2016-10-10 06:00

2016-10-10 06:00

Liberalfascismens svenska intåg

SIGNERAT

Om man vill vara fräck – och jag kostar här på mig den lyxen – kan man kalla Hagens utfall för introduktionen av en liberal form av fascism i Sverige som redan griper kring sig här i USA

Den 29 september 2016 kommer nog gå till historien som dagen när alla svenska politiska hämningar började rämna. Det var i alla fall omöjligt att inte reagera när Expressens Cecilia Hagen, som har haft en lång och inte helt oäven karriär som skribent, då plötsligt inte bara kallade moderaten Hanif Bali för brunråtta, utan också förespråkade gift som problemlösning.

Bakgrunden var att Hagen försökte försvara Advokatsamfundets Anne Ramberg, som starkt ogillat Balis inlägg i invandringsdebatten trots att denne själv är invandrare. Eller troligare, just därför! För normalt skulle ju detta, enligt den logik som råder i Stockholm, innebära att brune Balis ord var lag i jämförelse med vita privilegiehönor som Ramberg och Hagens utsagor.

Som ofta när saker ställs på sin spets för ideologer bytte dock Hagen glatt logik för att få verkligheten att matcha sina ideologiska kartor. För om Bali ifrågasatte den invandringspolitik som fört Sverige till sammanbrottets rand, men som alla politiskt korrekta som hon dyrkar likt en talisman, så måste han vara en råtta som bör gasas. Det vill säga Hagen förföll till samma retorik och anbefallde samma medicin mot meningsmotståndare som 1930-talets fascister.

Att Hagens attack var extraordinär speglas också i att Göteborgs Postens politiska redaktör Alice Teodorescu (en annan orädd invandrare som ofta kastar sten i invandringsfrågans glashus) i en svarskrönika ställde frågan Vad är det som håller på att ske i Sverige? Vilket med tanke på att landet länge haft ett av världens menlösaste debattklimat var högst berättigat.

Frågan är så komplex att inget enkelt svar kan erbjudas. I grunden vågar jag dock påstå att det som händer i Sverige är exakt samma sak som i Europa och USA. Det vill säga att den insuttna samhällsordningen sakta men säkert brakar samman. Och att alla de politiker, byråkrater, akademiker och andra figurer som levt av och för denna ordning därför nu gripits av panik.

Frågan går nämligen djupare än bara elitens försvar av sina materiella privilegier. Det handlar bortom detta om inflytandet över den verklighetsbeskrivning som ger de som styr makt över din och min hjärna, vad vi anser vara rätt och fel, ont och gott, etc. Alltså ytterst över hur vi röstar.

Som eliter i alla tider har dagens dito levat delvis isolerad och därför utvecklat åsikter och värderingar som ofta avviker från vanligt folks. Frågan om hur stor invandringen kan och bör vara bär exempelvis syn för denna sägen. Och detta problem är extra tydligt i Sverige, vars politiska traditioner sedan länge är extremt elitiska.

Statens ord har här ytterst gällt i alla viktiga frågor sedan Gustav Vasa sjösatte reformationen. De som på 1500-talet vägrade anpassa sig hamnade i galgen, alternativt stupstocken på kyrkbacken, och kallades för hedningar och landsförrädare. Idag hängs de ut i media som populister, rasister och mörkermän. Samt brunråttor.

Likt hotade djur spottar och fräser och klöser ergo de som har makten vilt mot allt och alla som anses hota rådande sanningar. Att personer som Hagen, som heligt svär att de är demokratins, frihetens och ärbarhetens drabanter, har mage att bete sig på detta sätt beror på att de genom åren mest bara talat med varandra och därför övertygat sig själva om sin felfrihet.

I sina huvuden har de, likt en gång Platon, skådat ljuset. Deras åsikter därför är därför självrättfärdiga att de kan ställas över demokratins och partipolitikens solkigheter. Tvärsom anses deras uppfattningar kunna försvaras med vilka fulmedel som helst, kosta vad det kosta vill. Men bara för allas bästa, givetvis!

Om man vill vara fräck – och jag kostar här på mig den lyxen – kan man kalla Hagens utfall för introduktionen av en liberal form av fascism i Sverige som redan griper kring sig här i USA. En av den ursprungliga fascismens bärande balkar var ty att det inte är vad som är rätt i sak, utan vad folk tror är sant, som är viktigt. Samt att de styrande därför kan använda vilka argument, lögner och övertalningsmedel som helst. Ergo likt som många av självgoda liberaler idag.

Hursomhelst. Att se Cecilia Hagen och andra idag bete sig som de reaktionärer som för hundra år sedan bekämpade socialister och liberaler med alla till buds stående medel är ett burleskt politiskt skådespel. Gamla eliter går dock sällan i graven utan visst sprattel. Vi får därför glädjas åt att historiens lieman nu uppenbart är redo att hämta hem deras ideologiska griller.

Anders W Edwardsson

Fil lic i statskunskap vid Catholic University of America i Washington DC

 

Den 29 september 2016 kommer nog gå till historien som dagen när alla svenska politiska hämningar började rämna. Det var i alla fall omöjligt att inte reagera när Expressens Cecilia Hagen, som har haft en lång och inte helt oäven karriär som skribent, då plötsligt inte bara kallade moderaten Hanif Bali för brunråtta, utan också förespråkade gift som problemlösning.

Bakgrunden var att Hagen försökte försvara Advokatsamfundets Anne Ramberg, som starkt ogillat Balis inlägg i invandringsdebatten trots att denne själv är invandrare. Eller troligare, just därför! För normalt skulle ju detta, enligt den logik som råder i Stockholm, innebära att brune Balis ord var lag i jämförelse med vita privilegiehönor som Ramberg och Hagens utsagor.

Som ofta när saker ställs på sin spets för ideologer bytte dock Hagen glatt logik för att få verkligheten att matcha sina ideologiska kartor. För om Bali ifrågasatte den invandringspolitik som fört Sverige till sammanbrottets rand, men som alla politiskt korrekta som hon dyrkar likt en talisman, så måste han vara en råtta som bör gasas. Det vill säga Hagen förföll till samma retorik och anbefallde samma medicin mot meningsmotståndare som 1930-talets fascister.

Att Hagens attack var extraordinär speglas också i att Göteborgs Postens politiska redaktör Alice Teodorescu (en annan orädd invandrare som ofta kastar sten i invandringsfrågans glashus) i en svarskrönika ställde frågan Vad är det som håller på att ske i Sverige? Vilket med tanke på att landet länge haft ett av världens menlösaste debattklimat var högst berättigat.

Frågan är så komplex att inget enkelt svar kan erbjudas. I grunden vågar jag dock påstå att det som händer i Sverige är exakt samma sak som i Europa och USA. Det vill säga att den insuttna samhällsordningen sakta men säkert brakar samman. Och att alla de politiker, byråkrater, akademiker och andra figurer som levt av och för denna ordning därför nu gripits av panik.

Frågan går nämligen djupare än bara elitens försvar av sina materiella privilegier. Det handlar bortom detta om inflytandet över den verklighetsbeskrivning som ger de som styr makt över din och min hjärna, vad vi anser vara rätt och fel, ont och gott, etc. Alltså ytterst över hur vi röstar.

Som eliter i alla tider har dagens dito levat delvis isolerad och därför utvecklat åsikter och värderingar som ofta avviker från vanligt folks. Frågan om hur stor invandringen kan och bör vara bär exempelvis syn för denna sägen. Och detta problem är extra tydligt i Sverige, vars politiska traditioner sedan länge är extremt elitiska.

Statens ord har här ytterst gällt i alla viktiga frågor sedan Gustav Vasa sjösatte reformationen. De som på 1500-talet vägrade anpassa sig hamnade i galgen, alternativt stupstocken på kyrkbacken, och kallades för hedningar och landsförrädare. Idag hängs de ut i media som populister, rasister och mörkermän. Samt brunråttor.

Likt hotade djur spottar och fräser och klöser ergo de som har makten vilt mot allt och alla som anses hota rådande sanningar. Att personer som Hagen, som heligt svär att de är demokratins, frihetens och ärbarhetens drabanter, har mage att bete sig på detta sätt beror på att de genom åren mest bara talat med varandra och därför övertygat sig själva om sin felfrihet.

I sina huvuden har de, likt en gång Platon, skådat ljuset. Deras åsikter därför är därför självrättfärdiga att de kan ställas över demokratins och partipolitikens solkigheter. Tvärsom anses deras uppfattningar kunna försvaras med vilka fulmedel som helst, kosta vad det kosta vill. Men bara för allas bästa, givetvis!

Om man vill vara fräck – och jag kostar här på mig den lyxen – kan man kalla Hagens utfall för introduktionen av en liberal form av fascism i Sverige som redan griper kring sig här i USA. En av den ursprungliga fascismens bärande balkar var ty att det inte är vad som är rätt i sak, utan vad folk tror är sant, som är viktigt. Samt att de styrande därför kan använda vilka argument, lögner och övertalningsmedel som helst. Ergo likt som många av självgoda liberaler idag.

Hursomhelst. Att se Cecilia Hagen och andra idag bete sig som de reaktionärer som för hundra år sedan bekämpade socialister och liberaler med alla till buds stående medel är ett burleskt politiskt skådespel. Gamla eliter går dock sällan i graven utan visst sprattel. Vi får därför glädjas åt att historiens lieman nu uppenbart är redo att hämta hem deras ideologiska griller.

Anders W Edwardsson

Fil lic i statskunskap vid Catholic University of America i Washington DC