skakar numera européer, amerikaner och andra mest bara trött på huvudet inte bara åt svensk invandringspolitik utan rader av andra tokigheter som feministisk utrikespolitik, genuspiloter, växthusbrigader, kamelfarmer, klemande med ISIS-terrorister, etc.

Svenskarna måste därför nu avprogrammera sig själva. Att ändra på sedan generationer djupt insjunket självbedrägeri kommer inte att bli lätt, men det finns inget alternativ. För utan en mycket mer utbred sjukdomsinsikt bland väljarna så kommer politiker och byråkrater i Stockholm garanterat aldrig att ta tag i de många, stora problem landet står inför.

Anders W Edwardsson

Historiker och statsvetare

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.