2017-02-27 06:00

2017-02-27 16:20

Revolution framför frälsning för 68-kyrkan

Intervju: Johan Sundeen

Hur kan det komma sig att kristna stöder regimer och rörelser som är totalitära och som har som del av sin maktutövning att förfölja kristna, undrar Johan Sundeen.

Effekterna av den revolutionära 68-rörelsen märks fortfarande av inom alltifrån akademien till kultursfären. Men arvet efter 68-vänstern märks också tydligt inom kyrkan. Trots det har den kristna 68-rörelsen i väsentliga drag undsluppit akademisk granskning. Detta har förändrats i och med boken 68-kyrkan (Bladh by Bladh, 2017) av Johan Sundeen, lektor vid Bibliotekshögskolan i Borås.

– 68-tankegångarna står ju fortfarande starka i kyrkan i dag, säger Sundeen. Flera av de personer som jag uppmärksammar har själva på senare år vittnat om att det har präglat hela deras teologiska och kyrkliga bana.

I stort är den kristna 68-vänstern en avspegling av den profana rörelsen, särskilt inledningsvis. I boken förekommer otaliga exempel på hur de unga kyrkliga revolutionärerna bedyrar att målet är helt vanlig socialism. Samtidigt är den kristna delen av 68-rörelsen något väsensskilt, mycket beroende på Världskyrkomötet som arrangeras i Uppsala 1968.

– Det har väldigt stor betydelse. Det blir en samlingspunkt för kristna radikaler. Hade det arrangerats i exempelvis Sydamerika hade det inte funnits en så stor svensk ungdomsnärvaro. Detta bygger en bred bas för det framtida arbetet.

– Det växte på 1970-talet successivt fram en medvetenhet i rörelsen att det behövdes en teologisk grund. Det ledande spåret blev att integrera marxismen med kristendomen. Jag vill inte recensera andras tro men 68-kyrkan är en gruppering som gör ett uppror mot den historiska kyrkan och de har bitvis en nedlåtande syn på personer som tolkar kristen tro på ett annat sätt. Vilket kommer till uttryck på Världskyrkomötet där t ex ortodoxa grupper blev bemötta på ett sätt som kunde uppfattas som nedlåtande. De är kritiska mot kristendom som en andlig företeelse och menar att det fyller ett passiviserande syfte i enlighet med de makthavandes intressen.

Vänstervågen i slutet av 1960-talet var dock mer än ett ungdomsuppror. Revolutionärerna var egentligen inte så många, men de var aktiva opinionsbildare och drevs av ett väldigt starkt engagemang. De red på tidsandans axlar men om de hade varit helt själva hade de inte nått lika långt.

– Fenomenet hade säkert uppstått ändå men naturligtvis spelade det stor roll att ett antal framträdande gestalter backade upp dem. Det är också ett påtagligt faktum i det skriftliga materialet att motståndet inte var särskilt starkt.

Den flammande retoriken lyckades kanske binda upp bland annat Svenska kyrkans centrala funktioner, men i kyrkbänkarna runtom i landet såg det annorlunda ut.

– 68:orna blev ganska snabbt besvikna och bittra över att Världskyrkomötets radikala agenda inte slår igenom på församlingsnivå. Kyrkfolket kommer i vanlig ordning och de sjunger sina psalmer och ber sina böner som om inget hade hänt.

Ändå är det uppenbart att den så kallade 68-kyrkan lyckades, effekterna är synliga än i dag. Kanske beror det på att de var än mer hängivna än deras världsliga medrevolutionärer.

– Den här rörelsen skiljer sig från andra 68-grupperingar i den meningen att det inte finns någon framträdande offentlig avhoppare – alls. Många av de profana 68-grupperna har ju gjort omprövningar men det finns ingen motsvarighet från de kristna 68:orna.

Det är inte uppenbart varför man valde kyrkan som politiskt verktyg. Jesus måste omtolkas och kompletteras med Marx och paradiset flyttas till jordelivet. Ut med frälsning och in med revolutionen.

– Man måste se det här i ett historiskt perspektiv och många av dem är prästsöner och kommer från kyrkliga miljöer. Sedan kommer revoltåret 1968 och då råkar de vara verksamma på kristna plattformar där de fortsätter att kanalisera sitt engagemang.

En som protesterade, och högljutt därtill, var journalisten och författaren Andres Küng. Med bakgrund som son till ester som flytt undan det sovjetiska förtrycket var han en uttalad kritiker av den revolutionära, socialistiska kyrkan. Alldeles ensam var han inte heller.

– Motståndarna till 68-kyrkan gav ut pamfletter och publicerades artiklar och så men jämfört med kraften i den radikala rörelsen hade de inte samma inneboende styrka. Tidsandans makt är alltid väldigt stark, här är tidsandan väldigt kraftfull och debattklimatet förskjuts något oerhört. Marxismen går på 1960-talet från att vara ett randfenomen till att dominera debatten på bara ett par år.

Det finns en tydlig dragning åt socialistiska diktaturer i allmänhet och Kina i synnerhet hos den kristna vänstern, himmelriket har så att säga flyttat till Himmelska fridens torg. Detta trots att kristna ofta har förföljts av dessa regimer och rörelser.

– Det är nog den sida i min skildring som jag själv har brottats mest med och som jag tror är svår att förstå för många. Hur kan det komma sig att kristna stöder regimer och rörelser som är totalitära och som har som del av sin maktutövning att förfölja kristna? Delvis har det att göra med att man betraktade det politiska som mer avgörande än det religiösa. De här länderna var på väg att förverkliga de egalitära idealen och så måste det nog förstås. Det var viktigare än de kristna som förföljdes. Även om kunskapen om vad som skedde i Maos Kina var långt ifrån fullständig så fanns det kunskap i Västvärlden om vad som föregick i stort. Det går inte att bortse från.

Boken sträcker sig ju fram till 1989. Ett nytt tidevarv står inför dörren och Östtyskland, Sovjetdiktaturens skyltfönster, håller på att falla samman.

– Där finns ju lite olika ställningstaganden inom åsiktskollektivet. Det mest iögonfallande exemplet är ju biskop Lars Carlzon, ordförande i Förbundet Sverige DDR, som upplevde Östtysklands fall som något av en tragedi. Sen är det ju två händelser som är betydande 1989 – murens fall och massakern på Himmelska fridens torg. Jonas Jonsson, som väljs till biskop 1989 och som tidigare idealiserat Maos regim, tar kraftfullt avstånd från den kinesiska regimens människorättsbrott.

– Den kristna vänstern ingår ju också i ett internationellt sammanhang där det fanns rörelser i många länder som inte firade kommunismens fall. De var bekymrade över vad som uppfattades av en kapitalismens triumf. Man får se det i perspektivet att det är en rörelse som hade investerat 25 år i att stödja ett socialistiskt samhällssystem. De har lagt energi och kraft i ett visst sätt att tolka fredsfrågorna på som fokuserade på dialog och som innebar att man inte riktade så mycket kritik mot de socialistiska samhällssystemen.

– Det vore väldigt intressant att göra en studie över 90-talet och se hur det uppfattades när det sjunkit in lite mer.

Så länge som det har funnits socialister har det funnits kristna socialister. Ändå är det ett ofta bortglömt faktum är att vänstern fanns inom kyrkan långt innan 68-rörelsen kom till.

– Det har ju funnits en folkhemsvänster inom kyrkan som uppvisade vissa likheter med 1968-rörelsen i och med att det sociala engagemanget var väldigt viktigt. Men det var en nationellt inriktad rörelse till skillnad från den internationella 68-rörelsen. Det är en viktig skillnad. Den andra är att folkhemsrörelsen var stabilt förankrad i den samhällsmodell som fanns i Sverige, det demokratiska och det blandekonomiska systemet. Den kristna 68-vänstern däremot var revolutionär och ville omstöpa samhället helt.

Den revolutionära rörelsen behövde dock bibliskt stöd. Inom kort kunde ett uppsving för gamla testamentet noteras.

– Det var helt enkelt lättare att omsätta i politiska bilder och i politiskt engagemang än Nya testamentet. Det innebar också en renässans för profeterna vars utsagor fick nya tolkningar. Detta fortsätter ju in i vår tid. När det uppstår kritik mot politiseringen av kyrkan kommer säkert som amen i kyrkan invändningen att kyrkan måste vara en profetisk röst. Det är fortfarande en viktig faktor. (SNB)

Daniel Persson

Effekterna av den revolutionära 68-rörelsen märks fortfarande av inom alltifrån akademien till kultursfären. Men arvet efter 68-vänstern märks också tydligt inom kyrkan. Trots det har den kristna 68-rörelsen i väsentliga drag undsluppit akademisk granskning. Detta har förändrats i och med boken 68-kyrkan (Bladh by Bladh, 2017) av Johan Sundeen, lektor vid Bibliotekshögskolan i Borås.

– 68-tankegångarna står ju fortfarande starka i kyrkan i dag, säger Sundeen. Flera av de personer som jag uppmärksammar har själva på senare år vittnat om att det har präglat hela deras teologiska och kyrkliga bana.

I stort är den kristna 68-vänstern en avspegling av den profana rörelsen, särskilt inledningsvis. I boken förekommer otaliga exempel på hur de unga kyrkliga revolutionärerna bedyrar att målet är helt vanlig socialism. Samtidigt är den kristna delen av 68-rörelsen något väsensskilt, mycket beroende på Världskyrkomötet som arrangeras i Uppsala 1968.

– Det har väldigt stor betydelse. Det blir en samlingspunkt för kristna radikaler. Hade det arrangerats i exempelvis Sydamerika hade det inte funnits en så stor svensk ungdomsnärvaro. Detta bygger en bred bas för det framtida arbetet.

– Det växte på 1970-talet successivt fram en medvetenhet i rörelsen att det behövdes en teologisk grund. Det ledande spåret blev att integrera marxismen med kristendomen. Jag vill inte recensera andras tro men 68-kyrkan är en gruppering som gör ett uppror mot den historiska kyrkan och de har bitvis en nedlåtande syn på personer som tolkar kristen tro på ett annat sätt. Vilket kommer till uttryck på Världskyrkomötet där t ex ortodoxa grupper blev bemötta på ett sätt som kunde uppfattas som nedlåtande. De är kritiska mot kristendom som en andlig företeelse och menar att det fyller ett passiviserande syfte i enlighet med de makthavandes intressen.

Vänstervågen i slutet av 1960-talet var dock mer än ett ungdomsuppror. Revolutionärerna var egentligen inte så många, men de var aktiva opinionsbildare och drevs av ett väldigt starkt engagemang. De red på tidsandans axlar men om de hade varit helt själva hade de inte nått lika långt.

– Fenomenet hade säkert uppstått ändå men naturligtvis spelade det stor roll att ett antal framträdande gestalter backade upp dem. Det är också ett påtagligt faktum i det skriftliga materialet att motståndet inte var särskilt starkt.

Den flammande retoriken lyckades kanske binda upp bland annat Svenska kyrkans centrala funktioner, men i kyrkbänkarna runtom i landet såg det annorlunda ut.

– 68:orna blev ganska snabbt besvikna och bittra över att Världskyrkomötets radikala agenda inte slår igenom på församlingsnivå. Kyrkfolket kommer i vanlig ordning och de sjunger sina psalmer och ber sina böner som om inget hade hänt.

Ändå är det uppenbart att den så kallade 68-kyrkan lyckades, effekterna är synliga än i dag. Kanske beror det på att de var än mer hängivna än deras världsliga medrevolutionärer.

– Den här rörelsen skiljer sig från andra 68-grupperingar i den meningen att det inte finns någon framträdande offentlig avhoppare – alls. Många av de profana 68-grupperna har ju gjort omprövningar men det finns ingen motsvarighet från de kristna 68:orna.

Det är inte uppenbart varför man valde kyrkan som politiskt verktyg. Jesus måste omtolkas och kompletteras med Marx och paradiset flyttas till jordelivet. Ut med frälsning och in med revolutionen.

– Man måste se det här i ett historiskt perspektiv och många av dem är prästsöner och kommer från kyrkliga miljöer. Sedan kommer revoltåret 1968 och då råkar de vara verksamma på kristna plattformar där de fortsätter att kanalisera sitt engagemang.

En som protesterade, och högljutt därtill, var journalisten och författaren Andres Küng. Med bakgrund som son till ester som flytt undan det sovjetiska förtrycket var han en uttalad kritiker av den revolutionära, socialistiska kyrkan. Alldeles ensam var han inte heller.

– Motståndarna till 68-kyrkan gav ut pamfletter och publicerades artiklar och så men jämfört med kraften i den radikala rörelsen hade de inte samma inneboende styrka. Tidsandans makt är alltid väldigt stark, här är tidsandan väldigt kraftfull och debattklimatet förskjuts något oerhört. Marxismen går på 1960-talet från att vara ett randfenomen till att dominera debatten på bara ett par år.

Det finns en tydlig dragning åt socialistiska diktaturer i allmänhet och Kina i synnerhet hos den kristna vänstern, himmelriket har så att säga flyttat till Himmelska fridens torg. Detta trots att kristna ofta har förföljts av dessa regimer och rörelser.

– Det är nog den sida i min skildring som jag själv har brottats mest med och som jag tror är svår att förstå för många. Hur kan det komma sig att kristna stöder regimer och rörelser som är totalitära och som har som del av sin maktutövning att förfölja kristna? Delvis har det att göra med att man betraktade det politiska som mer avgörande än det religiösa. De här länderna var på väg att förverkliga de egalitära idealen och så måste det nog förstås. Det var viktigare än de kristna som förföljdes. Även om kunskapen om vad som skedde i Maos Kina var långt ifrån fullständig så fanns det kunskap i Västvärlden om vad som föregick i stort. Det går inte att bortse från.

Boken sträcker sig ju fram till 1989. Ett nytt tidevarv står inför dörren och Östtyskland, Sovjetdiktaturens skyltfönster, håller på att falla samman.

– Där finns ju lite olika ställningstaganden inom åsiktskollektivet. Det mest iögonfallande exemplet är ju biskop Lars Carlzon, ordförande i Förbundet Sverige DDR, som upplevde Östtysklands fall som något av en tragedi. Sen är det ju två händelser som är betydande 1989 – murens fall och massakern på Himmelska fridens torg. Jonas Jonsson, som väljs till biskop 1989 och som tidigare idealiserat Maos regim, tar kraftfullt avstånd från den kinesiska regimens människorättsbrott.

– Den kristna vänstern ingår ju också i ett internationellt sammanhang där det fanns rörelser i många länder som inte firade kommunismens fall. De var bekymrade över vad som uppfattades av en kapitalismens triumf. Man får se det i perspektivet att det är en rörelse som hade investerat 25 år i att stödja ett socialistiskt samhällssystem. De har lagt energi och kraft i ett visst sätt att tolka fredsfrågorna på som fokuserade på dialog och som innebar att man inte riktade så mycket kritik mot de socialistiska samhällssystemen.

– Det vore väldigt intressant att göra en studie över 90-talet och se hur det uppfattades när det sjunkit in lite mer.

Så länge som det har funnits socialister har det funnits kristna socialister. Ändå är det ett ofta bortglömt faktum är att vänstern fanns inom kyrkan långt innan 68-rörelsen kom till.

– Det har ju funnits en folkhemsvänster inom kyrkan som uppvisade vissa likheter med 1968-rörelsen i och med att det sociala engagemanget var väldigt viktigt. Men det var en nationellt inriktad rörelse till skillnad från den internationella 68-rörelsen. Det är en viktig skillnad. Den andra är att folkhemsrörelsen var stabilt förankrad i den samhällsmodell som fanns i Sverige, det demokratiska och det blandekonomiska systemet. Den kristna 68-vänstern däremot var revolutionär och ville omstöpa samhället helt.

Den revolutionära rörelsen behövde dock bibliskt stöd. Inom kort kunde ett uppsving för gamla testamentet noteras.

– Det var helt enkelt lättare att omsätta i politiska bilder och i politiskt engagemang än Nya testamentet. Det innebar också en renässans för profeterna vars utsagor fick nya tolkningar. Detta fortsätter ju in i vår tid. När det uppstår kritik mot politiseringen av kyrkan kommer säkert som amen i kyrkan invändningen att kyrkan måste vara en profetisk röst. Det är fortfarande en viktig faktor. (SNB)

Daniel Persson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.